Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thibaut ... - Thietmar. Se Dietmar - Thijsen. Se Anckarhjelm och Anckarstjerna - Thing. Se Ting - Thinglæsning l. thinglysning kallas i Danmark och Norge en offentlig uppläsning vid tinget - Thingmannalið, thinglið (af Isl. þingmaðr, egentl. medlem af tinget, sederm. någons »man», »karl», och lið, egentl. folk, sederm. följe), benämndes den stamtrupp af krigare, som Knut den store uppställde i Danmark och England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung af Grekland. T:s arbete De l’état actuel de la
Grèce (1833) var ej utan inflytande på j Greklands
pånyttfödelse. Inom det filologiska området utgaf han
»Acta philologorum monacensium» (4 bd, 1811–29)
och en kommenterad upplaga af Pindaros (1820)
m. m. samt skref bl. a. Griechische grammatik
(1812; 3:dje uppl. 1826) och Über die epochen der
bildenden kunst unter den griechen (1816–25; 2:dra
uppl. 1829), hvarjämte han gjorde skarpa inlägg i
undervisningsfrågan. Han valdes 1848 till president
i bajerska vetenskapsakademien. T. dog 1860. Hans
lefnadsteckning utgafs i 2 bd 1866 af hans son
Heinrich T. – 2. Heinrich Wilhelm Josias T., tysk
teolog, den föregåendes son, f. i München 1817,
studerade teologi i Erlangen, blef 1838 lärare vid
missionsskolan i Basel, 1840 docent i Erlangen och
1843 teol. professor i Marburg. Från den närmast
följande tiden härröra tvänne af hans yppersta
arbeten, Versuch zur herstellung des historischen
standpunktes für die kritik der neutestamentlichen
schriften (1845), en af de förnämsta stridsskrifterna
mot Tübingenskolans bibelkritik, och Vorlesungen
über katholicismus und protestantismus (1846; 2:dra
uppl. 1848), der han med erkännande af katolicismens
förtjenster tillika på ett genialiskt och skarpsinnigt
sätt framställde protestantismens både dogmatiska och
praktiskt religiösa öfverlägsenhet. – T., som kände
ett djupt missmod öfver den samtida protestantismens
splittring och vanmakt och längtade efter ett från
förverldsligande inflytelser mera renadt kristligt
samfundslif samt redan tidigt lutat åt chiliasmen,
närmade sig mer och mer till den irvingianska
riktningen. Skriftens eskatologiska element,
uppfattade i den irvingianska bibeltolkningens
anda, framträdde alltmera i hans föreläsningar och
predikningar. Åtskilliga af hans åhörare delade
hans betraktelsesätt; flertalet vände sig dock
ifrån honom, och slutligen fann han sin ställning
ohållbar. Han tvangs att lemna sin professur 1850
och egnade sedan sitt arbete uteslutande åt den
»katolska apostoliska kyrkan» (irvingianismen),
som då äfven i Tyskland började organiseras. Hans nya
ståndpunkt framträdde fullständigt i hans Geschichte
der kirche im apostolischen zeitalter (1852, 3:dje
uppl. 1877; »Kyrkan under apostlarnes tidehvarf»,
1882), som dock var vetenskapligt anlagd och ej kan
betraktas såsom någon sekterisk tendensskrift. Ett
bidrag till den kristliga etiken lemnade han i
sin Über christliches familienleben (1854, många
uppl.; svenska öfvers. 1855, 1864, 1890). – T. hade
på 1860-talet ledningen af en liten irvingiansk
församling i Augsburg och sedermera af en dylik i
Basel, der han dog i Dec. 1885. Han var en man af
uppriktig och djup religiositet och af en sällspord
klassisk, teologisk och allmän bildning. I lydnad för
hvad han ansåg som en gudomlig mission uppoffrade han
för sin öfvertygelse en lysande akademisk bana. –
3. Karl T., tysk kirurg, den föregåendes broder,
f. 1822, blef kirurgie professor i Erlangen 1854
och i Leipzig 1867. Bland hans skrifter märkas
Infectionsversuche an thieren mit dem
inhalte des cholera-darmes (1856), Der
epitelialkrebs, namentlich der haut (1865) och
Die feineren anatomischen veränderungen nach
verwundungen der weichtheile (1867). – 4.
Ludwig T., tysk målare, den föregåendes broder, f. i
München 1825, studerade först bildhuggeri under
Schwanthaler, men gick sedan öfver till måleriet,
förnämligast under ledning af Schorn. 1848 utställde
han Sakuntala, som gjorde effekt. Derefter reste han
till Rom samt målade taflor ur Italiens folklif och
en Job, som beröinmes för sin färg. 1852 följde han
sin fader till Athen, der han målade fresker i kyrkan
S. Nicodemus och dröjde qvar till 1855. Följande
år kallades han till Wien för att utföra fresker i
dervarande grekiska kyrka. Derefter målade han i
München några mytologiska taflor samt kallades 1860
till Petersburg för att måla dels i ett storfurstligt
grafkapell, dels i den protestantiska kyrkan. För
öfrigt har han utfört flere historiebilder, såsom
Jairi dotter, Kristus i Getsemane, Paulus predikar
på Areopagen i Athen och Alarik firad som segrare i
Athen (1879), samt äfven genrebilder från den bajerska
bergstrakten.
Thietmar [tit-]. Se Dietmar.
Thijsen [te’jsen]. Se Anckarhjelm och Anckarstjerna.
Thing. Se Ting.
Thinglæsning l. thinglysning kallas i Danmark
och Norge en offentlig uppläsning via tinget,
genom hvilken enligt dansk lag i många fall såväl
allmänna kungörelser som privaträttsliga aftal
skola bringas till allmänhetens kännedom och derigenom
erhålla laga kraft. Särskildt skall hvarje juridisk
handling, hvarigenom en person helt och hållet eller
delvis förlorar förfoganderätt öfver sin egendom
(omyndighetsförklaring, försättande i konkurs,
qvarstad m. m.) kungöras å tinget vid vederbörandes
forum för att vinna rättslig kraft gent emot tredje
man. För dem, som vilja ingå borgerligt äktenskap,
träder offentliggörandet häraf vid tinget i stället
för lysning från predikstolen. E. Ebg.
Thingmannalið, thinglið (af Isl. Þingmaðr, egentl.
medlem af tinget, sederm. någons »man», »karl»,
och lið, egentl. folk, sederm. följe), benämndes den
stamtrupp af krigare, som Knut den store uppställde
i Danmark och England. Den räknade 3,000 man och
utgjordes af män ur de förnämsta och rikaste ätterna,
hvilka skiftevis gjorde tjenst på konungens gård,
men annars lefde permitterade på sina egna gårdar och
endast en gång årligen samlades för att förnya sitt
löfte till konungen. Till krigstjenst inställde
de sig fullt rustade och till häst. De uppburo
lön af konungen och sammanhöllos dessutom i ett
ridderligt förbund genom särskilda rättigheter och
skyldigheter, hvilka sammanfattades i en särskild
lag, vitherlagsret, hvaraf de också benämndes
»vederlagsmän». Mål emot eller mellan dem handlades på
»huskarlestævne». Sedan rikena åtskilts 1042, egde
thingmannalidcn bestånd både i Danmark och England
(närmast i Danelagen). I sistnämnda land afgjorde
den segern vid Standfordbridge (1066), men dukade
s. å. under för det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
