Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thibaut ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Almindelig iagttagelslære (1889), hvari han vill bygga
dennas matematiska teori på en ny grund. E. Ebg.
Thielemanns droppar [tile-], mixtura
Thielemanni, med., är en blandning af pepparmyntolja
(3 delar), löst i koncentrerad sprit (22 d.) med
vinum thebaicum crocatum (opiumvin med saffran,
10 d.), kräkrotsvin (25 d.) och valerianatinktur
(40 d.). Dessa »droppar» hafva sitt namn
efter uppfinnaren, en tysk läkare i Petersburg,
D. Thielemann, och blefvo mycket begagnade i Sverige
under kolera-epidemierna 1853 och följ. åren. Formeln
har sedermera blifvit upptagen i ett bihang till
Pharmacopoea suecica. Thielemanns droppar få utlemnas
från apoteken utan läkares recept, ehuru de innehålla
opium. De begagnas mot diarré. Vanligen tagas
20–40 droppar i litet vatten ett par gånger om dagen.
O. T. S.
Thielmann [til-], Johann Adolf von, friherre,
tysk krigare, f. i Dresden 1765, tjenade först
vid sachsiska kavalleriet och inledde efter
slaget vid Jena (1806), i hvilket han deltog såsom
sqvadronchef, på egen hand fredsunderhandlingar med
Napoleon. Sedermera användes han under flere år vid
den sachsiska kontingent, som stod i Napoleons tjenst,
och utmärkte sig särskildt i slaget vid Borodino
(1812). Men då han såsom kommendant i Torgau i Maj
1813 fick befallning af sin konung att öfverlemna
fästningen åt fransmännen, begaf han sig till
ryska högqvarteret och gick i rysk tjenst. Efter
slaget vid Leipzig fick han uppdraget att ombilda
sachsiska armén, med hvilken han 1814 uppträdde
i Nederländerna. S. å. gick T. i preussisk tjenst
och deltog i 1815 års fälttåg, särskildt i striden
vid Wawre, såsom chef för 3:dje armékåren. Död
1824. C. O. N.
Thielo [tilå], Karoline Amalie, dansk skådespelerska,
f. 1734 i Köpenhamn, var dotter till den
tyskfödde organisten Karl August T. (f. 1702,
d. 1763), som 1747–48 styrde den återupprättade
»danske skueplads». Hon debuterade 1748 och
vann genom sin skönhet och stora begåfning,
särskildt för älskarinneroller, i hög grad
publikens ynnest. Hon dog plötsligt 1754.
E. Ebg.
Thielt, stad i belgiska prov. Vest-Flandern,
vid jernvägslinien Gent–Courtray. 9,745
innev. (1885). Tillverkning af linne- och yllevaror,
handskar m. m.
Thienen [un-]. Se Tirlemont.
Thierry [tiäri’]. 1. Jacques Nicolas Auguste
T., fransk historieskrifvare, f. 1795, d. 1856,
genomgick den högre normalskolan i Paris (1811)
och antog anställning vid ett läroverk i landsorten
(1813), men återvände, då hans verksamhet afbröts
genom krigshändelserna (1814), till Paris. Der kom
han i personlig beröring med den bekante filosofen
Saint Simon och blef dennes sekreterare. Under de
tre följande åren utgafvo de gemensamt åtskilliga
skrifter, men derefter uppstod oenighet mellan
dem, och de skildes. T. blef då medarbetare i
sådana tidskrifter som »Censeur européen» (1817),
»Courrier français» (1820) och »Revue des deux
mondes» (1833). I dessa offentliggjorde han dels
sina banbrytande
åsigter om historisk forskning och författareskap,
dels några utkast till sina stora historiska
arbeten. Sålunda skref han bl. a. Lettres sur
l’histoire de France (1820, utg. i bokform 1827),
i hvilka han, liksom senare i inledningen till sina
verk, uttalade en sträng förkastelsedom öfver den
ditintills följda okritiska metoden att skrifva
historia och framhöll den oafvisliga nödvändigheten
att för att rätt bedöma de historiska händelserna
rådfråga urkunderna, att jämföra tillgängliga
handlingar, att taga hänsyn till nyare rön i fråga om
folkens uppkomst och utveckling m. m. Det var icke
blott en reform, utan en omhvälfning han ville och
lyckades framkalla. För att sjelf kunna tillämpa
dessa grundsatser egnade han fem år oafbrutet åt
vidtomfattande forskningar, förrän han utgaf sitt
stora verk Histoire de la conquête de l’Angleterre par
les normands (3 bd, 1825; flere uppl.). De otroliga
ansträngningar, som han dervid underkastat sig,
försvagade så hans synförmåga, att han sedermera
endast med främmande hjelp kunde arbeta. Men det
oaktadt fortsatte han sina trägna forskningar,
som bl. a. förskaffade honom ledarnotskap i Franska
institutet (1830). Hans följande arbeten voro Dix
ans d’études historiques (1835) och Récits des
temps mérovingiens (1840), hvilket senare Franska
akademien flere gånger belönade med sitt första
pris. På undervisningsministerns uppdrag utgaf
T. Recueil des documents inédits de l’histoire
du tiers-état (1849–56), till hvilket hör såsom
ett slags öfversigt Essai sur l’histoire de la
formation des progrès dit tiers-état (1853). T:s
arbeten utmärkas af grundlig lärdom och lysande
framställningskonst. Hans »Oeuvres complètes»
utgåfvos 1846–47 (8 bd) och 1856–60 (10 bd). –
En af hans trognaste medhjelpare var hans hustru,
Julie T. (d. 1844), hvilken författade bl. a. Scénes
de moeurs et de caractère aux XVIII:e et XIX:e
siècles (1835) och Adelaïde, mémoires d’une jeune
fille (1839). – 2. Amédée Simon Dominique T., fransk
historieskrifvare, den föregåendes broder, f. 1797,
d. 1873, vann rykte genom sina lärda uppsatser i
åtskilliga tidskrifter och sitt stora verk Histoire
des gaulois jusqu’à la domination romaine (2 bd,
1828; flere uppl.) och utnämndes med anledning deraf
till professor i historia vid högskolan i Besançon
(1828). Men de liberala åsigter, som han vid den tiden
hyllade, förmådde snart regeringen att skilja honom
från denna befattning. Han återvände då till Paris
och fortsatte sina historiska arbeten, till dess han
efter julirevolutionen sändes som prefekt till Vesoul
(dep. Haute-Saône), hvilket ämbete beredde honom
tillfälle att ådagalägga en ovanlig administrativ
förmåga (1830–38). Till följd häraf återkallades han
till Paris för att tjenstgöra som maître des requêtes
i conseil d’état, en befattning, som han skötte äfven
under kejsaredömet. 1860 blef han senator. Emellertid
upphörde han icke att egna sig åt vetenskapliga
forskningar. I fråga om historieskrifning tillämpade
han strängt de af brodern förfäktade åsigterna,
men han egde icke dennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
