Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Termokauter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exotermiska af stabilitet, och de omsätta sig
icke till energirikare, såvida de icke utsättas
för omständigheter, som nödga dem att upptaga
energi, såsom t. ex. för inflytande af värme eller
elektricitet. Om derför en exotermisk förening
upphettas, upptager den energi och sönderfaller förr
eller senare i energirikare produkter, hvilka dock,
när temperaturen sänkes, i regeln under afgifvande
af energi återförenas till den ursprungliga
föreningen. Detta slag af sönderdelning benämnes
dissociation, och ett exempel härpå erbjuder
vatten. Om vatten upphettas till 1,000°, börjar det
sönderdelas i vätgas- och syrgasmolekyler. Stegras
temperaturen, fortgår sönderdelningen, och vid
omkr. 3,000° äro ungefär 2/3 af vattenmolekylerna
dissocierade. Sänkes nu temperaturen, återförenas
vätgas- och syrgasmolekylerna till vattenmolekyler,
och vid omkr. 2,000° bör ett jämnvigtstillstånd
inträffa, vid hvilket lika många vattenmolekyler
dissocieras som återbildas. De reaktioner, som då
ega rum, kunna derför uttryckas med eqvationen
2H2 + O2 [tecken] 2H2 O.
Det anförda torde tillräckligt visa huru vigtigt
bestämmandet af de värmemängder är, som frigöras
eller upptagas vid kemiska omsättningar och
vid kemiska föreningars bildande, eller det s. k
bildningsvärmet. För de speciella metoderna för dylika
bestämningars utförande kan här icke redogöras. Så
mycket kan dock anföras, att man i allmänhet går
tillväga på det sätt, att man låter vägda mängder af
ämnen inverka på hvarandra i kalorimetrar, slutna
kärl, som omgifvas af en bestämd mängd vatten,
hvars temperatur noga bestämmes före och efter
försöket. Värmeqvantiteten angifves i kalorier
(cal.), och med en kalori förstås den värmemängd,
som erfordras för att höja temperaturen af en
vigtsenhet (1 gr. eller 1 kg.) vatten från 0° till
1°. Genom bestämmandet af temperaturförhöjningen på
vattnet i kalorimetern finner man huru många kalorier
vattnet under den kemiska reaktionen i kalorimetern
upptagit. För uttryckandet af värmeförloppen vid
kemiska reaktioner betjenar man sig af kemiska
eqvationer med tillägg af + eller - och den siffra,
som anger huru många kalorier afgifvas eller upptagas
vid reaktionen. Eqvationen
2 H2 + O2 = 2H2 O + 136,692 cal.
betyder: 2 molekyler
(4 gr. eller kg.) vätgas och 1 molekyl (32 gr. eller
kg.) syrgas gifva vid förening 2 mol. (36 gr. eller
kg.) vatten under utveckling af 136,692 (gr.,
resp. kg.) kalorier. Om man således förbränner 1
gr. vätgas, utvecklas 34,173 kalorier, eller så mycket
värme, som förmår upphetta 34,173 gr. vatten från 0°
till 1° eller 341,73 gr. vatten af O° till kokning.
Eqvationen
2 Cl2 + O2 = 2 Cl2 O - 35,858 cal.
betyder, att om
klor och syre kunde förenas till klormonoxid, måste 2
mol. (141,6 gr.) klor och 1 mol. (32 gr.) syre
upptaga en energimängd motsvarande 35,858 kalorier.
Om nu de anförda eqvationerna omvändas, angifva de,
att 2 mol. vatten upptaga 163,962
kalorier för att spjelkas i vätgas och syrgas, samt
att 2 mol. klormonoxid vid sönderdelning afgifva
35,858 kalorier.
Genom tvänne ämnens inverkan på hvarandra kunna ofta
olika föreningar uppstå. I allmänhet bildas dervid
företrädesvis den förening, hvars uppkomst åtföljes
af den största värmeutvecklingen. Sålunda ger kol
vid förbränning kolsyregas, icke koloxid, emedan den
förra föreningens bildningsvärme är större. Undantag
finnas dock. Det kan nämligen inträffa, att de
föreningar, som i första hand uppstå, dissocieras
vid den temperatur, då föreningen uppstår. Sålunda
bildas vid förbränning af svafvel i syrgas icke
svafvelsyreanhydrid utan svafvelsyrlighet,
oaktadt den förras bildningsvärme är större, ty
svafvelsyreanhydriden dissocieras lätt i syre och
svafvelsyrlighet. P. T. C.
Termokros (af Grek. therme, värme, och chrosis,
färgning), »värmefärgning», fys. Se Diaterman.
Termometer (af Gr. therme, värme, och metron, mått),
»värmemätare», ett instrument för uppmätning
af värmegraden (temperaturen, se d. o. och
Lufttemperatur). I sin vanligaste form består den
af en ihålig glaskula, vid hvilken ett hårfint, i
bortre änden tillslutet glasrör är fastlödt. Kulan
och en del af röret äro fyllda med qvicksilfver
eller sprit. Vid temperaturens stigande utvidgar sig
vätskan och stiger derför i röret; vid temperaturens
sjunkande drager vätskan sig tillsammans och står
derför lägre i röret. Vätskans ändpunkt afläses på
en skala, som är antingen inetsad på röret eller
ock uppdragen på en skifva af trä, emalj eller
mässing eller på en remsa af papper, i hvilket
senare fall det fina termometerröret plägar vara
omgifvet af ett yttre, vidare glasrör för att skydda
skalan. Denna är indelad i s. k. grader, hvilka i
skrift och tryck betecknas med en liten cirkel eller
nolla, placerad ofvantill till höger om det tal,
hvarmed värmegraden angifves (t. ex. 15°). För
att verkställa graderingen uttager man först de
s. k. fixa l. fundamentalpunkterna, d. v. s. de
punkter på termometerröret, hvarest öfre änden af
qvicksilfverpelaren stannar, när termometern nedsättes
i smältande snö (fryspunkten l. nollpunkten), och
när han insattes i ånga från kokande vatten vid
ett lufttryck af 760 mm. (kokpunkten). Afståndet
mellan de fixa punkterna indelas sedan i ett visst
antal lika stora volymdelar, af hvilka hvar och en
utgör 1°. Äfven de stycken af termometerröret, som
ligga utanför fundamentalpunkterna, erhålla samma
indelning. Termometerröret bör invändigt hafva samma
vidd öfverallt, så att en qvicksilfverpelare upptager
samma längd, hvar hälst han befinner sig deri. Som
detta emellertid sällan eller aldrig är förhållandet,
utväljas till goda termometrar möjligast jämna
glasrör, och de till äfventyrs ännu förekommande
ojämnheterna utjämnas genom s. k. kalibrering,
som består deruti att man, efter undersökning af
rörets vidd på olika ställen, gifver graderna olika
längd, men afpassar dem så, att de komma att upptaga
lika stora volymer qvicksilfver. Gradindelningen,
som numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
