Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tonsur benämnes i den romerska och den grekiska kyrkan en förelöpande ceremoni för inträdet i det andliga ståndet - Tonsåsen. Se Tonsaasen - Tontandos-öarna. Se Bissayas - Tontinförsäkring. Se Lifförsäkring, sp. 1260 - Tontryck kallas en litografi eller ett träsnitt, då den i svart som vanligt tryckta teckningen framträder mot en gulaktig eller gråaktig omgifning (»ton») - Tonus, fysiol. - Tonvigt. Se Accent och Exspiratorisk accent - Tooke. Se Horne-Tooke - Toorenvliet, Jacob - Topas (Lat. topazos, af Grek. topazos, antagl. efter en likanämnd ö i Döda hafvet). Se korund och Pyrofysalit - Topdal benämnas tvänne olika delar af den dalgång, som genomflytes af Topdalselven - Topdalselven. Se Topdal - Tope l. topa, namn på ett slags grafbyggnader - Topeka, hufvudstad i nord-amerikanska staten Kansas - 1. Topelius, Zakarias d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
irländsk-skotska kyrkan, men undanträngdes sedan 7:de årh. af den
romerska tonsuren. J. H. B.
Tonsåsen. Se Tonsaasen.
Tontados-öarna. Se Bissayas.
Tontinförsäkring. Se Lifförsäkring, sp. 1260.
Tontryck kallas en litografi eller ett träsnitt, då
den i svart som vanligt tryckta teckningen framträder
mot en gulaktig eller gråaktig omgifning (»ton»),
hvilken tryckes från en särskild platta och afser
att mildra motsatsen mellan det hvita papperet och
den svarta teckningen. Genom att å tontrycksplattan
utspara de högsta dagrarna, hvilka då framstå i hvitt
mot den grå tonen och mot bildens svarta partier, kan
ett slags klärobskyrtryck åstadkommas. Jfr Färgtryck.
Upk.
Tonus (Lat., af Grek. tonos, spänning; ton, se
d. o.), fysiol., skulle egentligen betyda »spänning»,
men nyttjas hufvudsakligen i betydelsen »ständig
innervation». Ett par exempel må anföras. Genom
nervus vagus ledes till hjertat oafbrutet en impuls,
som hämmar freqvensen af dess slag. Afskäres
nerven, bortfaller det hämmande inflytandet,
och hjertslagen följa tätare på hvarandra. Man
säger då, att inverkan af »vagus tonus» har
bortfallit. De glatta musklerna i arterväggarna
befinna sig ständigt i kontraktionstillstånd,
till följd af en ständig innervation från de
vasomotoriska nerverna. Man kallar detta »arter
tonus». – Stundom nyttjas, ehuru oegentligt,
ordet tonus i betydelse af »funktionsförmåga»,
»vitalitet». Jfr Atoni, Tonika och Tonisk.
J. E. J-n.
Tonvigt. Se Accent och Exspiratorisk accent.
Tooke. Se Horne-Tooke.
Toorenvliet [tårenflit], Jacob, holländsk målare,
f. 1635 (1636) i Leiden, var lärjunge af sin fader,
glasmålaren Abr. T., utbildade sig sedan uti
Italien, men återvände till Leiden, der han 1686
blef ledamot af Lukasgillet (han var dess dekan
1703) och dog 1719. Hans taflor framställa vanligen
enstaka halffigurer, ibland ur de högre klasserna,
ibland ur folket, målade i en något kall ton, men med
god modellering. Af hans arbeten finnes från tiden
före hans italienska resa en Spinnerska (1667,
i Karlsruhe), från Leidentiden en Slagtarebod (i
Wien), en tafla med flere figurer, och Kortspelande
soldater (1682, i Darmstadt). Hans flesta taflor
äro från 1670-talet. I Dresden finnas
Fiskmångelska, Rabbin och Fyra musikanter (1678),
i tockholm en Alkemist (1679) o. s. v.
C. R. N.
Topas (Lat. topazos, af Grek. topazos,
antagl. efter en likanämnd ö i Döda hafvet). Se
Korund och Pyrofysalit.
