Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tridentinska mötet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»abgeordnetenhaus». Kommunalrådet fungerar äfven som landtdag.
Triëteris (af Grek. tri-, tre, och etos, år). Se
Kronologi, sp. 122.
1. Triewald [triv-], Samuel, ämbetsman, skald,
föddes i Stockholm d. 1 Maj 1688, blef 1703 student
i Upsala och 1705 lärare för grefve G. O. Stenbock,
hvars moder, den berömda Joh. Eleon. De la Gardie,
hade stort inflytande på hans lärda och vittra
utveckling. Åren 1707–10 tjenstgjorde han i
Riksarkivet samt företog 1710–12 en resa genom
Tyskland, Holland och England. 1713 utnämndes
han till guvernementssekreterare i Bremen och
Verden under Vellingk, hvars förtroende han i
hög grad åtnjöt. Sedan Sverige förlorat de tyska
besittningarna erhöll han 1718 befattningen
som registrator vid utrikesexpeditionen. År 1723
adlades han, men tog aldrig introduktion. T. var en
nitisk och i förhållandena mycket invigd anhängare
af det s. k. holsteinska partiet, tog 1725 afsked
ur svensk tjenst och blef hofråd vid holsteinska
beskickningen i Stockholm. Efter det holsteinska
partiets fall måste han 1728 lemna Sverige för
alltid, men gjorde en vacker karrier i Holstein,
der han 1729 blef legationsråd och guvernör för
hertigens kusin Fredrik August, 1732 justitieråd
och 1738 verkligt statsråd. Genom hertigens död,
1739, synes hans inflytande vid holsteinska
hofvet hafva betydligt minskats. T. afled i Kiel
d. 23 Jan. 1743. – T. var en ovanligt bildad
och beläst man, talade och skref ej mindre än
nio språk samt var ledamot af »Niedersächsische
fruchtbringende gesellschaft» och från 1740 af
svenska vetenskapsakademien. Han var egare af en
högst betydlig boksamling (såld i Stockholm 1746),
som han sjelf skapat. Sin egentliga namnkunnighet
hos efterverlden vann T. såsom svensk skald, ehuru
han skref utan anspråk, blott till sina vänners
förlustelse. Hans dikter, som mestadels tillhöra
åren före 1720, således hans ungdomstid, spriddes i
afskrifter, upptogos först delvis i några samlingar
och utgåfvos efter hans död, samlade af L. Salvius,
under titeln Lärespån uti svenska skaldekonsten
(1756). Jämte några tyska dikter infördes de, med
efter handskrifter granskad text, i 18:de delen af
Hansellis stora samling (1874). Dessa dikter äro till
allra största delen öfversättningar, mest från franska
förebilder, och af satiriskt eller epigrammatiskt
syfte. Med T. gör sig för första gången det franska
inflytandet fullt gällande i Sveriges vitterhet. Han
tolkar Boileau och m:me Deshouliéres, men äfven La
Fontaine och epigramförfattarna, och det spetsiga,
qvicka och något frivola får sålunda insteg hos oss,
ehuru i en tämligen vårdslös och ej alls behagfull
form. Hans få egna försök rikta sig mest »emot våra
dumma poeter» och äro hållna i en kraftig, något rå
ton, men sakna ej qvickhet eller t. o. m. humor,
ehuru äfven i dem versifikation och form äro föga
vårdade. Det synes således öfverdrifvet att i dessa
satirer vilja se ett uppslag till det gustavianska
tidehvarfvets finpolerade och äfven till innehållet
urbana satirer. T:s dikter hade dessutom sin egentliga
glansperiod såsom handskrifna. Då de framträdde i tryck,
synas de hafva förefallit redan samtiden skäligen
föråldrade. Jfr E. Wrangel: »Det carolinska
tidehvarfvets komiska diktning» (1888).
-rn.
2. Triewald [triv-], Mårten, mekaniker, den
föregåendes broder, född d. 18 Nov. 1691, egnade
sig åt handeln, kom till London och fick 1716 en
inspektorsplats vid Stenkolsgrufvor i Newcastle,
hvarest han studerade mekanik och noga undersökte
»eldmaskinerna» (ångmaskinen) samt i åtskilligt
förbättrade dessas konstruktion. Så snart han
återkommit till Sverige, 1726, byggde han ett »eldverk
eller häftyg» och höll 1728 och 1729 föreläsningar
öfver mekanik. Han utnämndes till director mechanicus,
egnade sig en tid åt jernförädling i Vestmanland
och blef kapten-mekanikus vid fortifikationen
samt fick en årlig pension af ständerna. Död d. 8
Aug. 1747. T. invaldes 1729 i Vetenskapssocieteten
i Upsala och var en bland Vetenskapsakademiens sex
stiftare. Han var äfven medlem af Royal society i
London. Förutom tekniska och ekonomiska uppsatser
i Vet. akad:s handlingar skref T. bl. a. Queries
concerning the cause of the cohesion of the
parts of matter (1729, i »Philos. transactions»),
Föreläsningar öfver naturkunnigheten (2 bd, 1735–36)
och Beskrifning om en eld- och luftmachin vid
Dannemora grufvor (1746).
Trifan (af Grek. trifanes, »trefaldigt glänsande»,
med anledning af glansen på de 3 genomgångarna),
äfven kallad spodumen (af Grek. spodos, aska,
med anledning af dess för blåsröret uppkommande
askgrå färg), miner., ett bisilikat af lerjord,
lition och natron, kristalliserar monoklint
samt liknar pyroxén med afseende på vinklar,
kombinationer och genomgångar. Trifan har hvit till
gröngrå färg. Hårdheten är 6,5–7, egentliga vigten
3,1. Mineralet förekommer tillsammans med lepidolit
och petalit i en grofkornig pegmatitgång i Utö
jerngrufvor. Det har anträffats äfven i Skotland,
Tyrolen och Nord-Amerika. Ant. Sj.
Trifels. Se Annweiler.
Trifolium. Se Klöfver.
Triforium (Med. Lat., af Lat. tres, tre, och foris,
dörröppning), egentligen tredelad bågöppning. I en
del medeltida katedraler finnes stundom i tjocka
muren ofvan skiljebågarna mellan midtskepp och
sidoskepp en gång, som öppnar sig mot kyrkans inre
med bågställningar. Dessa äro under den äldre
tiden i regeln ordnade i tredelade grupper, som
korrespondera med de nedanför befintliga skiljebågarna
och de ofvanför befintliga fönstren. Under en senare
period bilda de ett oafbrutet galleri längs hela
midtskeppet. Det är dessa bågställningar, som man
vanligen gifver benämningen triforium. Stundom saknas
sjelfva gången, och endast bågställningarna finnas som
en dekoration: blindtriforium. Triforiegångarna hade
den praktiska uppgiften att med hvarandra förbinda
de högre belägna delarna af kyrkan, möjligen ock att
användas vid processioner och kyrkliga ceremonier,
men derjämte och måhända hufvudsakligen den estetiska
att på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
