Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstoi. 6. Lev Nikolajevitj T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Otrotjestvo och (senare) Junost, ett slags
familjekrönika, som dock endast delvis är
sjelfbiografisk (»Från mina barndoms- och ynglingaår»,
1886, och »Min ungdom», 1887). Den fortsattes
sedan med Utro pomestjika (Godsegarens morgon),
deri läsaren återfinner den i »Junost» uppträdande
furst Nechludov, hvars inre historia fullföljes i
Zapiski Knjazia Nechludova (Furst Nechludovs dagbok,
1857; egentl. ett minne från förf:s utrikes resa
s. å.) och i Zapiski markera (Markörens dagbok, 1856;
i »Furst Nechludof», 1889). Redan i dessa berättelser
behandlar T. samma motiv, som ligger till grund
för hela hans senare literära verksamhet: motsatsen
mellan »öfverklassens» konventionella (konstlade,
af »bildningen» snedvridna) tankegång och moral å
ena sidan, å andra sidan »folkets» sunda förstånd
och naturliga etik, som visserligen icke utesluter
vissa rgenom de »bildades» demoraliserande inflytande
»utvecklade mindre goda sidor hos bonden. I »furst
Nechludov» gör öfverklassen, trots en och annan
god ansats, ömkligt bankrutt. Man har i Nechludovs
misslyckade (och något barnsliga) försök att
»sörja för de 700 menniskors lycka, för hvilka
han skall svara inför Gud», velat se förf:s egen
erfarenhet och gissat, att denna erfarenhet (af
att den enskilde står vanmäktig inför det sociala
eländet) förde honom till Kaukasus. Till den första
perioden af T:s författareskap höra ytterligare de
kaukasiska skisserna Kazaki (förf. 1852, först senare
tryckt; »Kosackerna», 1886), Nabiäg (Ett ströftåg)
och Rubka liäsa (Skogsfällning), de båda sistnämnda
öfvers. på Sv. i »Från Kaukasus» (1891). När kriget
med vestmakterna bröt ut, tog T. transport till
Donau-armén, deltog derefter i Sevastopols försvar,
fick 1855 befäl öfver en division bergstrupper och
deltog i striden vid Tjernaja. Under tiden skref
han två »Skildringar från Sevastopols belägring»
(1854–55; svensk öfvers. 1886), något senare
en tredje (Sevastopol i Aug., 1855). Sympatiskt
tecknar han (äfven i de kaukasiska skisserna) den
ryske soldatens naturliga tapperhet: soldaten går i
striden för det skall så vara, medan befälet söker
effekt och vill göra karrier. Som krigsskildrare
är T. epokgörande: han är realist, han tecknar
menniskoslagtandet i hvardagslag, utan det poetiska
skimmer, som i verkligheten sällan synes, men hvari
romantikerna gömma dess gräsligheter, han gifver oss
i sina skildringar från Kaukasus, från Sevastopol och
från 1812 års krig (»Krig och fred») krigets fysiologi
och psykologi i st. f. dess epopé. Hans hjelte är
hvarken officern eller folket, utan »sanningen». Allt
hvad T. skrifvit om krig är en enda protest mot
detsamma. Efter krigets slut tog T. afsked samt
bodde 1856–61 om vintrarna i Petersburg eller
Moskva, om somrarna på sitt gods. Från denna tid
förskrifva sig (utom »Ungdom» och den tredje
skildringen från Sevastopol) Dva gusara och Metel
(1856; »Två generationer» och »Snöstorm» i »Bilder
ur ryska samhällslifvet», 1887), Albert (1857; på
Sv. »Svanesången» i »Från Kaukasus»), Tri smerti
(1859; »Tre dödsfall» i »Lif och död», 1887, och
i »Döden», s. å.), Semeinoje stjastie (1859; »Katja», 1885;
»Familjelycka», 1889), Polikusjka (1860; »Polikaj»
i »Bilder ur ryska samhällsiifvet», 1887) och
Holstomiär (förf. 1861, senare tryckt; »En hästs
lefnadshistoria» i »Döden», 1887). T. hade redan vid
denna tid vunnit en plats bland samtidens förnämsta
författare. Som konstnär är han redan mästaren:
det är höjden af konst, och dock faller sig allting
så naturligt och enkelt, som om det aldrig kunde
tänkas annorlunda. »Familjelycka» är en liten fin
roman, som kan anses som förelöpare till »Anna
Karenin». Det är första gången förf. behandlar
äktenskapets problem, till hvilket han återkommer i
sin stora roman och i »Kreutzersonaten». Till T:s mest
betydande, i psykologiskt hänseende finaste alster
hör »Polikusjka», suparen och slarfven, som är på väg
att resa sig med stöd af sin husmoders förtroende, när
förlusten af de anförtrodda penningarna drifver honom
till sjelfmord. I »Polikusjka», i »Tre dödsfall»,
och i »Snöstorm» återkommer T. till jämförelsen
mellan »folket» och »herrskapet»: alltid står hans
sympati på det förras sida, utan att han döljer
dess brister. Med samma sympati tecknar han äfven
»en hästs lefnadshistoria» och ett träds död.
Naturligtvis kan T. icke vara oberörd af de
strömningar inom samhället (efter Krimkriget),
hvilka senare utmynnade i bonde-emancipationen
och domstolsreformerna. Det är en tid af
otåligt planerande i alla riktningar. Det är
författareliberalismens blomstringstid. T. förlorade
emellertid snart tron på de liberala reformernas
effektivitet. »Öfverklassen», som skulle genomföra
dem, är i grund förderfvad, sjelfvisk, oduglig
till allt godt verk. T. bosatte sig 1861 på sitt gods,
gifte sig 1862 med Sofia Bers, dotter till en läkare
i Moskva, tjenstgjorde som fredsdomare, tog fatt i
folkskolan, studerade i utlandet skolväsendet, skref
läroböcker för den första undervisningen: ABCböcker
och barnberättelser (Sv. öfvers. »För barnen», 1–2,
1888–89), och utgaf en pedagogisk tidskrift. Hans
pedagogiska uppsatser äro rika på originella uppslag
(och på paradoxer). T. tror icke på civilisationen:
framåtskridandets idé tillhör endast Europas folk; den
är främmande för hela Österlandet, är främmande för
massan af Europas folk, är alltså ingen allmängiltig
lag. Hela undervisningsväsendet är förfeladt: det är
ett mekaniskt pluggande, utan betydelse för verklig
bildning. Ingen har rätt att påtvinga en annan sin
undervisning, ty ingen vet hvad framtiden behöfver
eller hvad som kräfves för menniskans bildning. Hvarje
generation har sin uppgift; en föregående generation
har ingen rätt att inplanta sin uppfattning hos en
följande: derigenom hindras denna att blifva hvad
den bör blifva, sig sjelf. »Uppfostran är sträfvandet
till moralisk despotism, upphöjdt till princip», »är
en menniskas sträfvan att göra en annan sådan hon är
sjelf». Endast religiös uppfostran (och uppfostran af
ämbetsmän) är berättigad. Den skola, som vi nu hafva,
uppfostrar till skrymteri, lättja, utsväfningar,
fritänkeri och liberalism, gör lärjungarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
