Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Terräng (Fr. terrain, terrein, af terre, jord) - Terrängvinkel - Ters - Terschelling - Terseron, terzeron (Sp. terceron, af tercero, den tredje). Se Menniskoraser, sp. 1363 - 1. Terserus, Elaus - 2. Terserus, Joannes Elai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man med tillhjelp af en befintlig karta upprätta
en stomkarta, blir denna till stor hjelp vid
arbetet. Sjelfva förrättningen består i hvarje
fall af planmätning, med hvilken man afser att
till sitt läge på kartan bestämma så många punkter,
att alla utsträckningar i vågled kunna intecknas,
samt terrängens intecknande till sin form (höjder
och dalar) och till sin beskaffenhet (fast mark,
kärr, skog, o. s. v.), med inritande af hus och
andra konstgjorda föremål. Framgår terrängens
beskaffenhet icke tillräckligt af det sålunda
erhållna kartutkastet, måste detta fullständigas
med en terrängbeskrifning, hvilken kanske ensam är
tillräcklig till fullständigande af en befintlig
karta. Framställningen af terrängens olika
utseende och af sätten för terrängafteckningens
utförande benämnes vanligen terränglära.
C. O. N.
Terrängvinkel, krigsv., kallas vid skjutning den
vinkel, som vid vapnets mynning bildas mellan
en horisontal linie och den linie, som kan anses
dragen till målets fot. Vid sigtning med qvadrant,
hvarigenom »uppsättningen» bestämmes med hänsyn till
horisontalplanet, måste terrängvinkeln medtagas i
räkningen. C. O. N.
Ters (Ital. terza, af Lat. tertia, tredje), tre på
hvarandra följande kort af samma färg (i piketspel);
benämning på ett läge och en rörelse i fäktning
(se Fäktkonst, sp. 560–562); sextiondedelen
af en sekund (ett förr inom astronomien användt
beräkningssätt). – Musikt., tredje tonsteget i den
diatoniska skalan. Tersen kan vara stor (c–e), liten
(c–ess), öfverstigande (c–ciss) eller förminskad
(ciss–ess). A. L.
Terschelling, ö i Nordsjön, tillhörig nederländska
prov. Nordholland, mellan Vliesand och Ameland,
omkr. 20 km. från Frieslands kust. Den består
till öfvervägande del af sand och är på norra
sidan genom dammar skyddad mot hafvet. Befolkningen,
uppgående till omkr. 3,700 pers., idkar jordbruk och
ladugårdsskötsel, sjöfart och fiske.
Terseron, terzeron (Sp. terceron, af tercero, den
tredje). Se Menniskoraser, sp. 1363.
1. Terserus, Elaus, prest, f. i Umeå 1554,
tillhörde en prestslägt, som härstammade från Tuna
i Helsingland, och af hvilken flere medlemmar under
1600-talet gjorde sig bemärkta genom lärdom och andra
framstående egenskaper. Hans fader, Ingelbertus Olai
(hofpredikant hos konung Gustaf I, 1550 t. f. pastor
i Umeå, 1558 eller 1559 kyrkoherde i Leksand, död
1602), underskref 1577 beslutet om liturgien och 1593
Upsala mötes beslut. T. besökte tyska universitet och
blef filos. magister i Leipzig, der han ock antog
tillnamnet T. Efter sin hemkomst vardt han rektor
i Hedemora, sedan i Vesterås (1595). Under faderns
sjukdom tillförordnad kyrkoherde i Leksand, fick
han 1602 k. fullmakt å denna befattning, men hade
redan 1598 kallats till prost öfver Österdalarna
och afstyrde der fortsättningen af »näftågets»
våldsamheter. Ännu 1613 sökte han dämpa folkyran
i sin landsort, och 1614 inhemtades vid riksdagen
i Örebro hans råd i detta syftemål. T. deltog i
revisionen af den bibelupplaga, som utgafs 1618. Han
efterlemnade i handskrift en berättelse om näftåget
m. m. Hans Historia Johannis III finnes
tryckt i Nettelbladts »Schwedische
bibliothek». T. afled i Aug. 1617.
-rn.
2. Terserus, Joannes Elai, teolog, prest, den
föregåendes son, född i Leksand i April 1605,
student i Upsala 1628, prestvigd 1631 och lektor
i grekiska vid Vesterås gymnasium 1632, reste 1633
till Tyskland, der han besökte flere universitet och
bl. a. var Johan Banérs hofpredikant. I Helmstedt
umgicks han intimt med den bekante synkretisten
G. Calixtus och tog i Hamburg undervisning i
rabbinsk literatur. Efter sin hemkomst, 1637,
tillträdde han å nyo sin plats i Vesterås samt blef
tillika gymnasierektor och domkapitlets notarie. 1639
vardt han filos. magister (primus) i Upsala och
s. å. teol. lektor. 1640 utnämndes T. till tredje
teol. professor i Åbo samt var universitetets rektor
1645 och riksdagsman 1647, då han motsatte sig
Konkordieformelns upptagande bland de symboliska
böckerna. Samtidigt kom han i ynnest hos drottning
Kristina, hvilken han fick gifva undervisning i
hebreiska. 1647 blef han andre teol. professor i
Upsala och 1648 teol. doktor. Följande året började
han på drottningens befallning en kritisk upplaga af
Gamla test. i grundtext med latinsk öfversättning
och noter, för hvilket arbete han årligen åtnjöt
särskild ersättning. Frukten af detta inskränkte sig
emellertid till Genesis et Exodus cum nova versione
latina (1655), Annotationes in Genesin (s. å.) och
Exodus et in eam annotationes (1660), arbeten,
som äro fullt jämförliga med de bästa, som utkommo
under hans tid. Dessförinnan hade T. utmärkt sig
jämväl på den politiska banan. Han var nämligen en af
presteståndets ledare vid den märkvärdiga riksdagen
1650, då yrkanden på reduktion med full kraft
framträdde inom de ofrälse stånden, och han förde
flere gånger ordet för deputationer af sitt stånd,
äfven inför drottningen. Tillhörande det missnöjda
partiet, lär han äfven i någon mån varit inblandad
i Messeniernas förehafvanden, ehuru så försigtigt,
att han ej blef invecklad i deras process. Den ynnest
han förvärfvade hos konung Karl Gustaf anses ock
hafva skaffat honom utnämningen till biskop i Åbo
1658. Efter att hafva deltagit i en kommission för
kyrko-ordningens reviderande tillträdde T. sitt stift
1659. Der skulle han dock träffa motståndare, som han
genom sitt myndiga sätt, sin öfverlägsna lärdom och
sina jämförelsevis frisinnade åsigter i dogmatiska och
kyrkliga frågor alltmer retade. Emellertid uppträdde
han vid riksdagen 1660 med kraft mot drottning
Kristina och var i främsta rummet den, som genomdref,
att hon ej fick fritt öfva sin nya religion. Efter
hans återkomst till Åbo s. å. började oenigheten
mellan T. och professorerna alltmer tilltaga. Sin
förnämste vederdeloman fann han i den lärde, men
stelt dogmatiske teol. professor Enevald Svenonius,
som med synnerlig uppmärksamhet följde tryckningen
af T:s stora arbete Förklaring öfver cathechismum,
hvilket förf. underställt domkapitlets pröfning,
och som fullständigt utkom mot slutet af 1662. S. å. hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
