Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tonal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras större eller mindre vidd blir den starkare
eller svagare. Alltför långsamma eller alltför hastiga
svängningar uppfattas icke af örat såsom toner, utan
i förra fallet såsom täta stötar, i senare fallet
såsom obestämdt hvinande. Tonuppfattningsförmågan
är i mycket subjektiv och kan bero på olika örons
olika mottaglighet; i allmänhet antager man dock
omöjligheten af att såsom ton uppfatta en serie
af mindre än omkr. 16 eller mera än omkr. 40,000
svängningar i sekunden (jfr Hörselorgan). Det
musikaliskt brukbara omfånget är ännu långt
mindre. På stora orglar finnes visserligen C2
med 16 1/2 svängningar, men denna ton är obrukbar
utan förbindelse med högre oktaver. I orkestern
är kontrabasens E1 den lägsta tonen, med 41 1/4
svängningar, piccolans d5 den högsta, med 4,752
svängningar (då a1 sättes = 440). Ett grepp af två
toner kallas dubbelton. – I folkvisan, minnesången
och mästersången var »ton» äfven detsamma som melodi
(Eng. tune). I medeltiden var tonus dels namn på
heltonen, till skilnad från halftonen (semitonium),
dels namn på tonarten (jfr Kyrkotonarter). Se vidare
Accent och Tonhöjd. – 2. Språkv., tonvigt. Se Accent
och Exspiratorisk accent. – 3. Målarek., färgton,
en viss färg (röd, blå, varm, kall ton); samverkan
af alla färgerna i en målning; en genom blandning
med hvitt åstadkommen gradation i ljusstyrka mellan
de olika kompositionsdelarna i en målning eller
gravyr. Jfr Färg 2 och Nyans. Se dessutom Tonstick,
Tontryck och Träsnitt. 1. A. L.
Tonal. Se Fuga.
Tonalepasset, alppass på gränsen mellan Tyrolen
och ital. prov. Brescia, mellan Ortler- och
Adamelloalperna, bildar vattenskilnaden mellan
Adiges biflod Noce och Oglio samt förenar Val di
Sole (Sulzberg) med Val Camonica. Passhöjden är
1,874 m. Åren 1799 och 1809 samt 1848 och 1866 var
passet skådeplats för häftiga strider, under de
två förstnämnda åren mellan tyrolare och fransmän
samt under de båda sistnämnda mellan tyrolare och
italienska friskaror.
Tonalitet (Fr. tonalité), musikt., en tonföljds
egenskap att referera sig till en ton såsom hufvudton
(tonika) och till treklangen på densamma såsom
harmonisk medelpunkt. Vid modulation till annan
tonart ändras tonaliteten, men återgår dock i
regeln till den ursprungliga, såsom den för hela
tonstycket bestämmande. Å andra sidan behöfver
icke ett tillfälligt anslående af »skalfrämmande»
toner betyda någon verklig modulation. Om man anslår
efter hvarandra treklangerna på c, ass, c, e och
c, så har man icke aflägsnat sig från tonaliteten
på c, oaktadt äfven toner kommit med (ass, ess,
giss), som ej tillhöra c-durskalan. Detta beror på
att c-klangen är omedelbart beslägtad med sina
tersklanger (se Tonförvantskap). För att en
klang skall göra sig gällande såsom tonisk, fordras,
att den antingen direkt ansättes eller ofta upprepas
eller bredt utlägges, eller ock, på indirekt väg,
att man gör slutfall till densamma och fastställer
den genom att omgifva den med dess dominantklanger.
A. L.
Tonande språkljud, fonet. Om under talströmmens
(d. v. s. den vid utandning- med förstärkt tryck ur
lungorna utdrifna luftens) passage genom struphufvudet
röstbanden ligga parallella bredvid hvarandra (och
röstspringans bakre del, mellan kannbroskens främre
utsprång, är stängd), bringas röstbanden genom den
påträngande luften i regelbunden vibration (med lika
mellantider mellan de enskilda svängningarna). Detta
går så till, att röstbanden i ena ögonblicket
drifvas uppåt och isär (och genom den sålunda vidgade
röstspringan en luftqvantitet framsläppes) samt i
nästa ögonblick, då trycket underifrån minskats,
till följd af sin elasticitet åter närma sig
hvarandra. Om dessa svängningar försiggå med den
hastighet, som kräfves, för att de sålunda uppkommande
ljudvågorna skola göra intryck af ton, uppstå genom
talströmmens vidare bearbetning i mun- och näshåla
(genom resonans eller tillkomsten af buller) tonande
(sjungna, eller med mindre lämplig terminologi:
»klingande») språkljud. Sådana äro i högsvenskan
alla vokaler samt konsonanterna b, d, g, v, j, l, r,
m, n och »äng», i andra språk exempelvis s-ljuden
i Nordt. sagen, reisen, Fr. maison, Eng. his,
»sje»-ljuden i Fr. joie, gens, Eng. pleasure,
Nygrek. [gamma] (äfven i Nordt. wagen o. dyl.) och
begynnelseljudet i Eng. this. Äro vibrationerna
för fåtaliga för att göra intryck af ton, uppstår
strup-r. I fråga om intensitet (styrka) äro de
tonande språkljuden alltid svaga, emedan luften blott
långsamt kan passera den förträngda röstspringan. Om
vibrationerna äro små (amplituden liten), blir tonen
(materielt) reducerad. I talet kan (i somliga språk,
t. ex. svenska, i vissa fall) ett språkljud, som till
sitt egentliga väsende är tonande, sakna ton i början
eller slutet, hvarigenom tonen i tiden reduceras. Jfr
Tonlösa språkljud. Lll.
Tonart, framställning af ettdera tonslägtet (dur
eller moll) på någon ton af hela tonsystemet såsom
grundton. Tonarterna äro således inom hvarje tonslägte
egentligen lika många som tonerna inom oktaven. Med
hjelp af enharmonisk förvexling inskränker man sig
dock vanligen till 12 durtonarter och 12 med dem lika
företecknade moll- eller parallel-tonarter, nämligen:
c dur och a moll utan företecken; g d a e h fiss dur
och e h fiss ciss giss diss moll med från ett till
sex #; f b ess ass dess g ess dur och d g c f b ess
moll med från ett till sex b, hvarvid gess dur och
ess moll äro identiska med fiss dur och diss moll. –
Om tonarterna i Grekland och under medeltiden se
Musik, sp. 519, och Kyrkotonarter. A. L.
Tonbad. Se Fotografi, sp. 121.
Tondern. Se Tönder.
Tondeur [tångdör], Alexander, tysk bildhuggare,
f. 1829 i Berlin, studerade der dels hos bildhuggaren
Bläser, dels vid konstakademien. Han vistades 1852–54
i Wien och derefter ett år i Paris samt for 1856 till
Italien, der han utförde sitt första framstående
arbete, Den sårade Venus, som af Iris föres till
Olympen. Han stannade i Rom i två år och utförde för
dåvarande konungen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
