Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuktjerna - Tjula - Tjumen. Se Tiumen - Tjur (tjor, tjör) - Tjur - Tjurbo - Tjureda - Tjurfäktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sjelfva kalla sig namollo, räknas dock af flere
etnografer icke till tjuktjerna, utan till eskimoerna
på andra sidan Berings sund (se Innuit, slutet). De
senare, de egentlige tjuktjerna, hvilka äro närmast
beslägtade med korjakerna och kamtsjadaler på
Kamtsjatka, uppskattas till ett antal af 7,000
à 8,000, och en liten del af dessa kallas äfven
strandtjuktjer, då de genom förlust af sina renar
tvungits att öfvergå till den bofaste fiskarens
betydligt sämre ställning. I fysiskt hänseende äro
tjuktjerna högväxta och kraftiga, med platt ansigte,
låg panna med »lugg», ljust gulröd eller gulgrå
hy, svart, groft hår, klen skäggväxt, än raka, än
sneda ögon och oftast framskjutande kindknotor. De
skildras som redliga och vänsälla i umgänget,
tappra och frihetsälskaride (de försvarade länge
sitt oberoende mot ryssarna). Bostaden består af ett
renhudstält, ofta afdeladt för flere familjer. Den
inhemska klädedrägten af ren-, björn- och själskinn
har till stor del undanträngts af ryska plagg. Då
eldvapen länge icke fingo säljas till tjuktjerna, äro
pilbågar, spjut och stora knifvar ännu de förnämsta
jagtredskapen. De flesta tjuktjer äro kristna,
men blott till namnet (de hålla fortfarande fast vid
sjamanism och annan vidskepelse). Tatuering, blodshämd
och likbränning äro ännu allmänna, men dödande af
ålderstigna och orkeslösa förekommer numera blott som
hjelp vid frivilligt valdt dödssätt. Sedligheten står
lågt; pederasti, polygami samt erbjudande af egna
hustrur och döttrar äro icke sällsynta. Eljest är
qvinnans slafveri blott skenbart. Väl förrättar hon
ensam allt det tunga arbetet med hem och husdjur, men
i sjelfva verket är hon också här den styrande. Männen
egna sig uteslutande åt jagt och fiske samt handel
dels med amerikanska hvalfångare vid kusten, dels med
jakuter, jukagirer, tunguser och ryssar på de årliga
marknaderna vid floderna Kolyma och Anadyr, af hvilka
den vid Fort Ostrovnoje på en ö i Anjúi (en biflod
från h. till nedre Kolyma) är den förnämsta. Här
utbyta de förnämligast själskinn, fruset renkött,
renskinnsplagg och medar af hvalross-skelett,
jämte från eskimoerna förvärfvade dyrbara pelsverk,
mot ryssarnas husgeråd och verktyg af trä, jern
och bleck, tyger, perlor, bränvin, något socker och
te samt framförallt tobak, som, rökt i långa pipor,
är deras största njutning. För öfrigt består deras
uteslutande animaliska föda hufvudsakligen af renkött
med själtran. Rått hvalspäck är deras förnämsta
läckerhet, och all mat ätes vanligen kall och utan
salt. – Deras språk är mycket litet kändt, och en
af Petersburgs bibelsällskap ombesörjd, med ryska
typer tryckt öfvers. af evangelierna, trosartiklarna
m. m. funno tjuktjerna alltför svårfattlig. –
Jfr Nordquist: »Bidrag till kännedomen om T.»
och »Tschuktschisk ordlista» i»Vegaexpeditionens
vetenskapliga iakttagelser» (bd I och II, 1882),
samt Radloff: »Die sprache der tschuktschen und ihr
verhältniss zum korjakischen» (1861). H. A.
Tjula, socken i Södermanlands län.
Se Kjula.
Tjumen. Se Tiumen.
Tjur (tjor, tjör), i Sverige och Finland benämning på
furu- och granträ af det ovanligt hårda, elastiska
och hartsrika slag, som tages från den böjda, mot
norr vända och af nordan piskade sidan af buktiga
stammar samt oftast anträffas vid kanten af myrar
och kärr. Tjur lemnar det mest eftersökta virke till
skidor, slädmedar, träskedar o. s. v.
Tjur, namn på hannen af nötkreaturet (Bos taurus). Jfr
Nötkreatursafvel.
Tjurbo. Se Ytter-Tjurbo och Öfver-Tjurbo.
Tjureda, socken i Kronobergs län, Norrvidinge
härad. Areal 5,892 har. 779 innev. (1890). Annex till
Tolg, Vexiö stift, Norrvidinge kontrakt.
Tjurfäktning (Sp. corrida de toros l. endast toros),
menniskors strid med tjurar på en arena och till
åskådares förlustelse. Sådana spel tillställdes
redan under antiken, i synnerhet i Tessalien (vid
en särskild fest, som kallades tavrokathapsia)
och i Rom under kejsaretiden. Alltsedan medeltiden
utgöra de i Spanien ett omhuldadt nationalnöje,
och de hafva slutligen vunnit insteg äfven i södra
Frankrike, Mejico och Syd-Amerika. Tjurarna uppfödas
vilda i Andalusiens och Kastiliens skogar. Hvarje
större stad i Spanien har sin åt tjurfäktningar
egnade amfiteater (plaza de toros). Kring sjelfva
cirkusplanen går en barrière med trängre öppningar
här och der. Föreställningar gifvas en gång i hvarje
vecka mellan påsk och alla helgons dag. Dagen förut
införas tjurarna i staden i festligt tåg och inspärras
i stallar invid cirkus. De merendels hyrde och
yrkesmässige tjurfäktarna kallas toreros (om de kämpa
till fots) och picadores (då de strida till häst). De
förnämste kämparna, »matadorerna» l. espadas, hafva
hvar och en sin aflönade cuadrilla (»qvadrilj») af
tjurfäktare. Vid föreställningens början defilera
först picadores, i gammalspansk riddaredrägt,
med benskenor af jern, väpnade med lång pik (pica
l. garrochon) och ridande på uttjenta hästkrakar,
hvilkas ena öga är förbundet, samt uppställa sig midt
på cirkus. Dernäst inkomma banderilleros, till fots,
bärande i handen breda, röda sidenskynken; de draga
sig undan i barrièrens öppningar. Vidare visa sig
espadas, liksom banderilleros klädda i pittoreska, med
tofsar och broderier prydda sidendrägter, hållande en
stötvärja i högra handen och i den venstra en muleta
(en kort staf med eldröd sidenfana); äfven de draga
sig tillbaka. Tåget afslutas af mulåsnespannen,
eskorterade af mozos de plaza (cirkusdrängarna),
hvilkas uppgift är att rensa arenan från dödade
djurs kroppar o. s. v. Vid en trumpetstöt uppslås
flygeldörrarna till första stallet; tjuren störtar
in på cirkus, helsas med glädjerop och viftningar,
studsar, söker en utgång, men finner ingen och rusar
på närmaste pikador. Denne mottager angreppet med
piken och sårar tjuren lindrigt på bogen, och så
fortgår leken, tills tjuren kullkastar en häst och
stångar ihjel den. För att rädda pikadoren framkomma
då de vige banderilleros, hvilka omsvärma tjuren och
svänga sina skynken framför hans ögon, medan de turvis
ropa högt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