Topdal benämnas tvänne olika delar af den dalgång,
som genomflytes af Topdalselven. Denna upprinner
på högfjällen i Bratsbergs amt, men går derefter
in i Nedenäs amt, der den bildar en fors med
namnet Kjukan. Sedan den flutit genom Lille
T. och insjön Herefossfjorden samt den bredare
Store T., faller den ut i Topdalsfjorden
vid Kristianssand. Längd omkr. 136 km.
Y. N.
Topdalselven. Se Topdal.
Tope l. topa (Sanskr. stupa, egentl. »kulle», »torn»),
namn på ett slags grafbyggnader, som förekomma inom
det buddhaistiska religionsområdet, företrädesvis
Indien, och som äro uppförda dels öfver Buddhas
qvarlefvor, dels öfver heliga män eller andra berömda
personligheter. De hafva i sin enklaste form gestalten
af en direkt från marken sig höjande, ofta ganska
hög kulle eller kupol; stundom äro de försedda med
en terrassformig underbyggnad, som derjämte kan vara
omgifven af en räcka fristående kolonner. Tvifvelsutan
hafva vi i dessa liksom i många beslägtade äldre
grafbyggnader att se en förädling af den runda, af
jord uppkastade grafkullen, »ättehögen», med eller
utan en af resta stenar bildad s. k. »fotkedja». Upk.
Topeka, hufvudstad i nord-amerikanska staten Kansas,
till större delen på södra (högra) stranden af floden
Kansas. 23,499 innev. (18b5). Atchison–Topeka–Santa
Fé-jernvägsbolaget har der sina byråer och verkstäder,
och staden står genom en bibana i förbindelse med
Union Pacific-banan.
1. Topelius, Zakarias d. ä., runosamlare, föddes i
Uleåborg d. 13 Nov. 1781, blef student i Åbo 1797
och egnade sig sedan 1799 i Upsala åt medicinska
studier, hvilka sedermera fullföljdes i Stockholm,
Lund och Köpenhamn, samt promoverades 1808 till
kirurgie magister. Efter att hafva tjenstgjort såsom
läkare vid skärgårdsflottan under kriget 1808–09
aflade han 1811 licentiatexamen i Upsala samt blef
s. å. stadsläkare i Nykarleby och
1812 derjämte provinsialläkare i Nykarleby.
1813 promoverades han i Upsala till med. doktor.
– Under det han 1803, på uppdrag af Finska
hushållningssällskapet, verkade i norra Österbotten
för vaccinationens utbredande bland allmogen,
lärde han känna allmogens seder, språk och
religiösa föreställningar, och derigenom lades grunden
för senare studier på detta område. Framförallt
egnade han sig åt samlandet af folkdikter, »runor».
Under resor i de österbottniska socknarna upptecknade
han många folkdikter. Men ännu värdefullare
skördar vunnos af karelska bönder, i synnerhet
från archangelska guvernementet, hvilka såsom
gårdfarihandlare kommo till österbottniska kusten.
De voro alltid gerna sedda hos honom, blott de
kunde sjunga runor. De sålunda under årens lopp
samlade sångerna utgaf T. under titeln Suomen
kansan vanhoja runoja ynnä myös nykyisempiä lauluja
(Finska folkets gamla runor äfvensom nya sånger)
i 5 häften (1822–31). Ett stort antal sånger
om Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ingår
jämte trollrunor och mytologiska qväden; tanken
på en episk enhet i Kalevaladikterna tyckes dock
varit honom främmande. Dessutom äro moderna visor
af ganska underordnadt värde upptagna i samlingen.
T. angaf särskildt Vuokkiniemi i ryska Karelen såsom
de gamla runornas egentliga hemort, och denna
anvisning blef vägledande för Lönnrot, som sedermera
i de af T. såsom runofyndorter påpekade trakterna
fann det hufvudsakliga materialet till Kalevala.
Också erkänner Lönnrot i en uppsats (i »Finlands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
