Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torskfiskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Smolandio philomuso», hvilket synes antyda, att T. ej
komponerat, utan endast valt eller arrangerat dem. En
af dem, som influtit i Haeffners koralbok (n:r 23),
är en mycket fri ombildning af reformerta kyrkans
134:de psalm. »Åtskilliga af T:s arbeten, förvarade
i riksarkivet och i k. operans bibliotek, vittna om
mycken förtjenst» (Höijer). – Då upsalaprofessoren
Schefferus skref sin »Svecia litterata», missförstod
han betydelsen af ordet »fästningaring» i den
ofvannämnda boktiteln, hvilken han öfversatte med
»Secreta munitionum et fortificationis». Till följd
af detta misstag har T. sedan flere gånger blifvit
upptagen äfven bland författare i befästningskonst
(se H. Schück: »Svensk literaturhistoria», I, 1890).
1. Torstensson, Lennart (skref sig alltid
Linnardt Torstenson), grefve af Ortala, en af sin
samtids mest lysande fältherrar, föddes på Forstena
i Vestergötland d. 17 Aug. 1603. Han var son till
ståthållaren på Elfsborgs slott Torsten Lennartsson
samt brorson till den tappre fältöfversten Anders
Lennartsson (se Lennartsson 1 och 2). Liksom sin
store samtida Johan Banér tillhörde T. en af hertig
Karl hårdt förföljd familj, hvilket dock ej hindrade
sonen att under efterträdarna stiga till rikets
högsta värdigheter. Då hans föräldrar af Karl IX
drifvits i landsflykt, lemnades T. redan som späd
åt anhöriga, hvilka gåfvo honom en omsorgsfull
vård. Vid 15 år anställdes han som kammarpage hos
Gustaf Adolf, hvilken fann behag i hans hurtiga
väsende, och han fick sålunda tillfälle att åtfölja
konungen på hans fälttåg till Livland, hvarest han
bl. a. bevistade Rigas eröfring 1621. Vid 20 års ålder
gjorde han den sedvanliga resan i främmande land,
hvilken på den tiden ansågs nödvändig såsom afslutning
på unga adelsmäns uppfostran, men skyndade derefter
tillbaka till konungen och krigstjensten. Såsom
fänrik vid liffanan deltog han i Gustaf Adolfs
sista lysande vapenbragd i Livland, slaget vid
Wallhof, i Jan. 1626. Under den period af Gustaf
Adolfs krigshistoria, som betecknas af de preussiska
fälttågen (1626–29), erhöll T. sin egentliga krigiska
utbildning och förbereddes för den stora rol han
sedermera skulle komma att spela i Tyskland. Ett
slags slutpunkt på detta hans utvecklingsskede var
hans utnämnande 1629 till öfverste för artilleriet,
ett vapen, för hvilket Gustaf Adolfs och T:s tid
bildar en ny epok. Det är allmänt bekant huru
artilleriets nya organisation var en bestämmande
faktor vid Gustaf Adolfs segrar. Det var under T:s
ledning och tillsyn de nya förändringarna skedde. I
spetsen för artilleriet bidrog T. också väsentligen
till segrarna vid Breitenfeld (1631) och Lech
(1632) samt vid en mängd fästningars intagande. 1632
utnämndes T. till »general af artilleriet», men blef
s. å. straxt derefter under striderna vid Alte Feste
af fienden tillfångatagen och hölls till 1633 fången i
ett fuktigt fängelse i Ingolstadt, hvarest grunden
lades till hans stora sjuklighet under återstoden
af hans lif. Straxt efter sin utvexling bidrog han
till eröfringen af fästningen Landsberg i Bajern,
men återvände redan samma år med Gustaf Adolfs lik hem till Sverige,
hvarest han 1634 utnämndes till rikstygmästare. Under
den nu följande perioden af tyska kriget, under Johan
Banérs öfverbefäl (1634–41), var T. till en början
utsedd att såsom J. De la Gardies närmaste man i
Preussen föra befälet i det krig, som syntes hota
från Polens sida. Men sedan 1635 stillestånd med
Polen afslutits, kallades han åter till den tyska
krigsskådeplatsen för att bistå den af fienden hårdt
ansatte öfverbefälhafvaren, med hvilken han i slutet
af 1635 förenade sig. För de svenska vapnens från
denna tid å nyo börjande framgång delar otvifvelaktigt
T. i hög grad äran med Johan Banér. Banér och
T. i förening räddade under de mest förtviflade
omständigheter Sveriges ställning i Tyskland. I
slaget vid Wittstock 1636, i Pommerns energiska
försvar 1637 och 1638, i det segerrika framryckandet
och segern vid Chemnitz samt infallet i Böhmen 1639
tog T. en lysande del. 1640 erhöll han emellertid
för tilltagande sjuklighet permission att återvända
till fäderneslandet, dit han dock ej anlände förr än
våren 1641. Omedelbart efter hemkomsten utnämndes
han till riksråd (April 1641). Han hade emellertid
endast några veckor varit hemma, då underrättelsen
kom om Johan Banérs död. Med största motvillighet
öfvertog han nu den plats såsom dennes efterträdare,
hvartill allmänna meningen inom regering och folk
kallade honom. Den 31 Aug. 1641 utnämndes han till
fältmarskalk och generalguvernör i Pommern, men,
ehuru redan tidigt segelfärdig, qvarhölls han hemma af
sjukdom långt in i September. T:s befälstid, 1641–45,
utgör emellertid, såsom bekant, ett bland de mest
glänsande skedena i Sveriges krigshistoria. Hans
skarpa fältherreblick, hans stora skicklighet
och erfarenhet i belägringskriget, hans förmåga
att begagna fiendens felsteg och förbrylla honom
genom låtsade rörelser, hans oförlikneliga snabbhet
i utförandet af fattade planer gjorde hans fälttåg
till en oafbruten rad af lysande framgångar, oaktadt
han sjelf för sjukdoms skull ofta måste låta bära
sig på bår. Hans krämpor voro under de år han förde
öfverbefälet så öfverväldigande, att han gång på
gång begärde afsked. År 1643 skref han sålunda till
Axel Oxenstierna: »När jag understundom blifver så,
att jag kan för nöds skull sitta en timme eller
några på hästen, dock med stort besvär, så är
jag intet mäktig med någon hand regera hästen,
så att jag mången gång af otålighet önskar mig
hällre döden än lifvet». 1642 års fälttåg förde
honom genom Brandenburg och Schlesien in i Mähren,
der den ena fästningen föll efter den andra, främst
bland dem Olmütz. För att ej af de kejserlige blifva
afskuren från återtåget gick han emellertid tillbaka
till Sachsen och levererade d. 23 Okt. 1642 slaget
vid Breitenfeld (se d. o.), där hela den fientliga
hären blef så godt som upprifven. Sedan han derefter
intagit Leipzig och låtit armén hvila i vinterkvarter
vid Elbe, ryckte han på våren 1643 å nyo in i Mähren,
undsatte garnisonen i Olmütz, men ilade helt oväntadt
på regeringens befallning mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
