Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trojasagan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slottslofven ställdes, och då derpå konung Hans
angrep, gjorde han ingenting till landets försvar,
ehuru befälhafvare på Borgholm. Tvärtom sammanträffade
han med danska sändebud i Maj s. å. i Lyckeå, hvarvid
han redogjorde för ställningen i Sverige och för de
mot Sten Sture sammansvurne herrarnas planer. Han
fick der försäkran om att Kalmar recess skulle hållas,
hvarjämte han begärde, att allmogen, der den höll sig
stilla, skulle skonas; i annat fall finge den stå sitt
kast. För egen del samt för sin son Eriks och mågen
Nils Bosons (Grip) räkning lofvade han att aldrig
mer erkänna Sten Sture. Ej nöjd härmed, sökte han,
ehuru fåfängt, att uppvigla Östergötlands allmoge mot
riksföreståndaren, och när Hans sjelf anryckt till
Kalmar, uppgåfvos såväl denna stad som Borgholms slott
samt Öland, och T. hyllade konungen. Till belöning
blef han riddare och fick utbyta Östgöta lagsaga mot
Tiohärads, der hans egna gods lågo. När sedermera
upproret mot Hans börjades, 1501, förblef T. honom
trogen och höll Öland åt honom. Han var då gammal och
önskade sitta i ro, men hans forne bundsförvant Svante
Nilsson (Sture), som nu försonat sig med Sten Sture,
plundrade hans gård Ed och belägrade Bergqvara. Det är
mycket möjligt, att detta Svante Nilssons anfall lade
första grunden till T:s sonson Gustaf T:s oblidkeliga
hat till Svante och hans son Sten Sture d. y. Efter
1501 bodde Arvid på Lillö i Skåne. Han afled d. 4
Febr. 1505. T. omtalas som en lärd och lagklok
man. Han hade varit gift tre gånger: med Kristina
Jonsdotter (Gädda), moder till sonen Erik; med Beata
Tott, som skänkte honom flere barn, af hvilka några
blefvo danska undersåtar; med Birgitta Turesdotter
(Bielke). J. Fr. N.
3. Trolle, Erik Arvidsson, riksråd, riksföreståndare,
den föregåendes son, hade erhållit en vårdad
uppfostran och var en lärd man. Han omtalas som
väpnare i senare delen af 1480-talet samt var från
1487 riksråd och sedan 1493 lagman i Nerike. Han
tog, som det synes, med utmärkelse del i Sten
Stures ryska krig och var en af de tre personer, åt
hvilka Sten Sture lemnade befälet i Finland, då han
1496 sjelf reste derifrån. Vid brytningen emellan
herrarna och Sten Sture följde T. sin fader. Bland
anklagelserna mot herr Sten var äfven den, att
han med otack lönat T. Medan hans fader verkade
för Hans i södra Sverige, arbetade T. för honom i
Målaretrakten och sökte locka Stockholms borgare
till affall från riksföreståndaren. Han belönades
1497 med riddarevärdigheten. Då resningen mot Hans
börjat och Stockholm försvarades af dennes gemål,
drottning Kristina, stannade T. en tid vid hennes
sida. Hans fader och broder flyttade derefter till
Danmark (Skåne), men T. blef qvar i Sverige, på det
att alla godsen skulle stanna inom slägten. Han fick
också efter Arvids död behålla Bergqvara. Under Svante
Stures tid (1504–12) var han en af de förnämste
i rådet och användes af riksföreståndaren både i
krigsföretag och vid underhandlingar med Danmark. Mot
slutet af Svante Stures regering betraktades han dock
jämte ärkebiskopen Jakob Ulfsson såsom ledare för det danska partiet
och var med om det misslyckade försöket att afsätta
Svante Sture på hösten 1511. Efter dennes död valdes
han i Jan. 1512 af rådet till riksföreståndare på
ett möte i Arboga, men Svantes son, Sten Sture d. y.,
hyllades af allmogen i Maj s. å. på ett möte i Upsala
(»ty de Trollar voro af den danska arten»). Väl
förenade sig då 21 andliga och verldsliga herrar
att upprätthålla vänskapen med Danmark, men Sten
Sture utsågs dock till riksföreståndare i Stockholm
(d. 23 Juli 1512). Emellertid fogade T. sig i de
nya förhållandena och lyckades 1514 utverka sig
herr Stens förord för sonen Gustaf, då ärkebiskop
skulle utnämnas. I de strider, som genast uppstodo
emellan den nye ärkebiskopen och riksföreståndaren,
var T. invecklad och blef 1516 t. o. m. fängslad och
förd till Stockholm. Han frigafs 1518. Huruvida han i
allo gillade sonens uppträdande kan ej afgöras. Efter
Kristiern II:s seger blef han 1521 lagman i Upland
och ledamot i Sveriges regering samt sökte förmå
dalkarlarna att öfvergifva Gustaf Vasa. Då segern
emellertid följde denne, flydde T. jämte sin son till
Danmark, hvarest han dog 1529.
J. Fr. N.
4. Trolle, Gustaf Eriksson, ärkebiskop, den
föregåendes och Ingeborg Totts son. Hans ovanliga
lust och fallenhet för studier förmådde hans fader
att uppfostra honom till kyrkans tjenst, och han
sändes derför efter grundliga studier i hemmet till
utländska universitet, vid hvilka han förvärfvade sig
stor lärdom; särskildt framhållas hans kunskaper i
grekiska. Under sina resor kom han till Rom och knöt
der vigtiga förbindelser, som i framtiden kunde tjena
hans ärelystna planer. Ty ärelystnaden var hos honom
lika utvecklad som hatet till Sturarna och hämdlystnad
för de oförrätter han ansåg dem hafva tillfogat
hans ätt. Den sista och mest brännande var, att hans
fader blifvit undanträngd från riksförestånderskapet
af Sten Sture d. y. Medan T. ännu var i Rom, blef
ärkebiskopsstolen i Upsala ledig. T:s fader vände sig
då till Sten Sture och bad om hans förord för sonen,
enär påfven lofvat Sten Sture, att ingen skulle
nämnas till platsen utan hans förord. Herr Sten, som
önskade en försoning med det mäktiga Trolle-partiet,
gaf detta gerna, ja han var herr Erik behjelplig
att anskaffa den stora penningesumma, som fordrades
för att i Rom genomdrifva utnämningen. I Maj 1515
blef den endast omkr. 30 år gamle T. vigd till
Sveriges ärkebiskop. Sitt sinnelag mot Sten Sture
ådagalade han redan under hemresan, ty sannolikt
inledde han i Lybeck underhandlingar med Kristiern
II; och då han anlände till Stockholms skärgård,
landsteg han utanför Vaxholm och for derifrån på en
omväg till Upsala, utan att besöka Sten Sture, som
ämnade festligt mottaga honom i Stockholm. Denne hade
straxt förut indragit Stakets län (men ej slottet),
fordrande att ärkebiskopen skulle bevisa sin rätt
till länet. T. satte sig emellertid genast åter i
besittning af det omtvistade området och började
dermed fientligheterna. Dessutom fordrade han, att
alla, som på något vis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
