Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Tessin, Nicodemus, d. ä. - 2. Tessin, Nicodemus, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omfattande verksamhet såsom byggkonstnär, i täflan
med och, hvad arbetenas konstvärde vidkommer, vida
öfverträffande sin ende egentlige medtäflare, De
la Vallée. Han blef 1661 stadsarkitekt i Stockholm
(T. var den förste, som innehade denna tjenst), 1667
rådman derst, 1674 adlad och 1676 k. hofarkitekt. 1680
nedlade han sina befattningar och afled i Stockholm
d. 24 Maj 1681. – T. är en af Sveriges, ja en af
hela sin samtids förnämsta konstnärssnillen, och
hans många betydande verk öfverglänsas, i fråga om
ypperlig anläggning och praktfullt utförande, knappt
af någon annans än hans store sons samt öfverstiga
vida i antal och omfång hans svenska samtidas och
närmare efterföljares. Redan från hans första skede,
före den italienska resan, härstammar ett och annat
byggnadsföretag, exempelvis Ax. Oxenstiernas patats
(nu Statistiska centralbyråns lokal) i Stockholm
och Löfsta i Östergötland (från 1652). Men först
efter sin återkomst utvecklade han hela sin ovanliga
begåfning, utan tvifvel påverkad af de förebilder
han på resan studerat, men alltmer åt sig utbildande
en egen, värdig och af barockens öfverdrifter föga
berörd stil, som småningom blef allt klarare, enklare
och sannare. »Med den lust för dekorationens yppiga
utveckling, hvilken utmärker hans samtid, förenar
han en ovanligt skarp blick för det väsentliga i
sin konst, för konstruktionen och rumfördelningen;
och han låter under sin mogna tid aldrig den förra
få öfvertaget öfver den senare. Dessutom besitter
han stor smak och skicklighet i att omvexla sina
motiv och lämpa dem efter byggnadens olika ändamål,
hvarigenom hans arbeten blifva rikhaltiga och
mångsidiga». Den tidigaste af T:s byggnader under
hans andra skede är Borgholms slott, begynt efter
hans plan 1654, fortsatt under en följd af år,
men aldrig fullbordadt och slutligen 1806 förstördt
genom en vådeld. Dahlbergs »Suecia» visar slottets
tillämnade utseende; nu imponerar det mest genom
sitt utomordentligt härliga läge och sina väldiga
massor. Sko slott, bygdt för fältmarskalken grefve
K. G. Wrangel, blef färdigt omkr. 1679 och qvarstår,
med undantag af takresningen, i oförändradt
skick. Det förråder ännu i vissa detaljer någon
tyngd, men är förträffligt disponeradt efter sin
tids fordringar. Från ungefär samma tid härrörde
troligen ritningarna till Wrangelska palatset (nu Svea
hofrätts hus), hvilket fullbordades på ett tiotal
af år, men på 1690-talet förstördes af en eldsvåda
och ytterligare genom Riddarholrnsbranden 1802 miste
återstoden af sin ursprungliga anordning. Några andra
af hans palatsbyggnader i Stockholm visa större måtta
i utsirningen; bland dem framstår i synnerhet det
ännu i hufvudsak väl bibehållna Seved Bååts palats
(nu Frimurarehuset), påbegynt 1662, märkligt
genom midtpartiets vackra mått och den präktiga
trappan. Höjden af sin utveckling når emellertid
T. i den mängd landtslott och herresäten, hvilka från
1660-talets början uppväxte i Sverige, frukter af de
rikedomar och det konstsinne, som den högre adeln
förvärfvat under trettioåriga kriget. Bland dem må
här nämnas
Ekolsund (anlagdt 1661), Näsby, Eriksberg, Sjöö och
Salsta, de båda sista i synnerhet utmärkta genom ren
och lätt hållning. Sitt mästerstycke i denna art
lemnade T. i Drottningholm, som den konstälskande
Hedvig Eleonora från 1662: lät uppföra med kunglig
frikostighet, och der hufvudbyggnadens yttre tillhör
T., medan utsmyckningen af det inre, särskildt
stora trappans anordning, utförts under hans sons
ledning. Strömsholm, anlagdt af samma drottning
1669, är mindre tillfredsställande på grund af det
stora kupoltaket öfver midtpartiet. T:s sista verk i
Stockholm, Riksbankens hus och Stadshuset på Söder,
förete ännu större enkelhet än de föregående. Det
förras fasad åt Jerntorget bibehåller än i dag
sitt ursprungliga utseende, medan det senare
genom moderniseringen lidit ej obetydligt. Den
vigtigaste af T:s kyrkobyggnader, Domkyrkan i
Kalmar, härrör till planen från 1653, grundlades
1660 och afslutades 1699 (kupolen saknas dock
ännu). Med denna byggnad infördes centralkyrkan i
Sverige: hon bildar nämligen ett i ö. och v. något
förlängdt grekiskt kors med fyrkantiga byggnader i
vinklarna, har tunnhvalf och är i förhållande till
utsträckningen låg i det yttre. Kyrkans yttre utmärkes
af en del barockstilsprydnader. Omgestaltningen
af Maria kyrka i Stockholm var äfven T:s verk,
men denna omgestaltning har genom 1759 års brand
nästan utplånats. Äfven Karolinska grafkoret vid
Riddarholmskyrkan härrör ursprungligen från T.,
fastän det ej uppfördes i hans lifstid. – Under
T. utbildade sig förnämligast hans berömde son
(se T. 2) samt Matthias Spihler, som dock egentligen
endast öfvervakade utförandet af sin lärares verk.
-rn.
2. Tessin, Nicodemus, d. y., grefve, arkitekt, den
föregåendes son, född i Nyköping d. 23 Maj 1654,
blef student i Upsala 1664 samt studerade der ifrigt
latin och lefvande-språk, men framförallt matematik
och teckningskonst. Redan då ämnad till arkitekt,
fick han 1673 med offentligt understöd företaga en
resa till Rom. Der hade han sitt hufvudqvarter i nära
sex år, under hvilka han, handledd af sin samtids
berömdaste arkitekter, Bernini och Fontana, flitigt
studerade och aftecknade de stora byggnadsverken. I
Rom lade T. således den fasta grunden till sin
blifvande storhet, om än de ledare han erhöll voro
fångna i barockstilens öfverdrifter. Under dessa
år företog han äfven en färd till Neapel, Sicilien
och Malta. 1676 utnämndes han till hofarkitekt med
lön samt erhöll tillstånd att fortfarande vistas
i Rom. Hemresan derifrån skedde 1678 och gick
öfver Paris, der han förkofrade sig i teckning och
dekorationskonst. Öfver London, der han uppehöll
sig några månader, styrde han sedan åter kosan
till Paris. Der stannade han nu i två år, vistades
mycket i Versailles och studerade under den berömde
trädgårdsarkitekten Lenôtre. Till Stockholm återkom
han i lagom tid att öfvertaga bestyret med den unga
drottningens kröning (1680). Straxt efter faderns
död (1681) erhöll T. fullmakt att vara slotts- och
hofarkitekt, antogs s. å. att förestå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
