Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Triftong ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trigynia (af Grek. tri-, tre, och gyne, qvinna),
bot., är namnet på en ordning, som kan förekomma
inom de 13 första klasserna af Linnés sexualsystem
och omfattar de växter, som hafva tre pistiller.
O. T. S.
Trikala. 1. Nomarki i norra Grekland (Tessalien),
af en del af det område, som Turkiet 1881 måste
afträda. Areal 5,870 qvkm. 143,143 innev. (1889). –
2. Hufvudstad i nämnda nomarki, vid en biflod till
Salamvria. 14,820 innev. (1889). Bomullsodling och
bomullsindustri. T. hette i forntiden Trikka, låg
vid floden Lethaios och tillhörde det tessaliska
landskapet Hestiaiotis. I dess närhet, vid
foten af Pindos, låg det äldsta och berömdaste
Asklepiostemplet.
Trikiner, zool., patol., är det allmänt bekanta namnet
på små hårfina (Grek. trichinos) maskar, som höra till
fam. Trichotrachelidae (se d. o.) och första gången
1835 beskrefvos af Owen under benämningen Trichina
spiralis. De träffades spiralformigt hoprullade och
inneslutna i citronformiga kalkkapslar i musklerna
hos en person, som dött på ett sjukhus i London. Man
hade visserligen redan förut flerestädes iakttagit
i musklerna de små förkalkade kapslar, inom
hvilka trikinynglet afvaktar sina kommande
öden, men man hade ansett dessa ytterst
små kalkafsättningar vara uppkomna genom en
degeneration af muskeltrådarna. Redan Owen
uttalade den åsigten att trikinerna, huru små de
än vore, kunde genom sin oerhörda mängd förorsaka
svaghet i muskelsystemet hos deras »värd». Men då
flere fall sedermera beskrefvos, der personer synts
hafva åtnjutit en kraftig helsa, oaktadt man efter
deras död funnit massor af dessa parasiter i deras
muskler, blef Owens åsigt motsagd och äfven af honom
sjelf öfvergifven. Den sålunda antagna tryggheten
med afseende på vådan af trikiners invandring
i menniskokroppen blef obehagligt störd genom det
af Zenker 1860 bekantgjorda fallet af trikinos,
trikin-förgiftning (trichiniasis, trichinosis), med
dödlig utgång (i Dresden). Och man konstaterade
derefter, att i Magdeburg under åren 1858–62 icke
mindre än 300 personer angripits af denne
farlige inhysing, som dödade
2 af de angripne. I Kolbe, nära Magdeburg,
dogo under sommaren 1862 ej mindre än 8 personer
af 38 insjuknade, hvilka deltagit i en gemensam,
festmåltid, och vid samma tid afledo i Blankenburg
2 bland 60 genom trikiner insjuknade. Under 1863
uppträdde dylika epidemier i Hettstädt, der 20
eller 21 personer fingo sätta lifvet till af 135
angripna. Många andra sorgliga fall inträffade
under de följande åren och framkallade allmän
förskräckelse samt föranledde ifriga undersökningar
af helmintologerna. Under senare tider
hafva dylika fall af trikinos blifvit mera
sällsynta, helt visst på grund af vidtagna
försigtighetsmått mot trikinernas invandring.
En rik trikin-literatur uppstod, och äfven Sverige
lemnade bidrag till densamma genom Axel Keys
upplysande afhandlingar om trikinernas utbredning
i Sverige (i »Med. archiv», 1867). Det blef bevisadt,
att svinen, med hvilkas kött, förtärdt i rått eller
halfrått tillstånd, trikinerna införas i menniskokroppen,
erhålla sina trikiner genom att förtära råttor,
hos hvilka, likasom hos möss, dessa parasiter synas
allmänt förekomma, eller möjligen äfven genom
att äta exkrement, som innehålla ännu lefvande
tarmtrikiner. Den offentliga helsovården började
då ingripa, och på många orter i Sverige inrättades
(sedan vanligen början blifvit gjord af enskilda),
företrädesvis i de större städerna, på allmän
bekostnad ännu verksamma »köttbesigtningsbyråer»,
der fläsk undersökes. Det svinkött, i hvilket
trikiner träffas, inlöses med allmänna medel och
oskadliggöres. 1867 fann man, att i Sverige ungefär
1 svin bland 200 besigtigade var behäftadt med
trikiner. I Stockholm har på senare tider antalet
trikinsjuka svin varit betydligt mindre, eller
ungefär 1 på 950 besigtigade, men detta är ändock
en proportion, som, såvidt undersökningar gifva
vid handen, är ogynsammare än hvad förhållandet
i allmänhet visat sig vara i andra land. Det kan
då förefalla egendomligt, att så ytterst få fall
af trikinos blifvit konstaterade i Sverige, och
att intet med dödlig utgång är kändt. Detta torde
förklaras deraf att man i vårt land icke har för
vana att förtära svinkött utan föregående tillräcklig
beredning medelst kokning, stekning eller tillräckligt
stark rökning, hvarigenom det möjligen närvarande
trikinynglet dödas och således oskadliggöres. Det
är ovanan i Tyskland att förtära otillräckligt
rökta eller kokta skinkor, metvurst och fläskkorf,
som är anledningen till de der icke så sällan
förekommande invandringarna af trikiner. Trikiner
hafva träffats hos svinen äfven i England samt
mycket ofta i amerikanskt fläsk, hvarför detta i
vissa land är förbjudet att införas. – Gången af
trikinernas egen utvecklingshistoria är i största
korthet följande. Då trikinynglet, inneslutet i sina
kalkkapslar tillsammans med köttet af den »värd»,
som hyst ynglet, blifvit förtärdt och sålunda
inkommit i ett passande djurs (en menniskas, ett
svins, en katts o. s. v.) mage, så upplöses under
digestionen af det omgifvande köttet kapslarnas
kalkskal i den saltsyrehaltiga magsaften. De små,
ännu icke könsmogna trikinlarverna
(muskeltrikiner) frigöras sålunda och utvecklas redan inom det
2:dra dygnet till fullt färdiga hannar och honor
(tarmtrikiner). Dessa maskar äro mycket små: hannen
(fig. 2) 1,5 mm., honan (fig. 1) omkr. 3 mm. De
sakna de små kitinstafvar, som bruka förekomma hos
andra hår- l. trådmaskar. Bakre delen af kroppen
är något förtjockad. Hannen har två koniska,
tapplika analutskott, mellan hvilka tarmkloaken
kan utstjelpas. Honans långa äggstock utmynnar
ungefär på midten af kroppens främre hälft. Efter
befruktningen utvecklas snart i de skallösa äggen små
filarieliknande embryoner, som utkomma ur äggen och
ligga tätt packade i lifmodern samt börja från 6:te
dagen framfödas fria. Hvarje hona kan framkläcka
ända till 1,500 embryoner. Dessa börja genast
sina vandringar. De genomborra tarmkanalens väggar,
förorsaka derunder smärtor och komma ut i bukhålan
samt kunna, om deras antal är tillräckligt stort,
framkalla en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
