Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svedberg, Jesper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upsala akademi de senaste åren varit skådeplats,
blefvo helt och hållet bilagda med hans öfvertagande
af rektoratet. Med så brinnande nit höll han
dertill sina föreläsningar, sina predikningar
och förhör, att inom kort en helt ny anda röjde
sig i universitetsstaden. Det förra bullersamma,
utsväfvande lifvet upphörde nästan alldeles,
liksom de förut ofta vilda uppträdena mellan stadens
ungdom och studenterna. Under de första åren af sin
tjenstgöring vid akademien var han dessutom – liksom
förut i Stockholm – lifligt upptagen af arbetena på
bibelöfversättningens förbättrande, den nya psalmboken
och kyrkohandboken. Trots inflytelserika motståndare
utnämndes han 1694 till förste teol. professor och
kyrkoherde i Upsala domkyrkoförsamling. Han uppträdde
skarpt mot den rådande renlärighetsformalismen och
yrkade kraftigt på en personlig tillegnelse af de
kristliga lifssanningarna. Äfven åt den praktiska
prestbildningen egnade han mycken uppmärksamhet
och anordnade regelbundna homiletiska öfningar
för studenterna. Kallad till inspektor för icke
mindre än fyra nationsföreningar, omfattade
han med det varmaste nit äfven dessas allahanda
angelägenheter, icke minst de ekonomiska. Också
var han föremål för djup och allmän saknad bland
såväl lärjungar som församlingsbor, när han 1703
lemnade Upsala för att tillträda ett nytt ämbete,
såsom biskop i Skara stift, hvartill han året
förut blifvit utnämnd. 1705 promoverades han till
teologie doktor. Genast efter sitt tillträde till
biskopsämbetet gjorde han visitationsresor och
inhemtade noggrann kännedom om församlingarnas
tillstånd. Denna kännedom ökades derigenom att
han årligen företog dylika visitationer. Sina
åligganden såsom eforus öfver stiftets läroverk
uppfyllde han med lika nit och omsorg. Dertill
hörde äfven, att på hans föranstaltande 1707 ett
boktryckeri anlades i stiftsstaden samt att han såväl
i teologiska läroämnen som ock i klassiska språk
och modersmålet utarbetade och utgaf åtskilliga
läroböcker. – Ryktet om hans verksamhet stannade
icke inom fäderneslandet. Svenska församlingarna i
London, Lissabon och i det amerikanska nybygget vände
sig till honom för att erhålla lärare, läroböcker
och andlig ledning. För dessa ändamål utverkade han
nödiga medel och besörjde deras riktiga användning. –
För S. omvexlade motgångar och betryck med utmärkelser
och framgång. Så afbrann biskopsgården Brunnsbo 1712,
hvarvid alla hans böcker och handskrifter, på mycket
få när, uppbrunno. 1730 hemsöktes han åter af en
förödande eldsvåda, som omisskänligt inverkade på hans
helsa. Efter 1732 tillbragte han sitt lif i stilla
tillbakadragenhet. Han dog d. 26 Juli 1735. S. var
trenne gånger gift. Hans hustru och barn fingo adlig
värdighet 1719 och antogo dervid namnet Swedenborg.
Äfven i den svenska riksdagens förhandlingar kom
S. att taga en ganska verksam del. På 1693 års
riksmöte deltog han lifligt i öfverläggningarna
rörande kyrkobibelns och psalmbokens
revision. Kraftigt gaf han vid riksmötet 1710
tillkänna sitt missnöj e med Karl XII:s
obenägenhet för fred och uppträdde ifrigt, ehuru
resultatlöst, emot presteståndets ordförande,
biskop Spegel, som lyckades öfvertala ståndet
att bevilja den äskade krigsgärden. Vid riksdagen
1713–14 slöt han sig afgjordt till dem, som, för
att möjliggöra fred, önskade kalla Ulrika Eleonora
till riksföreståndare. En framstående plats intog han
bland motståndarna till frihetstidens statsskick. Vid
1719 års riksdag ifrade han med kraft emot en alltför
stor inskränkning af konungamakten, ehuru icke häller
han för sin del förordade enväldets bibehållande. Vid
samma riksdag uppträdde han såsom religionsfrihetens
målsman och yrkade, att större fördragsamhet måtte
visas främmande trosbekännare. Inom riksförsamlingen
synes han i allmänhet hafva varit en minoritetens man.
Mest märkligt är hans arbete för den svenska
bibelöfversättningens förbättrande och för den
svenska psalmboken. Noggranna forskningar hade
fört honom till insigt om de senaste svenska
bibelupplagornas brister och hos honom uppväckt
en lågande nitälskan för den svenska kyrkobibelns
förbättring. Han utverkade ock hos konungen att en
kommission tillsattes d. 8 Juli 1691, bestående
af trenne fackmän, bland dem S. sjelf, under
Strengnäsbiskopen E. Benzelius’ direktion, hvilka
samtliga ledamöter skulle ombesörja bibelrevisionen
med grundtexten såsom högsta norm. Den 22 Juli
följande år var arbetet fullbordadt. Bland revisorerna
gjorde sig emellertid delade meningar gällande,
i det S. emot biskop Benzelius, som var alltför
obenägen för afvikelser från gamla kyrkobibeln,
kämpade för att åstadkomma en med grundtexten som
bäst öfverensstämmande öfversättning. Sedan det på
1693 års riksdag, der han frimodigt förfäktade sina
åsigter, blifvit presterskapets beslut, att hela
verket skulle meddelas konsistorierna, men dessa
ej efter två år fört frågan framåt, uppdrog Karl XI
hösten 1695 åt de i Stockholm församlade biskoparna
och superintendenterna att granska bibelkommissionens
arbete. Deras förslag om ett utgifvande af endast
en ny upplaga af 1618 års kyrkobibel, hvari inga
väsentliga textförändringar skulle vidtagas, godkändes
af konungen. Först 1703 utkom den nya bibelupplagan,
kallad Karl XII:s kyrkobibel. – Mera fruktbärande
blef S:s arbete för den svenska psalmboken. År 1691
begynte S. i förening med den äfven i skaldekonsten
förfarne Urban Hjärne att i all tysthet företaga
en psalmboksrevision; flere nya psalmer tillades,
dels diktade af S. sjelf, dels från tyskan af honom
öfversatta. Då det förberedande granskningsarbetet i
det närmaste var fullbordadt, meddelade S. hemligheten
åt konungen, som enligt hans förslag uppdrog åt
bibelkommissionens ledamöter att äfven omhändertaga
psalmboksrevisionen. 1693 fullbordades psalmverket,
och 1694 utgafs den svedbergska psalmboken i flere
olika upplagor. Bland dess 482 psalmer antages
S. sjelf hafva diktat 16 och öfversatt 20, hvarjämte
han i ett stort antal vidtagit mer eller mindre
omfattande förbättringar. Väl utkommet, gjordes
emellertid verket till föremål för de häftigaste angrepp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
