Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thomas, Sidney Gilchrist - Thomas à Becket. Se Becket - Thomas a Kempis (Tomas från Kempen; i Sverige folketymologiskt kallad Tomas Kämpen, med tanken fäst vid honom såsom en trons och Kristi stridsman), berömd mystiker - Thomas Aquinas. Se Tomas från Aquino - Thomas-fosfat. Se Thomas-slagg - Thomasius. 1. Christian T. - Thomasius. 2. Gottfried T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thomas-metoden. T. erhöll 1882 Society of arts’ medalj
och 1883 Bessemer-medaljen i guld. Han dog i Paris
1885, sedan han i Australien och Algeriet förgäfves
sökt bot för ett lunglidande.
Thomas à Becket. Se Becket.
Thomas a Kempis (Tomas från Kempen; i Sverige
folketymologiskt kallad Tomas Kämpen, med
tanken fäst vid honom såsom en trons och Kristi
stridsman), berömd mystiker, föddes 1380 i Kempen
nära Düsseldorf. Hans familjenamn var Haemercken
l. Hammerken (d. v. s. »liten hammare»; latiniseradt
Malleolus). Vid 12 års ålder kom han i skola i det af
Gerhard de Groot grundlagda brödrahuset i Deventer
(se Bröder och systrar af den goda viljan), der han
åtnjöt Florentius Radewins undervisning. På dennes
förord antogs han 1399 som novis i Augustin-klostret
på S:t Agnesberget vid Zwolle, blef munk derst. 1407,
prestvigdes 1413 och valdes till klostrets subprior
1425. Klostret var fattigt, och munkarna förvärfvade
sitt uppehälle genom böckers afskrifvande. Deri
uppnådde T. en hög grad af skicklighet och afskref
bibeln tre gånger. Tillika utvecklade han en
vidsträckt och gagnande verksamhet såsom lärare
för ungdomen, och många framstående män utgingo
från hans skola. Han afled i sitt kloster d. 25
Juli 1471. – T:s skaplynne var godmodigt, mildt och
inåtvändt. Han lefde främmande för den yttre verlden
och trifdes bäst »med en bok i en vrå», såsom han
plägade yttra. Hans valspråk var: »Sök att förblifva
okänd!» – T. skref (på latin) en krönika öfver sitt
kloster, biografier, »traktater», hymner m. m. Men
det arbete, som gjort hans namn så vida kändt, är
hans fyra böcker De imitatione Christi (»Om Kristi
efterföljelse»). Detta arbete innefattar allt det
bästa i den vesterländska kristenhetens mystiska
teologi. Idén om Kristi efterföljelse genom »lydnad»
och »försakande af verlden» såsom utgörande den
kristliga fromhetens egentliga väsende – i motsats
till medeltidskyrkans förverldsligade kristendom –
hade starkt betonats af Frans af Assisi och hans
lärjungar. Men dessa hade dock fattat efterföljelsen
samt försakelsen och lydnaden på ett mera yttre
sätt. Ruysbroeks och Groots mystiska skola uppfattade
deremot försakelsen såsom en inre: försakelsen af
det egna jaget, af det sjelfviska sinnelaget, och
lydnaden icke såsom lydnad för andliga förmän, utan
såsom ett underordnande af menniskans lägre natur
under den högre, af hela menniskan under Gud. Och en
sådan efterföljelse är det, som T. framställer i sin
bok. Själen i hans fromhet är den rena, oegennyttiga
kärleken till Gud. Denna kärlek och den inre frid,
som vinnes genom gemenskapen med Gud, äro målet för
hans sträfvan. Till detta mål komma vi genom att
andligen efterfölja Kristus. »Den, som vill fullt
och sundt förstå Kristi ord, bör bringa hela sitt
lif i öfverensstämmelse med honom.» »Höga ord göra
i sanning ingen menniska dygdig och rättfärdig; men
ett dygdigt lefverne gör menniskan kär för Gud.» –
Man har velat frånkänna T. författareskapet till
»Kristi efterföljelse» och såsom
dess verklige författare ansett bl. a. Bernhard af
Clairvaux eller Tomas från Aquino eller den franske
kansleren Gerson, men dessa antaganden hafva på tungt
vägande inre och yttre skäl befunnits ohållbara
(se L. A. Wheatley: »The story of the Imitatio
Christi», 1891). T:s berömda skrift har utkommit i
flere tusen upplagor, och ingen bok, med undantag
af bibeln, har öfversatts till så många språk
som den. Redan på 1400-talet utkom den på tyska,
franska, italienska och holländska, i början af
1500-talet på engelska och danska. Den första svenska
öfvers. (»Christi efterföljelse och All werldzens
fåfängheetz föracht») trycktes i Stockholm 1666. Ett
sammandrag ur flere af T:s smärre arbeten (»Den lilla
Kempis») utgafs på svenska 1744 (sedan i flere uppl.).
Thomas Aquinas. Se Tomas från Aquino.
Thomas-fosfat. Se Thomas-slagg.
Thomasius. 1. Christian T., tysk filosof; teolog och
rättslärd, f. i Leipzig 1655, föreläste derst. juridik
1681–90, men ådrog sig genom sina angrepp på
allahanda fördomar de maktegandes förföljelse och
måste rädda sig genom flykten. Han blef professor
och rektor vid universitetet i Halle 1694 och dog
1728. T. fann skilnaden mellan filosofi och teologi
ligga deri att den förra innehölle den naturliga, den
senare den uppenbarade sanningen. Han gjorde deraf
tillämpning på det rättsfilosofiska området och sökte
bestämdare än sina föregångare (Grotius och Pufendorf)
fasthålla och genomföra skilnaden mellan moralisk
och juridisk rätt. Väsentligen deri ligger hans
betydelse inom rättsfilosofiens historia, och han är
derigenom att anse som en föregångare till Kant. Han
uppträdde för öfrigt i en för hans tid kraftigt
frisinnad riktning och bekämpade ej blott den då
ännu i viss mån fortlefvande aristotelismen och
skolasticismen, utan äfven intolerans och vidskepelse
(hexeriprocesser, spöktro, tortyr m. m.). Han ifrade
äfven för afskaffandet af det latinska språket
såsom de lärdes enda språk och sökte i dess ställe
införa modersmålet. Sjelf närmast att hänföra till de
s. k. naturrättslärarna, är han äfven att betrakta som
en föregångare till upplysningstidehvarfvet. Förutom
arbeten i naturrätt och etik författade T. Historie
der weisheit und thorheit (3 bd, 1693), Vernünftige
und christliche, aber nicht scheinheilige gedanken
etc. (3 bd, 1723–26) m. m. – 2. Gottfried T., tysk
luthersk teolog, en ättling af den föregående, f. i
Bajern 1802, studerade 1821–25 vid universiteten i
Erlangen, Halle och Berlin samt innehade sedermera
några år en obemärkt plats såsom landtprest. 1829
erhöll han anställning som tredje pastor i Nürnberg,
hvarjämte han någon tid derefter fick i uppdrag
att sköta religionsundervisningen vid gymnasiet
dersammastädes. En frukt af denna lärareverksamhet
blef det förträffliga arbetet Grundlinien zum
religionsunterricht an den mittleren und oberen
klassen gelehrter schulen. 1842 kallades T. till
professor i dogmatik vid Erlangens universitet. Der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>