Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tepidarium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkr. 700,000 pers., deraf närmare hälften lill- och
storryssar: resten består af tjetjenser och ingusjer,
kabardiner, osseter, kumyker, armener, tyskar,
polacker, judar, bergsbor af avarisk stam, tatarer,
kalmucker och perser. Jordbruk och boskapsskötsel äro
hufvudnäringar. Jernvägen från Ryssland till Kaukasus
har ej ännu fullbordats längre än till Vladikavkas,
provinsens hufvudstad.
Terek-davan, pass, enligt Kostenko 3,140 m. högt,
i Alai-tags bergssystem, den vanliga passagen för
karavanerna mellan Fergana och Kasjgar.
Terentianus Maurus, romersk grammatiker från Afrika,
lefde i 4:de årh. och författade en lärobok på
vers, De litteris, syllabis, metris (Om bokstäfver,
stafvelser och versmått). Den tredje afdelningen,
som behandlar versmåtten, hvart och ett i dess egen
versart, är den förnämsta. Förf. ådagalägger särskildt
i denna del mycken sakkunskap och ledighet i formen,
och hans citat från äldre och yngre literatur
hafva ett visst värde. Arbetet synes hafva varit
en god hjelpreda för senare metriska författare.
R. Tdh.
Terentini ludi. Se Tarentini ludi.
Terentius, namn på en fornromersk slägt. Särskildt
bekant är grenen Varro (se d. o.). Bland andra
medlemmar af slägten märkas Terentia, Ciceros
maka, och en annan Terentia, hustru till Maecenas,
vidare Quintus T. Scaurus, grammatiker under
Hadrianus (2:dra årh.) och författare af ett
arbete De orthographia samt af kommentarer till
skaldeverk. Allmänt känd är lustspelsförfattaren
Publius T. Afer. Denne föddes i Kartago sannolikt
185 (eller 196) f. Kr. och kom ännu helt ung såsom
slaf till senatorn Terentius Lucanus. Intagen
af slafvens vackra utseende och själsgåfvor,
lät husbonden gifva honom en god uppfostran och
skänkte honom sedan friheten, hvarpå den frigifne
antog sin patronus’ slägtnamn jämte tillnamnet
Afer (afrikanen). T. åtnjöt förmånen att få umgås
med Scipio Africanus d. y. och Laelius samt andra
förnäma och fint bildade romare, hvilkas förkärlek
för den grekiska odlingen och mera kosmopolitiska
riktning synas hafva inverkat på hans åskådningssätt
och författareskap. Man påstod till och med, att
han vid utarbetandet af skådespelen hade hjelp af
sina högtuppsatta gynnare och vänner. Om, såsom
det uppgifvits, hans år 160 företagna resa till
Grekland skett för att undgå afundsmäns angrepp
är osäkert. Visst är, att han dog på hemvägen från
Grekland år 159. T:s lefnad skildrades af Suetonius
(i »De poetis»), och denna skildring blef sedan
upptagen af T:s förnämste kommentator, Aelius Donatus
(i 4:de årh e. Kr.).
Vid tiden för T:s uppträdande beherskade Plautus (se
denne) den romerska skådebanan. I motsats till denne
sin föregångare, som bearbetat sina grekiska mönster
med en viss frihet samt sökt gifva sina stycken ett
slags romersk färg, slöt T. sig nära till originalen
och bemödade sig att återgifva dem på ren och vårdad
latin. Hans förnämsta förebild var den visserligen
lustige, men på samma gång alltid fine och
prydlige Menander, hvilken han bearbetade på sådant
sätt, att han af Julius Caesar i dennes diktstump
öfver T. kallas för den »halfve Menander». Caesar
tillägger, att man hos T. saknade den komiska kraft,
som utmärkte grekerna. I sjelfva verket ligger ock
i det nu angifna omdömet en riktig uppskattning
af T:s författareverksamhet. Denna gick ut på att
gifva väl genomarbetade och i ett korrekt, ja elegant
samtalsspråks drägt klädda stycken, som kunde behaga
en mera literärt bildad publik. Derjämte utmärker han
sig genom en omsorgsfull scenisk teknik, psykologiskt
utförda karaktersteckningar och detaljmålningar,
ett nätt framställningssätt och en i det hela väl
vårdad versbyggnad. Plautus’ folktyper och grofkorhiga
figurer hafva måst lemna plats för menniskor med mera
afslipadt och af ett slags konventionel sedlighet
stämpladt väsende.
Den nya riktningen hade icke att påräkna en så
tacksam publik som de plautinska lustspelen; den var
i viss mån anlagd på och utgången från en literär
krets med grekisk smakriktning och hyllade icke
alls den nationella. Grekisk var färgläggningen,
grekisk platsen för handlingen och grekiska de
framställda personligheterna. I sina stycken brukade
T. för öfrigt den redan af äldre författare använda
»kontaminationen», d. v. s. sammanarbetandet af
ett par (eller tre) grekiska skådespel till ett
enda. Ehuru han häri ådagalade mycken fyndighet,
gick han dock ej fri från tadel. Han upptager derför
i sina prologer motståndarnas anmärkningar och söker
försvara sig mot dem och mot publikens kritik.
T. synes ej hafva författat flere än sex komedier,
alla i behåll. De äro Andria (Flickan från Andros,
uppförd 166); Heautontimorumenos (Sjelfplågaren,
163); Eunuchus (Snöpingen, 161), ett stycke, som
vann stort bifall och skaffade sin författare det
ovanligt höga arvodet af 8,000 sestertier (Holberg
har gjort bruk af »Eunuchen» i »Jakob von Tyboe»);
Phormio (namnet på en advokat; 161), som tjenat
Molière till förebild för »Les fourberies de Scapin»
samt bearbetats af A. v. Winterfeld under titeln
»Der winkelschreiber» och slutligen derifrån af
Fr. Hedberg lokaliserats för den svenska scenen såsom
det bekanta lustspelet »Advokaten Knifving»; Hecyra
(namnet på en svärmoder, 165) och Adelphi (Bröderna),
ett förträffligt stycke hvari framställas två bröder
med olika grundsatser i fråga om uppfostran. Prisadt
af Varro, har det vunnit erkännande af Lessing och af
Molière begagnats i »L’école des maris». – Inflytandet
af T:s verksamhet på den romerska dramatiken blef
öfver hufvud taget ej särdeles stort. Deremot har
hans skaldskap utöfvat en icke ringa inverkan på
språket. Behandlingen af den språkliga formen var
hos honom fin och konstnärlig. Han förstod att med
smidighet och behag följa de grekiska mönstrens
framställning i spåren samt derigenom framgångsrikt
upparbeta och utbilda latinets uttrycksmedel. Också
har han för sitt mästerskap i språkets konst blifvit
prisad särskildt af Cicero och Quintilianus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
