Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trepang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medelvägen mellan den lutherska och den reformerta
bekännelsen, söker den också hålla medelvägen mellan
den reformerta och den katolska ytterligheten. De 39
art. kunna indelas i följande grupper: läran om Gud
och om Guds ord (1–8), om synden och återlösningen
(9–18), om kyrkan och sakramenten (19–31) samt
blandade artiklar (32–39). J. P.
Trettio tyrannerna. Se Grekland, sp. 1,536, och
Romerska riket, sp. 1,378.
Trettioåriga kriget kallas det krig, som 1618–48
fördes emellan Europas nästan alla hufvudmakter på
en mängd olika krigsskådeplatser, men förnämligast i
Tyskland. Krigets orsaker voro af både religiös och
politisk natur. Alltsom den katolska reaktionen under
senare delen af 1500-talet gjorde stora framsteg,
vaknade hos henne lusten att om möjligt fullständigt
utrota protestantismen. De katolska makterna, utom
Frankrike, slöto sig derför tillsammans under det
habsburgska husets högsta ledning, medan å andra
sidan äfven protestanterna började underhandlingar om
ett allmänt försvarsförbund. På deras sida ställde
sig från början Frankrike, hvars statsmän i främsta
rummet ville krossa den habsburgska öfvermakten i
Europa. Det var under 1600-talets första årtionde,
som dessa förbund ingingos. Tysklands protestanter
slöto 1608 den evangeliska unionen (se d. o.); 1609
bildade dess katolska makter den s. k. katolska
ligan (se d. o.), hvars chef var hertig Maximilian
af Bajern, enär den dåvarande kejsaren, Rudolf II, ej
lämpade sig härtill. Vid samma tid ingick Henrik IV af
Frankrike förbund med en mängd stater och stod just
färdig att anfalla Habsburgarna, när han mördades
(1610). Krigets utbrott blef derigenom uppskjutet,
under det att partiernas missnöje med hvarandra för
hvar dag ökades. En liten gnista var tillräcklig för
att tända den stora elden, och den kom från Böhmen,
som utgjorde en del af Habsburgarnas välde. Detta
lands protestanter ansågo sina rättigheter kränkta
af katolikerna; och då kejsaren tog desses parti,
utkastade de böhmiska ständerna två af de kejserlige
ståthållarna (Martinitz och Slawata) genom fönstren
på borgen Hradsjin i Prag d. 23 Maj 1618, genom
hvilken handling (den s. k. »defenestrationen»)
de fullständigt bröto med kejsaren. Efter kejsar
Mattias’ död, valde böhmarna till sin konung en af
de mäktigaste protestantiske furstarna i Tyskland,
kurfursten Fredrik af Pfalz (1619), den evangeliska
unionens hufvudman, och skilde sig sålunda från det
habsburgska väldet. Som kejsaren icke kunde lemna
dessa åtgärder ostraffade, böjade kriget. Man brukar
dela det i fyra afdelningar.
1) Det böhmisk-pfalziska kriget (1618–23), som
började med nyssnämnda händelser, spred sig äfven till
Schlesien och Mähren, och en böhmisk armé under grefve
von Thurn tågade mot Wien. Men som konung Fredrik
saknade all förmåga och ej fick någon hjelp af sina
trosförvanter, blefvo böhmarna snart i grund slagna,
på Hvita berget vid Prag (d. 8 Nov. 1620). Fredrik
måste fly. Böhmen miste sin
religionsfrihet; protestantismen blef under
svåra förföljelser alldeles utrotad, och landet
blef olösligt förenadt med de österrikiska
arflanden. Visserligen fortsattes kriget af grefve
Ernst af Mansfeld (d. 1626), hertig Kristian af
Braunschweig (d. s. å.) och markgreive Georg Fredrik
af Baden-Durlach, men som de mäktigare protestantiske
furstarna icke grepo till vapen, gick det illa. Väl
blef Tilly, ligans general, slagen af Mansfeld vid
Wiesloch (1622), men s. å. slog han Georg Fredrik
af Baden vid Wimpfen samt Kristian af Braunschweig
vid Höchst s. å. och Stadtlohn (1623). De pfalziska
landen och kurfurstevärdigheten fråntogos Fredrik och
gåfvos såsom belöning åt Maximilian af Bajern 1623
(och 1629).
2) Det nedersachsisk-danska kriget
(1625–29). Alltifrån krigets början hade lifliga
underhandlingar förts emellan Europas protestantiska
stater om att hjelpa trosförvanterna i Tyskland. Till
ledare för detta företag hade man tänkt sig antingen
Kristian IV af Danmark eller Gustaf II Adolf eller
möjligen båda tillsammans. Den danske konungen ville
dock ej veta af något samarbete med den svenske,
utan ville ensam vinna äran af protestantismens
försvar. Som han dessutom hade mindre fordringar på
understöd än Gustaf Adolf, fick han af England och
Holland penninghjelp och drog till Tyskland. En del
af den nedersachsiska kretsens ständer gjorde gemensam
sak med honom, hvarjämte Mansfeld fortsatte sitt
krigsföretag. Emot dem ryckte icke blott Tilly, utan
äfven Wallenstein, som nyss utnämnts till kejsarens
öfvergeneral. Denne slog Mansfeld vid Dessau-bron
(1626) och vid Kremsier samt förföljde honom långt
in i Ungern. Tilly åter slog den danske konungen vid
Lutter am Barenberge (1626) och dref honom tillbaka
norr om Elbe samt bemäktigade sig, i förbund med den
från Ungern återkomne Wallenstein, hela Jylland. I
denna sin nöd inledde Kristian IV underhandlingar med
Sverige, som föranledde Gustaf Adolf att 1628 sända
en undsättningskår till det af Wallenstein belägrade
Stralsund, hvilket derigenom räddades. Emellertid
lockades Danmark till separatfred i Lybeck (1629),
då det fick behålla hela sitt område, men Sverige
inneslöts icke i freden. – Genom detta krig hade
kejsarens och ligans makt bragts till sin spets:
alla deras fiender voro kufvade, och man drömde i
Wien om att upprätta ett kejserligt envälde samt
fullständigt utrota protestantismen. Wallenstein
utnämndes till hertig af Mecklenburg i stället för
detta lands fördrifna furstar samt till amiral öfver
Baltiska hafvet, hvilket innebar ett hot mot Sverige,
som var den stat, hvilken den nye amiralen hade att
kufva. Redan 1629 kämpade svenskarna i Polen mot
Wallensteins underbefälhafvare v. Arnim. Samtidigt
utfärdade kejsaren restitutionsediktet (se
d. o.) 1629, som bestämde, att den katolska
kyrkan skulle återfå alla de områden, som den egt
1552, men som sedermera affallit. En stor del af
Nord-Tyskland blef derigenom åter katolskt land. Det,
som protestanterna fingo behålla, kunde snart dela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
