Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medelpunkt bildade biskopsdömet Strassburg. Efter
långvariga strider med biskoparna lyckades
emellertid borgarena att 1273 få sin stads riksfrihet
stadfäst. Befrielsen från det biskopliga oket följdes
af en omstörtning i stadens styrelse (1332), genom
hvilken denna erhöll en demokratisk karakter. Från
denna tid blef S. en af Tysklands rikaste städer. Om
det intresse, som der visades konst och vetenskap
vittna sådana namn som Gutenberg, Seb. Brant, Fischart
och Geiler von Kaisersberg. Under reformationskrigen
anslöt S. sig till det protestantiska partiet. Sedan
det 1681, midt under freden, eröfrats af den
franske fältherren Louvois och i Rijswijk 1697
tillerkänts Frankrike, fingo emellertid katolikerna
åter öfvermakten. Den i 16:de årh. befästa och af
Vauban (1682–84) ytterligare stärkta staden blef
d. 11–d. 17 Aug. 1870 cernerad af tyska trupper. Efter
ett ödeläggande bombardement måste den af general
Uhrich kommenderade besättningen, omkr. 18,000 man,
kapitulera (d. 27 Sept.). S., som 1871 afträddes
till Tyska riket, gjordes derefter till hufvudstad
i rikslandet Elsass-Lothringen. På ett afstånd af 8
km. från dess inre befästningar hafva på senare år
uppförts 14 detascherade fort, hvarigenom S. blifvit
en af Tyska rikets starkaste vapenplatser.
Strateg (Grek. strategos), härförare, fältherre. I
det forna Athen valdes årligen tio strateger,
hvilka samfäldt förestodo krigsväsendet till lands
och sjös. I äldre tider var det äfven brukligt,
att de tio strategerna samfäldt drogo i fält,
hvarvid öfverbefälet hvarje dag vexlade mellan
dem. Detta förhållande ändrades sedermera derhän att
endast två eller tre, stundom endast en, öfvertog
ledningen af ett fälttåg, och icke sällan valdes
härföraren utom de ordinarie strategernas krets. Då
under 4:de årh. f. K. krigen började hufvudsakligen
utföras med legohärar, hvilka hade egna befälhafvare,
likaledes kallade strateger, förlorade de borgerlige
strategerna alltmera sin rent militäriska
betydelse. Strategämbetet var det förnämsta
och inflytelserikaste i staten. Kompetensvilkor
för dess erhållande var bl. a. att besitta attisk
jordegendom och lefva i laggiltigt attiskt äktenskap.
A. M. A.
Strategem (Grek. strategema), oriktigt Stratagem,
krigslist. Strategemen spelade en stor roll hos
grekerna och ännu mera hos romarna. Benämningen kom
under medeltiden ur bruk. Jfr Krigslist.
Strategi (Grek. strategia, jfr Strateg),
krigsv., betecknar den delen af krigskonsten,
som hänför sig till ledningen af kriget i dess
helhet, hvadan ordet lämpligen kan öfversättas
med härförarekonst. Strategiens uppgift är att
sammansätta armén för kriget, att välja utgångspunkt
(operationsbas) och mål (operationsföremål) för
krigsrörelserna, att bereda krigsskådeplatsen, der det
låter sig göra, att samla armén eller, såsom det äfven
kallas, verkställa den strategiska uppmarschen, att
leda rörelserna, att bestämma, när och hvar strider
skola utkämpas, att på rätt sätt begagna vunna segrar
eller söka undandraga sig följderna af lidna nederlag,
med ett ord att
leda kriget. Redan grekerna bearbetade strategien
och sökte utgrunda dess lagar (Plutarchos, Arrianos
m. fl.); sedermera fortsattes dessa studier af romarna
(Onosander m. fl). Såsom vetenskap förföll strategien
under folkvandringarna, men återupplifvades af Lloyd
(f. 1729, d. 1783), hvilken på ett synnerligen
klart sätt uppställde reglerna för sin tids
krigföringssätt. Benägenheten hos författarna och
härförarna under senare delen af 18:de årh. att se
allt i smått ledde i förening med den långsamhet i
operationerna, som blef en följd af det uteslutande
användandet af magasinsförplägnad, till begäret
att söka bringa strategiens lagar under bestämda
matematiska formler och figurer, hvarigenom den
småaktiga vinkelstrategien uppstod, som det blef
Napoleon I förbehållet att krossa med sina hastiga
och afgörande rörelser. Från denna tid har strategien
sträfvat efter enkelhet, och dess hufvuduppgift har
alltmera blifvit att utfinna den afgörande punkten och
att der samla öfverlägsenhet för att om möjligt med
ett slag krossa fienden. Den napoleonska strategien
tolkades på ett snillrikt sätt af Jomini (f. 1779,
d. 1869) och Clausewitz (f. 1780, d. 1831), hvilka
sedermera fått efterföljare (Rüstow, Leer, Scherff
m. fl.). – Adjektivformen strategisk användes för
att beteckna föremål med hänsyn till deras betydelse
för krigföringen: strategisk uppmarsch, strategiska
punkter eller linier, strategiskt anfall eller försvar
(se Försvar), strategisk seger eller nederlag, en
framgång eller motgång med afseende på krigets gång
utan hänsyn till, om slaget i taktiskt hänseende
vunnits eller förlorats, strategiskt avantgarde,
ett framför det vanliga avantgardet framskjutet
avantgarde, vanligen bestående uteslutande af
kavalleri och afsedt att gå krigsledningens ärenden.
C. O. N.
Stratford, fabriksstad i engelska grefskapet Essex, förstad till
London, n. ö. om detsamma. 38,489 innev. (1881).
Stratford de Redcliffe, engelsk diplomat, född
1788 i London, bar sin faders, köpmannen Stratford
Cannings, namn ända till 1852, då han utnämndes
till viscount de R. 1813 promoverades han till
doktor i Cambridge, sedan han redan några år förut
varit legationssekreterare i Konstantinopel. 1814
underhandlade han med Schweiz, 1815 deltog han
i Wienkongressen, och 1820–23 utförde han en
beskickning till Washington. Vid underhandlingarna
med Ryssland och Porten 1824–27 angående Greklands
frihet var han sin kusins, den store Cannings,
främsta diplomatiska biträde, och 1831–32 bidrog han
till den slutliga uppgörelsen af denna fråga. 1833
ackrediterades han i Petersburg, men tsar Nikolaus
vägrade mottaga honom. Efter några års parlamentarisk
bana i underhuset erhöll han 1842 ministerposten
i Konstantinopel. Det var R., som under Mensjikovs
beskickning år 1853 intalade sultanen mod att bryta
med Ryssland. Stor kännare af land och folk i Turkiet,
vann han derstädes ett inflytande, som sträckte
sig äfven till de inre ärendena. 1858 blef han af
Derby hemkallad. Sina senare år egnade han mest åt
öfverhuset. Han framträdde äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
