Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under 1700-talet; sådana äro affaire, respect,
talent, charmant m. fl. Först på 1800-talet märkas,
i synnerhet vid midten af århundradet, starka och
medvetna ansatser i puristisk riktning jämte nya
försök såväl till rik nybildning som till upptagande
af ord dels ur fornspråket, t. ex. id, mäla, fylking
o. s. v., dels ur dialekterna, t. ex. bliga, flis,
skrabbig o. d.; så att den nuvarande ordskatten
redan i ovanligt hög grad afviker från den, som
uppträder t. ex. i 1600-talets literatur. I ljud-
och formlära deremot hafva de sista båda århundradena
medfört jämförelsevis få förändringar af större
betydenhet. Dock hafva på 1700-talet spiranterna
dh och gh försvunnit och ersatts af d och g,
t. ex. bröd för brödh, lag för lagh; hv har blifvit
v, t. ex. valp för hvalper; lj likaså j, t. ex. då
ljuster uppträder skrifvet juster. Från våra dagar
kan påpekas, hurusom rd, rl, rn, rs, rt hålla på
att öfvergå till enhetliga ljud (»supradentala» d,
l, n, s, t), och verbets pluralformer utträngas af
singularis, något hvaraf spår visat sig redan mycket
tidigt. En genomgripande förändring, som sakta,
men säkert, under svenskans alla perioder ungefär
likformigt genomförts, är hufvudaccentens flyttande
till ordets början i de fall, der den ursprungligen
stått närmare dess slut, en tendens, som utmärker
alla de nordiska språken, men i svenskan kanske
drifvits längst. Redan i urnordisk tid flyttades
accenten i de flesta enkla ord. Sedan kom turen
till de sammansatta ord, som hade hufvudaccenten
på senare sammansättningsleden, och den motsats,
som ännu röjes i t. ex. tyskans úrtheil, erthéilen,
har småningom mer och mer upphäfts till förmån för
det förra betoningssättet. I den nutida svenskan
hvilar hufvudaccenten mera sällan (och företrädesvis
i yngre lånord) på annan stafvelse än den första,
t. ex. i lekámen, välsígna.
Det vetenskapliga studiet af nysvenskan daterar
sig från Sveriges storhetstid, senare hälften
af 1600-talet. Den första egentliga grammatiken
är skrifven 1684 (ehuru tryckt först 1884) af
Er. Aurivillius, men på latin; den första på svenska
är af N. Tiällmann, 1696. Emellertid frambringas
föga af värde före Rydqvists ofvannämnda stora
arbete, hvilket, om också företrädesvis behandlande
fornspråket, dock äfven för nysvenskan är af
stor vigt. Från de sista årtiondena må för sina
språkhistoriska forskningar särskildt framhållas
K. F. Söderwall, F. A. Tamm och A. Kock. Det
nutida språket har ännu ej rönt en fullt tidsenlig
behandling, annat än i afseende på vissa delar af
grammatiken. – Försök i ordboksväg förekomma redan
på 1500-talet, t. ex. (äldst) den anonyma »Variarum
rerum vocabula cum sueca interpretatione», 1538,
och Elavus Petri Helsingius’ »Synonymorum libellus»,
1587. Den första ordentliga ordboken är af H. Spegel,
1712, och 1769 publicerade Sveriges troligen största
språksnille Joh. Ihre (d. 1780) sitt »Glossarium
suiogothicum», tills dato den utförligaste svenska
ordbok, som gifves. På 1800-talet har den flitige
lexikografen A. F. Dalin utgifvit flere brukbara
arbeten. En tidsenlig
»Etymologisk svensk ordbok» började 1890
utgifvas af F. Tamm. Till en af Svenska akaemien
föranstaltad svensk ordbok i största skala
pågår för närvarande (1891) ett omfattande
samlingsarbete.
Om de svenska dialekterna (lands- eller bygdemålen) se
Nordiska språk och under de särskilda landskapen. Från
hvilken eller hvilka af dessa dialekter det
nysvenska riksspråket utgått, är ännu icke till
fullo utredt. Blott så mycket torde vara visst,
att det är Mälare-provinsernas språk och kanske
allra mest södermanländskan och stockholmskan,
som lemnat grundstommen, utan att derför inflytande
af andra kulturhistoriskt vigtiga provinsers språk
varit uteslutet. Tvärtom kan man ända in i våra
dagar åtminstone i fråga om ordförrådet spåra en
om ock jämförelsevis ringa dialektfärgning uti
vissa författares språkbruk alltefter deras olika
hembygd. Märkbarast är detta förhållande i fråga
om finländska författare, och afvikelserna i dessas
språkbruk från den egentliga högsvenskan (i Sverige)
äro, åtminstone på senare tider så betydande, att
man redan med en viss rätt kan tala om ett särskildt
finsk-svenskt riksspråk för den svensktalande delen af
Finland. Bland dettas egenheter må här blott anföras
följande: ur ljudläran, att e och ä sammanfallit
(liksom i stockholmskan) i ett mellanljud, så att
t. ex. skepp och läpp, farväl och del o. d. allmänt
användas rimmande med hvarandra; pluraländelsen -or
uttalas som -år, t. ex. blommor; vokalqvantiteten
är ofta afvikande, t. ex. o långt i prost, dom,
tom, å långt i Måns, kort i moln, dolde och dolt,
som rimma med sålde och stolt, liksom ock det rimmar
med sett och rätt samt en (räkneordet) med ren; i
förbindelserna rd, rl, rn, rs, rt uttalas r särskildt
och sammansmälter sålunda icke med följande konsonant
till ett »supradentalt» d, l, n, s, t; i zoologi,
Franzén o. d. uttalas z icke som s utan som t + s;
tonfallet är blott ett enda, hvadan t. ex. participiet
buren uttalas som substantivet buren (af bur). I
böjningsläran märkas t. ex. pluralformer sådana som
backor, haror, slädor, lakor, droppor, bodor för
backar o. s. v., imperfekt las (läste), veg (vigde),
sofde (sof), infinitiv måsta (vara tvungen), presens
res (reser) och blås (blåser). I ordfogningen sådana
konstruktioner som månne han gå (för går), mera
(ganska) stor, läsa något på (i) tidningen, på (i)
stallet, jo för ja. Äntligen märkas egendomliga ord
eller fraser såsom kälka (åka kälke), kräfta (fånga
kräftor), spisa (räcka till), laga (förfärdiga),
sätt (lägg) strumporna der, en qvart fått i tolf
(d. v. s. 3/4 till 12) o. s. v. Se K. Lindström,
»Studier på svensk språkbotten i Finland» (i »Finsk
tidskrift», 1885). Ad. N-n.
Svensk literatur. Den af svenskar författade
literaturen plägar vanligen indelas i vissa
historiska perioder. Men hvarje dylik, på året
bestämbar indelning lider af väsentliga brister. En
literär rörelse börjar obemärkt, stiger till sin
kulmen och dör slutligen bort, vanligen vid en tid,
då en ny rörelse redan nått sin höjdpunkt. Indelar
man nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
