Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torstensson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enka, Beatrice, äktade 1055 hertig Gotfrid af
Lothringen och regerade i T. till sin död, 1076, då
hon efterträddes af sin dotter Matilda (se d. o.),
»den stora markgrefvinnan». Beatrice och ännu mer
hennes dotter voro ifriga anhängare af påfven, och
dottern testamenterade jämte sina öfriga besittningar
äfven T. till påfvestolen. Under den derigenom
upplågande striden mellan påfvarna, som gjorde
anspråk på arfvet, och kejsarna, som ansågo, att
markgrefvinnan ej hade rätt att disponera öfver ett
kejserligt län, upplöstes T. i en mängd småstater, och
de uppblomstrande städerna vunno småningom en faktisk
sjelfständighet. De vigtigaste af dessa toskanska
republiker eller kommuner med sjelfstyrelse voro Pisa,
Siena, Arezzo, Pistoja, Lucca och Florens, hvilket
i 14:de och 15:de årh. under ledning af slägten
Medici förenade största delen af T. med sitt område
(se Florens och Medici). Kejsar Karl V förlänade
1531 Alessandro de’ Medici ärftlig hertigtitel,
och påfven Pius V gaf Cosimo de’ Medici 1569
titeln storhertig af T., hvilken värdighet 1576 åt
hans son Frans bekräftades af tyske kejsaren. Då
ätten Medici med Giovanni Gaston 1737 utslocknade
på svärdssidan, tillföll T., enligt beslut vid
Wien-freden 1735, hertig Frans Stefan af Lothringen
(1737–65). Sedan 1745 romersk-tysk kejsare, bestämde
han 1763 T. till en österrikisk sekundogenitur,
hvarför han vid sin död efterträddes i T. af sin
andre son, Leopold I (1765–90), under hvars upplysta
regering landet genom visa reformer och omsorgsfull
vård om dess andliga och materiella utveckling
gjorde framsteg i alla riktningar. Då han uppsteg på
kejsaretronen, efterträddes han af sin andre son,
Ferdinand III (1790–1824). Ehuru denne i franska
revolutionskrigen sökte bevara sin neutralitet,
invecklades han dock i Österrikes nederlag, måste
1799 fly till Wien och 1801 afstå T. mot ersättning i
Tyskland. T. jämte Stati degli presidi, som tillhört
Neapel, förlänades af Förste konsuln, Bonaparte,
redan 1800 under namn af konungariket Etrurien till
hertig Ludvig af Parma, men införlivades 1808 med
franska kejsaredömet. Dessförinnan (1805) hade Lucca
och Piombino afsöndrats från T. och gifvits åt furst
Bacciochi. Dennes gemål, Elisa, Napoleons syster,
residerade i Florens som generalståthållarinna med
titel storhertiginna af T. Efter Napoleons fall
(1814) återfick Ferdinand T., 1815 förökadt med
Stati degli presidi, Elba och Piombino, hvarjämte
storhertigen erhöll successionsrätt till Lucca. Ehuru
han gjorde sig till en del beroende af Österrikes
politik, regerade han dock mildt, och likaså efter
honom sonen Leopold II (1824–59), hvarför T. blef
oberördt af upproren 1821 och 1831 och ansågs för
den lyckligaste delen af Italien. Då den allmänna
liberala och nationella rörelsen 1847 grep äfven
T., lät Leopold sig föras med af denna, af böjde
Österrikes erbjudna militärhjelp, utfärdade d. 15
Febr. 1848 en konstitutionel författning, bortlade
titeln af österrikisk ärkehertig och lät toskanska
trupper deltaga i kriget mot Österrike. Det
demokratiska partiet fick dock alltmer öfverhand;
flere gatustrider egde rum i Florens, och d. 27
Okt. 1848 bildades en ministèr af de radikale
ledarna Montanelli, Mazzoni och Guerrazzi, som
yrkade på upprättandet af en för hela Italien
gemensam konstituerande församling. Missnöjd härmed,
lemnade storhertigen d. 1 Febr. 1849 T. och begaf
sig till Gaeta, der äfven Pius IX befann sig,
hvarefter republiken proklamerades i T., med
de tre ministrarna som provisorisk regering. En
motrevolution af det moderata partiet återkallade
i April Leopold. Österrikiska hjelptrupper
inryckte, och en reaktion följde. Författningen
suspenderades och upphäfdes slutligen (1852); ett
konkordat med påfven gaf presterskapet stor makt,
och förföljelsen mot protestanterna väckte mycket
missnöje i in- och utlandet. 1853 dömdes Guerrazzi
m. fl. till landsförvisning, och först 1855 lemnade de
österrikiska trupperna T. De hade då kostat landet 30
mill. lire. Det goda gamla förhållandet mellan furste
och folk var genom dessa händelser stördt. Utbrottet
af kriget mellan Österrike och Frankrike våren 1859
drog äfven T. in i händelsernas hvirfvel. Sedan
Leopold d. 24 April afböjt en uppmaning att sluta
sig till Sardinien, utbröt d. 27 April ett uppror i
Florens. Storhertigen lemnade landet, en provisorisk
regering insattes, och konungen af Sardinien antog
protektoratet öfver T. Den 21 Juli afsade sig Leopold
tronen till förmån för sin äldste son, Ferdinand
IV. Men nationalförsamlingen, som sammanträdde d. 11
Aug., beslöt d. 16 s. m. huset Lothringens afsättning
och T:s anslutning till konungariket Sardinien. På
grund af allmän folkomröstning egde denna rum d. 22
Mars 1860. Viktor Emanuel höll d. 16 April sitt
intåg i Florens, d. 17 Febr. 1861 upphäfdes den
sista återstoden af T:s autonomi, och landet uppgick
fullständigt i det nya konungariket Italien.
Toscanella, stad uti italienska prov. Roma,
vid kustfloden Marta, s. om Bolsena-sjön,
omgifves af murar och torn, som förläna den ett
medeltidsutseende. 3,640 innev. (1881). Tvänne
gamla, för sina skulpturer märkliga basilikor. I
granskapet ligga etruskiska grafvar, i hvilka en
mängd fornlemningar anträffats.
Toschi [tå’ski], Paolo, italiensk kopparstickare,
f. i Parma 1790, d. derst. 1854, studerade konsten i
Paris under Bervic och blef först bemärkt genom ett
stick efter Henrik IV:s intåg i Paris af Gérard. Af
hans arbeten må vidare nämnas Kristus bär sitt kors
och Madonna della Tenola, båda efter Rafael. T. blef
professor i kopparstickskonst och direktör för
akademien i Parma 1837, vid hvilken tid han i koppar
stack Kristi nedtagande från korset efter Daniele da
Volterra. Slutligen utförde han i stick äfven porträtt
af framstående samtida samt af äldre tiders stormän
(såsom Maechiavelli, Alfieri m. fl.).
Tose, f. d. socken i Göteborgs och Bohus län,
införlifvad med Svarteborg.
Toséfta. Se Rabbinska språket och literaturen,
sp. 618.
Tosjö (Tossjö), socken i Kristianstads län,
Norra Åsbo härad. Areal 9,165 har. 1,579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
