Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Topelius, Zakarias (Zachris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanlig bemärkelse är T. dock ej. Han ställer sin
lyra äfven i framåtskridandets tjenst och slår dess
strängar för folkfriheten, för andens rätt och ljusets
segrar (Svarta gardet, Herr Meyer m. fl.). T:s
diktning i sin helhet utmärker sig genom en innerlig
känslostämning, en ideal uppfattning af lifvet, en
väckelse att ställa målet högt och en glödande maning
för sanning och fosterbygd, allt detta uttryckt i en
formrik versbyggnad och en smältande diktion, som göra
den synnerligen egnad att omsättas i musik. Åtskilliga
af T:s dikter hafva också på tonernas vingar flugit
kring Norden.
De karakteristiska dragen i T:s lyriska diktning
återfinnas äfven i hans berättelser. Äfven dessa hafva
till allra största delen publicerats i »Helsingfors
tidningar», som redan på 1840-talet innehöllo
omkr. sjuttio smärre skisser med ett ungefär
lika brokigt innehåll som i Blanches »Bilder ur
verkligheten»: brottmålshistorier, skolpojkstreck,
studentputs, reseäfventyr, spådoms- och spökhistorier,
t. ex. Den gamle beckbrännaren, Lindanserskan och
Den evige studenten (alla från 1844), Vattenmärket
(1846), Toholampi (1850). Det mystiska, det romantiska
och det historiska äro redan här inväfda i hvarandra
på ett sätt, som är eget för T., och som gjorde
läsningen af hans berättelser så spännande för
publiken, att hvarje nytt nummer af »Helsingfors
tidningar» afbidades med otålighet. 1850 utkom i
nämnda tidning Hertiginnan af Finland (utg. i bokform
s. å.), den »längsta inhemska novell, som dittills
pröfvat finska tidningsläsares tålamod». Den tog
publiken med storm. Framgången sporrade T. att
slå ett nytt och ännu mer afgörande slag. Den
29 Okt. 1851 publicerade han i sin tidning första
början till Fältskärns berättelser, dessa romantiska
skildringar ur Finlands och Sveriges historia, som nu
intaga ett af de främsta rummen i Nordens romantiska
literatur. De fortgingo sedermera nummer för nummer
till in på året 1866 och utgåfvos ej långt efter
publicerandet i tidningen i bokform (fem »cykler»
af dem utkommo, 1853–67, 8:de uppl. 1883; öfvers. på
danska samt, delvis, på tyska och engelska). Den
historiska novellen var en konstart, som lämpade
sig synnerligen väl för T. Hans studier hade
tidigt fört honom till historien och likaså hans
arbeten, t. ex. texten till Finland framstäldt i
teckningar (1845–52), som innehåller en mängd smärre
historiska skildringar. För T:s rika fantasi var
det en lätt sak att förflytta sig i det förgångna
och »känna mensklighetens stora hjerta klappa i
tidehvarfven». Härigenom blefvo dessa fortgående
skildringar ur Sveriges och Finlands gemensamma
historia lefvande och åskådliga, och de hafva varit
af icke ringa betydelse för skaldens egen nation,
emedan de hos henne hållit vaket medvetandet af att
tillhöra ett folk, som kämpat för ljusets sak under
Gustaf II Adolfs fana. Det kan dock ej nekas, att
skaldens inspiration något afsvalnat under arbetets
fortgång. De senare cyklerna stå ej fullt på samma
höjd som de tidigare. Liksom hans lyra understundom
gifvit uttryck åt ingifvelser ur ortodoxiens och
konservatismens läger, så delar han äfven
nyromantikens uppfattning af 18:de årh., mot hvars
fritänkeri och förståndsbildning han lifligt opponerar
sig i slutcyklerna af »Fältskärns berättelser». Vid
sidan af och under fortgången af denna stora
romancykel offentliggjorde T. i sin tidning äfven en
mängd smärre noveller, dels med, dels utan historisk
bakgrund. Dessa hafva sedermera jämte de tidigare
nämnda skisserna utgifvits samlade under rubriken
Vinterqvällar (2 »cykler», 1880–81; delvis öfvers. på
danska och tyska). Samtliga dessa noveller äro af en
mer eller mindre romantisk karakter. Det är sällsamma
historier, psykologiska gåtor och fixa idéer, hvilka
utgöra skildringens föremål. Hvarje tilldragelse är
liksom förebådad af en komet och menniskornas öde
fastkedjadt vid någon hemlighetsfull talisman. T:s
flödande berättaretalang och fängslande stil förneka
sig emellertid ej häller i dessa noveller. Ännu på
sin ålderdom har han utgifvit en större historisk
berättelse, Planeternas skyddslingar (1889; öfvers. på
danska).
De romantiska dragen i T:s novellistik i förening med
hans stora intresse för barnaverlden hafva gjort honom
till en synnerligt lycklig sagoförfattare. Såsom sådan
har han utvecklat ett mästerskap, som söker sin like i
den svenska literaturen. Redan 1847–52 offentliggjorde
han 4 häften Sagor. Sedermera författade han till
barntidningen »Eos» och »Trollsländan» en mängd
sagor, dikter och skådespel, hvilka ingå samlade
i Läsning för barn (7 böcker 1865–91; många uppl.;
delvis öfvers. på franska, tyska, engelska, norska och
ryska). Stort inflytande har T. öfvat på Finlands och
Sveriges ungdom genom dessa sagor och genom de båda
läseböckerna Naturens bok (1856; 10:de uppl. 1887)
och Boken om vårt land (1875; 6 uppl.), ehuru från
pedagogiskt håll berättigade anmärkningar gjorts mot
såväl språket som innehållet i dessa läseböcker. I
sina sagor förstår T. att »med den varmaste sympati
omfatta barnalifvet i alla dess former, han ger rik
näring åt barnens fantasi, han utvecklar i sina sagor
den rikaste skatt af munterhet och godt lynne, men
vid allt detta går genom hans sagor och läseböcker
en djup och mäktig underström af de högsta idéer,
framställda under den enklaste form; och framförallt
är det fosterlandet, för hvilket han får de ungas
hjertan att klappa högre och varmare». Såsom exempel
härpå må nämnas sagorna Björken och stjernan, Pikku
Matti och Fästningen Hjelteborg.
T. har uppträdt äfven såsom dramatisk författare,
ehuru mindre sjelfständigt och ursprungligt. Hans
förnämsta skådespel, Efter femtio år (1851, 2:dra
uppl. 1881; öfvers. till franska och engelska) och
Regina von Emmeritz (1854; 3:dje uppl. 1881), äfvensom
Brita Skrifvars (uppfördt 1868, otryckt) och texten
till operan Kung Carls jagt (1852; musik af Pacius)
äro egentligen dramatiseringar efter någon af hans
noveller. Såsom rena tillfällighetsstycken måste
åter betraktas Ett skärgårdsäfventyr (1858),
Veteranens jul (1859) och Prinsessan af Cypern
(1860), ett fullblodigt romantiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
