Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tenure in gavelkind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansmältning. Goterna kommo aldrig att känna sig rätt
hemma uti Italien, och de föraktade romarna såsom
veklingar, under det att desse åter hatade goterna
såsom barbariska inkräktare. Dessutom vidgades
klyftan genom religionen, ty T. och goterna voro
arianer, och att T. beviljade romarna fullständig
religionsfrihet kunde ej i längden blidka den ortodoxa
ofördragsamheten. Då en strängt ortodox kejsare,
Justinus I, 518 uppstigit på tronen i Konstantinopel,
började derför åtskilliga romerska senatorer inlåta
sig i förrädiska stämplingar med honom. Å andra
sidan retades T. öfver den förföljelse, som Justinus
lät öfvergå arianerna i Östromerska riket. Då den
romerske biskopen Johannes åt desse ej kunde utverka
religionsfrihet, kastades han af T. i fängelse,
och då den berömde filosofen senatorn Boëtius,
som T. öfverhopat med ynnestbevis, öppet tog parti
för en om förräderi öfverbevisad senator, Albinus,
lät T. döma honom till döden och sedermera afrätta
både honom och hans svärfader Symmachus, händelser,
som i hög grad fördystrade T:s lefnadsafton.
Öfver hela den germanska verlden spred sig T:s
hjelte- och herskarerykte, och på de öfriga nya
germanska rikena utöfvade han ett direkt inflytande
genom beskickningar och giftermålsförbindelser
med deras konungahus, ja gjorde i kraft af sin
kejserliga maktställning anspråk på ett slags
öfverhöghet öfver dem, sålunda förebildande Karl
den stores germanska kejsaredöme. Men den ideelt
anlagda gotiska stammen »hade ej lycka med sig i
historien». Det var de mera realistiskt anlagda
frankerna, som först skulle verkligt genomföra hvad som
föresväfvat T. liksom förut vestgotafurstarna Alarik
och Ataulf, och genom frankerna rubbades redan nu
i väsentlig mån T:s på ett slags jämnvigtssystem
grundade hegemoni. Under Klodvigs befäl besegrade
nämligen frankerna alemannerna, och endast en
del af dessa (på högra Rhenstranden) räddade sig
undan det frankiska väldet genom att underkasta
sig T. Ännu betänkligare var, att Klodvig oaktadt
T:s föreställningar 507 angrep vestgoterna, hvilkas
konung Alarik II, T:s måg, stupade i striden. Då sände
T. mot frankerna en här och hindrade dem derigenom att
bemäktiga sig vestgoternas besittningar i sydligaste
Gallien. En del af dessa, Provence, införlifvade
T. med sitt eget rike, som derigenom utom Italien
kom att omfatta alla Alplanden mellan Donau,
Rhen och Rhône. De öfriga vestgotabesittningarna
förvaltade han åter för Alariks omyndige son, sin
dotterson Amalarik. Trots denna maktutvidgning, var
dock T:s politiska system väsentligen undergräfdt,
i det yttre genom de frankiska eröfringarna och
i det inre genom den oförsonliga motsatsen mellan
romare och goter, då han afled 526. Han begrofs i
Ravenna i en storartad mausolé (nu kyrkan S. Maria
della Rotonda), som han sjelf låtit bygga sig. Han
efterträddes af sin dotter Amalasuntas son Atalarik,
S. B.
Teodicé (af Grek. theos, gud, och dike, rättvisa),
filos. och teol., vetenskapen om det ondas förhållande
till Gud, har till uppgift att visa
hurusom det i verlden faktiskt gifna onda kan vara
förenligt med att en allgod och allsmäktig Gud är
denna verlds upphof och styresman. Vid försöken
att lösa denna uppgift har man gått tillväga på
hufvudsakligen tvänne sätt. Enligt det ena är det onda
i sin karakter af ondt egentligen endast skenbart
och beror på den inskränkta synpunkt, från hvilken
vi se verlden och delvis måste se henne. Det,
som förefaller oss såsom ondt, är i sin sanning
eller ur evighetens synpunkt sedt icke detta, utan
fasthällre ett medel för det godas förverkligande,
ett nödvändigt moment i det helas fulla harmoni
(likasom en tillfällig dissonans ofta kan befordra
melodiens skönhet). Så sökte Leibniz i sitt berömda
arbete »Theodicé» (närmast riktadt emot Bayles bekanta
läror om omöjligheten att inför förståndet rättfärdiga
kristendomens läror om det ondas verklighet och Guds
tillvaro som allsmäktig och allgod) uppvisa det ondas
betydelse för det hela såsom en dunkel bakgrund,
mot hvilken det goda måste brytas för att framstå
i klarare ljus. Med betydande modifikationer
sinsemellan hafva de naturalistiske och panteistiske
tänkarna i allmänhet slagit in på denna väg. – En
motsatt väg är den dualistiska, hvilken visserligen
erkänner det ondas verklighet, men deremot så
fullständigt förnekar dess gudomliga ursprung,
att den söker dess ursprung i ett ondt väsende,
lika ursprungligt som den goda principen (primär
dualism) eller åtminstone härledt från ett eller flere
visserligen af Gud till det goda skapade, men dock
sedermera från honom aflallna väsenden, som efter sitt
fall äro rent af fullständigt och oförbätterligt onda,
och hvilkas ondska just genom denna sin intensiva
karakter skulle förklara det i menniskans verld
förefintliga onda (sekundär dualism). Ännu andra
tänkare hafva sökt det ondas grund i den menskliga
viljans, genom hennes natur möjliggjorda (ehuru ej
deraf med nödvändighet framkallade) missbruk af sin
frihet. Svårigheter hafva emellertid framställt sig,
då det gällt att visa huru denna kan vara förenlig
med Guds allsmäktighet och allgodhet. Så länge man
tänker sig den gudomliga viljan såsom verkande inom
samma sfer och mer eller mindre på samma sätt som
den menskliga, har man oundgängligen drifvits öfver
till uppfattningssätt, som mer eller mindre närma sig
det ena eller andra af de båda förut nämnda. Skall
nämligen Gud konkurrera med menniskan inom samma
område, så lär oundgängligt vara, att antingen han
sjelf genom sin vilja låtit det onda dit inkomma
(hvilket gäller, äfven om han blott »tillåtit» det),
i hvilket fall det näppeligen kan fasthållas såsom
verkligt ondt, eller ock detta dit inkommit i strid
mot hans vilja, då denna ej längre blir allsmäktig,
utan beroende af något annat, öfver hvilket den ej
har makt. Några tänkare hafva derför sökt visa, att
den gudomliga viljan gör sig gällande inom en annan
sfer än den menskliga och på annat sätt än hon. Deraf
skulle då följa, att denna vilja visserligen kallar
menniskan till det goda, men dock i någon mening
är hvad man efter menskliga analogier kunde kalla
indifferent för det bruk hon faktiskt i sin verld gör af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
