Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
newsletter» (1685) den äldsta. »Freeman’s journal»
uppsattes 1763 af samfundet United irishmen och är
numera ultramontan. En lidelsefull förkämpe för
de nya irländska sjelfständighetssträfvandena är
»United Ireland» (1881). Jfr J. Grant: »The newspaper
press» (3 bd, 1871–73), Andrews: »History of british
journalism» (2 bd, 1860) och Fox Bourne: »English
newspapers» (2 bd, 1887).
Italien fick sina första tidningar på 1640-talet,
men den första varaktiga var »Diario di Roma»
(1716). Dernäst följde »Gazzetta uffiziale»,
som ännu existerar. Den stränga censuren och den
politiska ofriheten gjorde, att pressen först inemot
midten af 1800-talet fick något inflytande. Silvio
Pellicos »Conciliatore» (i Milano, 1818–20) var
det första uppslaget till en fri press. Mazzini
och hans meningsfränder insmugglade 1832–48
italienska pressorgan, som de låtit trycka i utlandet
(»Giovine Italia» m. fl.). De af Cavour inspirerade
Turin-tidningarna på 1840- och 1850-talen förebådade
den betydenhet, som Italiens press i våra dagar
uppnått. De flesta stora tidningarnas utgifningsort
är numera Rom. I spetsen går alltjämt »Opinione»
(1847). Mycket lästa äro »Popolo romano» (ett
officiöst liberalt blad), »Diritto» (1851,
länge de radikales, derefter venstra centerns
organ), »Libertà» (moderat-liberalt), »Messagero»
(afsedd för småfolket), det literära och qvicka
högerbladet »Fanfulla» (se d. o.; 1870), dess
motstycke inom vensterlägret »Capitan Fracassa»
(1880–91) samt de klerikala »Unità cattolica»
och »Voce della verità». Utrikesministeriets organ
är »Italie» (på franska). Vidare märkas »Nazione»
(i Florens), »Epoca» (i Genua) och den ypperliga
Milanotidningen »Perseveranza». Illustrerade tidningar
äro »Illustrazione italiana» och »Illustrazione
popolare» (bägge i Milano); den förnämsta bland
de många skämttidningarna är »Pasquino» (1853,
i Turin). 1848 års verkligt fördragsamma presslag
gäller ännu. Bland 149 dagliga politiska tidningar,
som 1882 utgåfvos uti Italien, tillhörde 18 Rom och
16 Neapel. Jfr »Statistica amministrativa del regno
d’Italia».
Äfven i Spanien är tidningsväsendet väsentligen en
skapelse af innevarande århundrade. På 1600-talet
voro »relaciones» i omlopp, ofta i form af romanser,
som sjöngos. »Gaceta de Madrid» utkom regelbundet
sedan 1661. Ännu i början af 1800-talet nöjde Madrid
sig med 1 tidning. Befrielsekriget och instiftandet
af cortes medförde ett bättre tillstånd, och »Diario
de las cortes», »Semanario patriotico» (1808–11)
m. fl. framträdde. Efter restaurationen 1814 utgafvo
flyktingarna »Español constitucional» i London. De
flesta tidningar slopades af Ferdinand VII efter
statskuppen 1823. Sedermera blef det vanligt, att
politiska äfventyrare begagnade tidningar till
medel för sin uppkomst. Satiriska blad i mängd
hafva tillkommit, såsom bästa medlet att inverka
på folket. 1882 utgåfvos i Spanien 220 tidningar,
hvaraf 58 i Madrid. Till de nu (1891) mest lästa höra
»Epoca» (konservativ), »Esperanza» (absolutistisk),
de framstegs vänliga »Nacion», »Imparcial» och
»Politica», den mycket spridda,
politiskt färglösa »Correspondencia de Espana»,
Sagastas liberal-monarkistiska »Iberia», »Globo»
(Castelars organ) och »Republica iberica»,
hvilken kämpar för Spaniens och Portugals
förening. »Ilustracion española y americana» och
»Ilustracion artistica» företräda den illustrerade
pressen. Skämttidningar äro »Gil Blas», »Cascabel»
och »Huracan». Jfr Hartzenbusch: »Periodicos de
Madrid» (1876.)
Portugals tidningar uppgingo 1882 till ett
antal af 179, bland hvilka de flesta voro
liberalistiska. Sedan dess har antalet stigit
betydligt. Bland de nuvarande märkas »Diario do
governo» (officiel), »Diario de noticias», »Seculo»,
»Primeiro de Janeiro», »Jornal do commercio» och
skämttidningen »Antonia Maria». De republikanska
bladen förfäkta en iberisk union i federativ form.
Grekland fick tidningar under frihetskriget på
1820-talet, men de försvunno mestadels till följd
af Otto I:s tryckfrihetslag af 1833. »Soter» blef
styrelsens organ, »Athena» oppositionens, »Elpis»
det engelska partiets, »Aion» det ryskas. Vidare
uppkommo »Fos», »Palingenesia», »La Grèce» och (i
Konstantinopel) »Byzantis». De ledande tidningarna
äro nu (1891) »Eremeris» och »Akropolis». Ganska
inflytelserika äro skämttidningarna, bl. a. »Asty» och
»Romios». Greklands politiska press har ofta saknat
hållning och inflytande. Dess flesta alster utgifvas
i Athen, många ock på Joniska öarna. Jfr »Notice sur
la presse hellénique» (Athen 1873) och Centerwall:
»Från Hellas och Levanten» (1888; sid. 160 o. följ.).
Bland Rumaniens tidningar framstå Radulescus »Currier
romanescu» (1828–48) och »Currier de ambe sexe»
(1843–48), som kämpade för västeuropeisk civilisation,
K. Rossettis och Bratianus demokratiska »Romanul»
(1857) samt »Telegraful», bland Serbiens det
sjelfstäridiga organet »Vidov dan» (1861), »Srpske
novine» (1834, officiel), »Zastava» (Fanan, 1866) och
»Pastic» (Herden; ecklesiastisk), bland Bulgariens
»Istina» (Karavelovs organ), Zankovist-organen
»Svetlina» och »Napred» samt den socialdemokratiska
»Sévremenno obozrenie».
Ryssland har att tacka Peter I för grundläggningen af
sin publicitet. På hans befallning utgafs nämligen
fr. o. m. 1703 en tidning för att underrätta
folket om gången af kriget med Sverige. Den
utgafs 1703–11 i Moskva, 1711–27 omvexlande i
Moskva och Petersburg. »Peterburgskija vjedomosti»
(Petersburgtidningen), utg. af vetenskapsakademien,
följde 1728. 1756 uppsattes »Moskovskija vjedomosti»,
som utarrenderas af universitetet i Moskva. 1855–64
var den hårda censuren mildrad. Stort inflytande
fick Herzens i London utg. »Kolokol» (Klockan). I
motsatt riktning ingrep Katkov (»Moskovskija
vjedomosti») med ännu större framgång; han kämpade
för Rysslands intressen samt tyskars och polackers
undertryckande. En liberalare riktning har »Russkija
vjedomosti» (1863). Vidare märkas »Russkij invalid»
(1813, krigstministeriets och gammalryska partiets
organ), »Russkij mir», som 1881 ersattes af »Rus»,
»Grasjdanin» (Medborgaren, 1875), »Novoje vremja
(Nya tiden, 1869), som jämte den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
