Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tennsalt, stannat, kem., en förening mellan tennoxid l. tennsyra och en basisk kropp - Tennsulfid. Se Tenn - Tennyson, Alfred - Tennäs, socken i Jämtlands län - Tennöarna. Se Kassiteriderna - Tenochtitlan. Se Mejico, sp. 1257 - Tenor, Ital. tenore, Fr. taille, musikt., den uthållande tråden eller hufvudmelodien i ett stycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»betning» af färggodset för lättare emottagande och
säkrare qvarhållande af vissa slags färger. Man
bereder dessa tennsalter genom upphettning af tenn
med en lösning af kalium- eller natriumhydrat. Om garn
eller väfnader af vegetabiliskt ursprung, såsom linne,
bomull, hampa o. s. v. (icke ylle eller silke), blötas i
utspädda lösningar af tennsalter, afsättes på
färggodset tennoxidhydrat, som har egenskapen
att lätt upptaga färgämnen och fastbinda dem vid
väfnaden eller garnet. – Man finner namnet tennsalt
tillagdt äfven vattenhaltig tennklorur
l. tenn-diklorid (SnCl2 + 2H2O), som erhålles
genom lösning af tenn i klorvätesyra, ur hvilken
lösning tenn-dikloriden kristalliserar i stora,
färglösa, genomskinliga prismer. Detta tennsalt
bibehåller sig oförändradt, om det löses i ringa
mängd vatten; men tillsättes för mycket vatten,
blir den förut klara lösningen hvitgrumlig och
afsätter ett hvitt pulver, som är en förening
mellan tenn-diklorid och tenn-oxidul jämte vatten:
(SnCl)2 O + 2H2 O. Tenn-dikloriden är ett
kraftigt reduktionsmedel, som fäller guld,
silfver och qvicksilfver i metallisk form ur
deras saltlösningar. Den nyttjas likaledes
mycket i färgningskonsten såsom betmedel.
O. T. S.
Tennsulfid. Se Tenn.
Tennyson [te’nnisön], Alfred, lord, engelsk skald,
föddes d. 6 Aug. 1809 i Somerby, Lincolnshire. Från
undervisning i hemmet kom han direkt till Cambridges
universitet och vann der 1829 kanslersmedaljen för
poemet Timbuctoo. Redan två år förut hade han jämte
sin broder Charles utgifvit ett dikthäfte. T:s Poems
chiefly lyrical (1830) och Poems (1833) rönte ett
föga gynsamt emottagande; man fann dem osjelfständiga
och famlande, men uppmärksammade ej nog deras spridda
drag af hög begåfning. Han iakttog då tystnad under
nio år för att i ro hinna till mognad och firade en
så mycket större triumf vid sitt framträdande, 1842,
med en ny diktsamling, som emellertid äfven upptog
urval ur de föregående. Bland nya episk-lyriska
dikter deri märkas Mariana, The miller’s daughter,
Lady Clara Vere de Vere, Morte d’Arthur, Locksley
hall (hvari tidehvarfvets känslosträngar gripas med
kraft), Godiva, The lotos-eaters, The two voices
och May queen. Man kunde icke längre bland hans
lyras toner upptäcka en enda efterhärmad, och han
sattes från denna tid högst bland samtida skalder i
England. På den glädtiga och fantasirika sagan The
princess, a medley (1847) följde elegierna In memoriam
(1850), öfver den tidigt bortryckte vännen Arthur
Hallam. Tidens sträfvan efter nya andliga synpunkter
afspeglas der, med en förening af tankedjup och stark
känsla. T. utnämndes 1850 efter Wordsworth till
»poet laureate», i hvilken egenskap han författade
bl. a. Ode on the death of the duke of Wellington
(1852). Bland hans mera betydande dikter märkas vidare
Maud, a monodrama (1855), med ett äkta, personligt
tonfall af lidelse, sådant man sällan möter hos T.,
Enoch Arden (1864, ett högeligen omtyckt idylliskt
epos; öfvers. till svenska i Finsk
tidskr. 1878) samt en cykel (på femfotade jamber
författade) dikter med ämnen ur Artursagan, under
hel-titeln The idylls of the king (1859–72), T:s
förnämsta vittra bragd med hänsyn till såväl den
upphöjda grundtanken som den klassiskt sköna, enkla
och storslagna framställningen (af dessa tio dikter
äro sju öfvers. till svenska under titeln »Konung
Arthur och hans riddare», 1874–76, samt en, Lancelot
and Elaine, äfven öfvers. fritt af A. Hjelmstjerna:
»Elaine», 1877). Perlor af engelsk diktkonst äro
likaledes T:s versnoveller Aylmer’s field och The golden
supper (1879). Han har senast utgifvit Ballads,
and other poems (1880), Tiresias, and other poems
(1885), Locksley hall – sixty years after (1886),
Jubilee ode (1887) och Demeter (1889). Äfven på
dramats område har T. eftersträfvat lagern, men den
har der vägrats honom; den rätta dramatiska kraften
saknas i hans omsorgsfullt utarbetade skådespel
Queen Mary (1875), Harold (1876), The cup (1880),
The promise of May (1882) och Beckett (1884). – T:s
skaldelynne är lyrisk-episkt; i det kontemplativa och
skildrande lyckas han bäst. I hans dikter framträder
med styrka och renhet en förandligad känsla, en varm
sympati för menniskorna jämte förmågan att utspana
deras ädlare impulser och syften. Han framkallar hos
läsaren en sedlig rörelse af egendomlig lyftning
och renhet. Hans sinne för naturen är fint och
omfattande. Med len hand återgifver han de tankens
och känslans finare skiftningar, som träda i dagen
hos vår tids öfverretade samhälle. T. har poetiskt
belyst århundradets stora spörsmål och mensklighetens
intressen, gifvit uttryck åt kulturens ljusa och
mörka sidor, folkets sjelfkänsla gent emot bördens
eller privilegiernas anspråk. Han är en representant
för de förhoppningsfulla sträfvanden, som i ord och
handling framträdde under förra delen af drottning
Viktorias regering. Den stil, hvari T. kläder sin
demokratiska åskådning, är aristokratisk. Han tecknar
typiska, allmän-menskliga karakterer. Hans vers
anses för den fullkomligaste i engelska literaturen,
med hänsyn till såväl rytmiskt behag som konsten att
finna de rätta, målande orden. – T. kallades 1855
till juris hedersdoktor vid universitetet i Oxford
och upphöjdes 1884 till peer-värdighet med titeln
baron T. of Aldworth and Freshwater. Han lefver ett
indraget lif, på ön Wight. Lord T:s arbeten hafva
utgifvits i flere uppl.; de författarehonorar han
uppburit äro ojämförligt höga. E. F-t.
Tennäs, socken i Jämtlands län, Hede tingslag. Areal
2,140 qvkm. 1,378 innev. (1890). Annex, äfven
omfattande Ljusnedals bruk, till Hede, Hernösands
stift, Jämtlands södra kontrakt.
Tennöarna. Se Kassiteriderna.
Tenochtitlän. Se Mejico, sp. 1257.
Tenor, Ital. tenore (af Lat. tenere, hålla),
Fr. taille, musikt., ursprungligen (i 12:te årh.) den
uthållande tråden eller hufvudmelodien i ett stycke,
hvilken hemtades från den gregorianska koralen
och sedan försågs med bistämmor (discantus,
kontrapunkt). Då denna hufvudmelodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
