Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Traeger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste den, det oaktadt, visa sig vara, såsom allt
menskligt, ofullkomlig och på denna grund råka i
konflikt med det högsta, slutligen måste den på samma
grund gå under och dermed ådagalägga den absoluta
fullkomlighetens höghet. Hvad det första momentet
beträffar, kan det äfven uttryckas så, att det
tragiska främst fordrar en viss sublimitet – hvilket
just gifvit anledning till det bemärkta förhållandet
att det tragiska ibland blifvit satt som en art af
det sublima –, och denna sublimitet visar sig såsom en
egoismens sublimitet, dels i sträfvan efter oinskränkt
utveckling af viljekraften (Promethevs, Agamemnon,
Caesar, Coriolanus, Macbeth, Wallenstein), hvilket
är den vanligaste formen, dels i böjelse att drifva
den individuella känslan till absolut giltighet
(Antigone, Ajas, Romeo och Julia, Tasso), dels till
sist i måttlöst intellektuell sträfvande (Faust,
till en del Hamlet). I afseende på den tragiska
företeelsens andra vilkor märkes, att ofullkomligheten
skall vara en följd af sjelfva fullkomligheten,
hvilken såsom allt menskligt har sin inskränkning,
och den visar sig i brist på sjelfbegränsning,
då den tragiska personen i sitt öfvermått af kraft
skjuter öfver målet, gör sig sjelf till enda föremål
för sin sträfvan, försyndar sig och ådrager sig skuld
samt faller i moraliskt hänseende, allt medan den dock
estetiskt visar oändlig storhet och kraft. Det tredje
momentet betecknas deraf att det högsta, det absoluta,
framträder såsom den högre makten, hvilken återställer
jämnvigten och tillintetgör den tragiska företeelsen
i dess ensidighet. Med denna sin verldsdomaremakt
visar sig det absoluta i olika former på olika stadier
af mensklig utveckling. I sin lägsta form uppfattas
det som öde, »moira», eller som en yttre, mer eller
mindre oförnuftig makt, beroende på konventionella
sedebud, spådomar, uppenbarelser o. dyl. (grekerna,
spanska dramat, nyromantikens ödesdrama). Å ett högre
stadium visar det sig såsom »sedliga makter» (Hegel)
eller menskliga institutioner (stat och familj,
monarki och republik, adelsvälde och plebejvälde)
i konflikt med hvarandra eller med någon naturlig
känsla eller teoretisk grundsats, utvecklade till
öfverdrift (Orestien, Antigone, Caesar, Coriolanus,
Tasso). Å det högsta stadiet framträder det absoluta
som den kristliga uppfattningen af skuld och straff
såsom sjelfförvållade, men också med antydning om
försoning genom hänvisning på något bättre och högre
(delvis hos grekerna i slutet af Orestien, Oidipus
i Kolonos och Filoklet, men egentligen tillhörande
den moderna frihetstragiken, främst hos Shakspere
och i Göthes Faust). I afseende på de härvid vigtiga
begreppen skuld och straff må slutligen anmärkas,
att de i det sant tragiska skola stå till hvarandra i
strängt förhållande af orsak och verkan, så att intet
tillfälligt i deras sammanhang insmyger sig; ja den
tragiska rättvisan är öfverlägsen både den moraliska
och den juridiska i det hänseendet att den fordrar,
att straffet skall träffa den skyldige just i den
punkt, der han felat, så att det mellan dem finnes
äfven formel öfverensstämmelse. – Det
är klart, att det tragiska endast kan förekomma,
der en mensklig lifsutveckling existerar eller
skildras. Inom skulptur och måleri finnes det
sålunda blott fixeradt i något af utvecklingens
afgörande ögonblick. Det tragiska tillhör
egentligen de konster, som begagna tidens form,
d. v. s. musik och poesi, och inom denna senare
främst dramatiken, ehuru äfven en tragisk lyrik
är möjlig och epos med tragisk utveckling finnas
(Persiens Sjáh-náme, Nibelungenlied, Kung Fjalar).
C. R. N.
Tragiska sjustjernan. Se Grekiska literaturen,
sp. 1514, och Plejaden 1.
Tragopogon Tourn (af Grek. tragos, bock, och pogon,
skägg), hafrerot, bot., ett slägte af medelhöga
örter, hörande till nat. fam. Synanthereae Rich.,
kl. Syngenesia L. Stjelken är upprätt, med få grenar,
glatt likasom de smala, hela bladen. De tämligen stora
blomkorgarna sitta ensamma i grenspetsarna, med gula
eller mörkrödbruria, tunglika blommor, i knoppen
omslutna af en kägellik holk af 8–10 i två rader
skiftevis ställda, jämnhöga svepeblad, som nedtill
äro förenade och slutligen blifva nedböjda. Blomfästet
är naket och gropigt. Skalfrukterna äro långdragna,
något spolformiga, glatta, med tandade åsar å dem i
yttre kanten samt upptill smalnande till ett långt
skaft, som uppbär radiärt utbredda, med sidogrenar
försedda hår. Tämligen allmän å ängsbackar, vid
vägkanter o. s. v. är den inhemska arten T. pratensis
L., vild hafrerot, som har gula blommor, hvaremot
de rödbrunblommiga T. porrifolius L. (»salsofi»)
och T. crocifolius L., hvilka träffas sparsamt,
vanligen nära odlade ställen, i Skåne, Halland och
på Gotland, säkerligen endast äro förvildade, enär i
synnerhet den förra arten sedan längre tid tillbaka
odlats i köksträdgårdarna för rötternas skull,
hvilka gå under namn af »hafrerötter». Dessa äro
af ett smalare fingers tjocklek, hafva svartaktig
bark och äro gulhvita i det inre, som är köttigt och
användes i stufvad form samt i soppor på samma sätt
som s. k. sockerrötter (af Scorzonera hispanica
L. och Sium Sisarum L.). O. T. S.
Tragulina, dvärgmyskdjur, zool., en familj,
tillhörande idislarnas afdelning bland däggdjuren. De
likna till det yttre mycket små
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
