Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fornsvenska skriften »Um styrilsi kununga ok höfdinga»
äfven för den fornsvenska literaturen. Hans (blott
i utdrag till vår tid bevarade) arbete »Specimen
primariae linguae scantzianae» (1636) lemnade
blott en mycket kort öfversigt af den fornsvenska
ordböjningen, men är anmärkningsvärdt såsom det
första försöket i sitt slag och torde öfver hufvud
vara det äldsta försök till grammatisk behandling af
något som hälst forngermanskt språk. Runforskningen
fick i Sverige en glansperiod på 1600-talet, då
bl. a. M. Celsius (d. 1679) tydde »de staflösa
runorna» och J. Hadorph (äfven förtjenstfull
som utgifvare af fornsvenska texter; d. 1693)
afbildade öfver 1,000 runinskrifter. Under 1700-talet
försummades fornsvenskan nästan alldeles. I 19:de
årh. har dels runforskningen värdigt representerats
genom svensken Liljegrens (d. 1837) sammelverk
och norrmannen S. Bugges snillrika tolkning och
grammatiska behandling af några de vigtigaste
inskrifterna (t. ex. Rökstenens); dels har den
fornsvenska literaturen gjorts till föremål för
grammatisk behandling. Ett första utkast till svensk
språkhistoria finnes i dansken N. M. Petersens »Det
danske, norske og svenske sprogs historie» II (1830),
och en uppränning till en fornsvensk grammatik i
norrmannen P. A. Munchs arbete »Fornsvenskans och
fornnorskans språkbyggnad» (1849), men fornsvensk
grammatik som sjelfständig vetenskap existerar först i
och med svensken J. E. Rydqvists (d. 1877) storartade
verk »Svenska språkets lagar» (6 del., 1850–83)
och den literatur, som deraf i hans fädernesland
framkallats. Den af Rydqvist jämförelsevis föga
tillgodosedda ljudläran har sedan med framgång
bearbetats förnämligast af L. F. Läffler, A. Kock och
Ad. Noreen; öfriga områden förnämligast af nutidens
främste kännare af fornsvenskan. K. F. Söderwall,
hvars under utgifning varande hufvudverk »Ordbok
öfver svenska medeltidsspråket» (1884 o. f.) upptar
den yngre fornsvenskans ordförråd och, tillsammans
med den berömde textutgifvaren Schlyters »Ordbok
till samlingen af Sveriges gamla lagar», upptagande
den äldsta literaturens ordskatt, på ett värdigt
sätt tillgodoser fordringarna på ett fornsvenskt
lexikon. Deremot saknas ännu en tidsenlig fornsvensk
grammatik, om ock förträffliga förarbeten af
E. Brate, S. Söderberg, K. Siljestrand, O. Klockhoff,
E. Schwartz m. fl. (delvis ofvan redan nämnde)
författare förefinnas.
Nysvenskan kan anses hafva fått sitt första mera
betydande språkminnesmärke uti Sveriges första
fullständiga bibelöfversättning, utgifven 1541 af
bröderna Olaus och Laurentius Petri m. fl., men efter
landets regent vanligen kallad Gustaf I:s bibel. Under
de närmast följande åren är den svenska literaturen,
på grund af religiösa och politiska förhållanden,
af ett öfvervägande religiöst och historisk-politiskt
innehåll samt har till följd af humanismens inflytande
en lärd prägel. Den är derför icke någon uttömmande
källa för språkforskningen. Först från midten af
1600-talet, då en egentlig skönliteratur uppstår,
hvars främste målsmän, såsom Stiernhielm,
Columbus, Spegel, specielt intressera sig för språkets
ans och rikedom, ger literaturen en allsidig belysning
åt språket. Bland 1700-talets författare bör framför
alla Dalin framhäfvas såsom i viss mån skapare af den
tidens prosastil; från slutet af århundradet Kellgren
och Bellman såsom representanter af resp. det högre
och det lägre poetiska språkbruket. På 1800-talet
torde väl skalderna Tegnér och Wallin genom den
enorma spridning deras verk vunnit hafva utöfvat
största inflytandet på och vara mest typiska för
språkbruket, åtminstone vid årh: s midt.
Hvad språkformen beträffar skilja sig redan de äldsta
nysvenska skrifterna, t. ex. Gustaf I:s bibel,
tämligen skarpt från de yngsta fornsvenska. Man
märker nämligen en bestämd tendens att utrota
danismerna samt återupptaga inhemska och till dels
ålderdomliga former. Dock saknas icke flere drag
af yngre språkutveckling; så t. ex. ändas nu alla
genitiver på -s (både i sing. och plur.), en ändelse
som förut endast tillhört vissa deklinationer. Och
trots många författares i viss mån arkaiserande
tendenser både i fråga om ordformer och ordförråd
ändrar sig dock språket under 1500- och 1600-talen
ganska raskt. Sj och stj (såväl ursprungligt som
af sk före »len» vokal uppkommet) sammansmälta till
ett enhetligt sje-ljud; dj (både ursprungligt och
af g före »len» vokal uppkommet) har, åtminstone vid
slutet af 1600-talet, i riksspråket förlorat sitt d
(jfr skrifningar såsom diufver, giättar, envogé
för jufver, jättar, envoyé); hj blir j (man får se
jort för hjort och hjärpe för järpe); pronomen I
får biformen Ni, som redan omkr. 1650 är i fullt
bruk i talspråket; adjektivet förlorar småningom all
kasus-böjning; hos substantivet sammanfalla nom.,
dat. och ack. redan vid midten af 1600-talet, och vid
böjning med slutartikel genomföres den principen att
numerus och kasus icke som förr uttryckas hos både
substantivet och artikeln, utan numerus blott hos det
förra, kasus blott hos den senare. Neutra på vokal,
som dittills saknat pluraländelse, antaga i pl. -n,
några -er, t. ex. bi-n, bageri-er. Öfver hufvud kan
man säga, att det fornsvenska böjningssättet omkr. år
1700 redan är så godt som fullständigt uppgifvet,
ehuru ett i språkligt afseende sa vigtigt arbete
som Karl XII:s bibel af år 1703 genom afsigtlig
arkaisering af språket kommit att bevara mycket af
det gamla. Dessa arkaiserande tendenser hos vissa
författare i slutet af 1600-talet har man att tacka
för de många lånord från fornsvenskan och isländskan,
med hvilka språket nu riktades, t. ex. fager, härja,
later, snille, tärna, tima m. fl. Dessutom upptagas
under hela 1500- och 1600-talen från latinet (till
följd af humanismen) lärda uttryck och från tyskan
(mest genom reformationen och 30-åriga kriget)
hela massor af ord, t. ex. språk, tapper, prakt,
hurtig, särskildt en mängd på an-, er-, för-,
ge- begynnande. På 1600-talet börja äfven på grund af
Frankrikes alltmer stigande politiska och literära
betydelse franska ord att ymnigt upptagas, och dessa
lån snarare till- än aftaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
