Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toledo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hafva varit den egentlige upphofsmannen
till detta ödesdigra företag, men visst är,
att konungen ej följde hans råd med afseende på
förutsättningarna för krigets utbrott. Då efter
öfverkomsten till Finland det missnöje utbröt, som
ledde till Anjalaförbundet, lyckades T:s motståndare,
bland hvilka G. M. Armfelt var den förnämste, beröfva
honom konungens förtroende. Han fick bära skulden
för bristerna i arméns utrustning, och konungen
ansåg sig genom honom hafva blifvit inledd i de
svårigheter, af hvilka han då omgafs. När Gustaf
III d. 23 Juli 1788 bröt upp från Helsingfors,
fick T. ej följa honom, och de råkades sedan
aldrig. Gustaf fortfor dock att begagna sig af hans
ovanliga ämbetsmannaduglighet. Han sattes först
jämte Ruuth i spetsen för kommissariatet i Finland,
men fick s. å. uppdrag att ordna Skånes försvar
mot ett befaradt danskt anfall, hvilket han kunde
utföra endast genom att för statens räkning anlita
sin egen kredit. 1789 sändes han till Karlskrona
såsom generalintendent vid flottan och ledamot i en
komité för dess utrustning. Der voro svårigheterna
ännu större, men för T:s fosterlandskärlek och energi
funnos inga hinder, och förnämligast genom hans arbete
möjliggjordes 1790 års ärorika sjökampanj. Konungen
gaf också ett erkännande åt hvad han uträttat genom
att utnämna honom till kommendör af svärdsordens
stora kors, men från generaladjutantskapet erhöll
han afsked 1790. Militärbefälet i Skåne återfick han
efter uträttadt uppdrag i Karlskrona och bibehöll
det äfven under freden. Efter Gustaf III:s död,
1792, satte hertig Karl honom åter i spetsen för
krigsväsendet såsom chef för Krigskollegium, medlem
af konseljen och Rikets allmänna ärendens beredning
samt utnämnde honom till generallöjtnant. Men då hans
kusin G. A. Reuterholm kommit till makten, gjorde
han slut på T:s krigsministerskap genom att s. å. låta
honom afgå såsom envoyé till Polen, hvarest han under
stora personliga faror fick bevittna de våldsamma
skakningarna vid det olyckliga rikets undergång. Der
mottog han från Armfelt bref om dennes planer att
med rysk hjelp störta Reuterholm. T. afrådde all
rysk inblandning, men icke dess mindre blef han, då
den armfeltska intrigen kom i dagen, hemkallad och,
derför att han ej angifvit Armfelt, 1795 dömd till
förlust af »ämbetet» och 2 års fästningsstraff, till
hvars aftjenande Wismar bestämdes. Då Reuterholms
välde nalkades sitt slut, fick T. i Juli 1796
lemna sin förvisningsort; och sedan Gustaf IV Adolf
s. å. blifvit myndig, återfick han sina värdigheter,
blef ledamot af konseljen och fick hos den unge
konungen samma inflytelserika ställning, som han en
tid innehaft hos fadern. Denna gång sökte han dock
motarbeta en äfventyrlig utrikespolitik och lyckades
verkligen, då han 1799 sändts till Petersburg för
att öfverenskomma om Sveriges deltagande i det andra
koalitionskriget mot franska revolutionen, afstyra
detta. Det oaktadt kom han i stor gunst hos kejsar
Paul och lyckades genomdrifva förnyandet af 1791 års
för Sverige fördelaktiga subsidiefördrag, hvarefter
han s. å. blef
friherre. Vid Norrköpings riksdag 1800 var han ledare
för det rojalistiska partiet och genomdref genom sin
hänsynslöshet och fintlighet regeringens afsigter på
riddarhuset och i bondeståndet. S. å. åtföljde han
konungen på ett besök till Petersburg och var en af
undertecknarna af det der afslutade väpnade nordiska
neutralitetsförbundet. Med anledning af detta ansågs
nödigt att ställa Skåne under en generalguvernör, och
1801 utnämndes T. dertill. På denna plats uppväckte
han åtskilligt missnöje hös den skånska aristokratien,
men vann i hög grad allmogens förtroende samt
befordrade kraftigt provinsens utveckling,
särskildt genom det s. k. enskiftesverket. 1802
utnämndes han till general af kavalleriet och en
af rikets herrar. Den underhandling, hvarigenom
Wismar 1803 pantsattes till Mecklenburg-Schwerin,
var T:s verk. Då Gustaf IV Adolf beslutit inblanda,
sig i kriget mot Napoleon, fick T. 1804 befallning
att uppgöra kostnadsförslag härför, och han utförde
uppdraget, men sökte tillika förmå konungen att
afstå från kriget. Denne var dock orygglig, och
T. beordrades att underhandla om ett engelskt
subsidiefördrag. Han förstod då att så bedrifva
saken, att Sverige genom konventionen i Helsingborg
d. 31 Aug. 1805 endast förpligtades att förstärka
garnisonen i Stralsund och öppna Pommern för ryska och
hannoveranska trupper. Men nya eggelser från England
förmådde konungen att börja en ny underhandling. T:s
försök att skapa svårigheter blefvo fruktlösa, och
d. 3 Okt. s. å. måste han på Bäckaskog underteckna
det fördrag med England, hvarigenom Sverige
förband sig att deltaga i kriget mot Napoleon. Med
anledning deraf blef T. 1806 högste befälhafvare öfver
krigsmakten äfven i Bleking, Halland, Vestergötland
och Bohus län. Då konungen 1807 öfvergick till
Pommern, medförde han T., som fick befälet öfver
den ena af arméns fördelningar, och han anförde
denna med mod och skicklighet under den reträtt till
Stralsund, som blef följden af konungens hufvudlösa
brytande af stilleståndet med fransmännen. För att
slippa T:s råd sände konungen honom kort derefter
att taga befälet öfver de engelska hjelptrupperna på
Rügen. Dessa bortseglade dock snart, men då Gustaf
Adolf utrymde Stralsund och med hela sin armé kom till
Rügen, återfick T. fördelningsbefälet och erhöll
kort derefter öfverkommandot. Det gällde nu att
rädda armén från att blifva fången, men konungens
sinnesförvirring syntes omöjliggöra allt hopp om
räddning. Då aftrugade T. honom en öppen fullmakt att
få handla efter omständigheterna samt förmådde honom
lemna ön, och d. 7 Sept. 1807 narrade han derefter
den franske marskalken Brune genom att begagna sig
af dennes föreställningar om en timad revolution på
Rügen att medgifva den svenska armén att med alla
sina förråd få fritt utrymma ön. Omedelbart derefter
utnämndes T. till fältmarskalk. S. å. fick han befälet
öfver den armé, som under namn af den Södra bildades
till Skånes försvar under det förestående danska
kriget. En engelsk flottas ankomst hindrade dock en
landstigning, och på hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
