Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull / 783-784 (1892) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trollsländor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillika är amtman i Söndre Trondhjems amt (se derom
vidare Trondhjems stift). Y. N.

Trondhjems domkyrka (äfven kallad Kristkyrkan,
Treenighetskyrkan och, stundom, S:t Olofs
kyrka), Norges och hela Nordens praktfullaste
och intressantaste kyrkliga byggnadsverk, under
den katolska tiden Norges metropolitankyrka och
nationalhelgedom, är invigd till minne af Norges
skyddshelgon, konung Olof den helige (d. 1030). Efter
århundraden af vanvård och förfall undergår kyrkan
sedan 1869 en omfattande restauration, som lofvar att
återskänka det härliga monumentet dess forna glans. –
På den plats, der domkyrkan står, byggde konung
Olof kyrre en kyrka, som fullbordades före hans död
(1093). Denna kallades den helige kung Olofs kyrka,
emedan hon fick mottaga martyrkonungens lemningar,
hvilka förut förvarats i den af Olof Tryggvesson
byggda Klemenskyrkan (af trä), sedan i den af Magnus
den gode grundlagda Olofskyrkan och slutligen i den
af Harald Hårdråde byggda Mariakyrkan (alla i Nidaros,
såsom Trondhjem då hette). Olof kyrres kyrka uppfördes
i romansk stil (rundbågsstil), och hennes grundmurar
hafva vid den nu pågående restaurationen träffats
under det nuvarande golfvet. Sedan Norge 1152



fått egen ärkebiskopsstol, började landet trängta
till en ståtligare katedral, och man tillbyggde då,
likaledes i romansk stil, tvärhuset, som var under
arbete 1161. När ärkebiskop Eystein Erlendssön 1183
återkommit från England, påbörjade han en fullständig
ombyggning i gotisk stil (spetsbågsstil). Denna
fortsattes efter hans död, och innan 1230 voro
hela den östra delen, kor-afdelningen (A), med det
oktogona högkoret, och det stora tornet i korsmidten
färdiga. 1248 påbörjades i samma stil tillbyggandet af
långhuset (kyrkans vestra del, B), som fullbordades
under återstoden af århundradet. Kyrkans hela yttre
längd blef 324 norska fot (101,5 m.). Byggnaden
skadades mycket af en eldsvåda d. 3 April 1328. Under
det reparationsarbete, som derefter företogs,
tillkom den nuvarande praktfulla korbågen. Svårare
blef det att utplåna följderna af den nästa branden,
d. 2 Juli 1432; kyrkan blef väl efter densamma
aldrig fullt återställd. Så kom den tredje och mest
ödeläggande vådelden, d. 5 Maj 1531. Reparationen
efter denna inskränktes i början till det allra
nödvändigaste. Först 1562 sattes den i gång på allvar;
men arbetet nedlades redan två år derefter, då svenska
trupper besatte Trondhjem, och det återupptogs först
1578. Långhuset lemnades då åt sitt öde och fick
qvarstå som ruin; den östra delen blef
deremot fullständigt ombyggd. Den 1 Aug. 1708 brann
kyrkan för fjerde gången, men blef inom kort åter
iståndsatt. En femte brand inträffade d. 25 Jan. 1719,
och reparationsarbetet efter den afslutades först
1760. Kyrkan hade då fått det utseende, som den i
allt väsentligt bibehöll till 1869, då, såsom ofvan
nämnts, den nu pågående restaurationen tog sin
början. Denna leddes de första åren af arkitekten
H. E. Schirmer och öfvertogs 1872 af arkitekten
E. C. B. Christie, hvilken sedan dess ledt det
storartade arbetet med insigt och kraft. Medel dertill
hafva influtit dels från statskassan, dels genom
enskildas offervillighet. 1890 fullbordades det östra
skeppet, som nu tillika med högkoret och sakristian
(D) är återstäldt i sin forna prakt. För närv. pågår
arbetet med tvärhuset (C) och midttornet. Det ännu
i ruiner liggande långhuset har fått tak och är
tillsvidare upplåtet till verkstäder för kyrkans
behof. – Trondhjems domkyrka är hufvudsakligen
uppförd af täljsten, men rikt utstyrd med
statyer, pelare m. m. af marmor. »Den erinrar i
afseende på grundplan, formbildning och ornamentik
så bestämdt om engelsk-gotiska katedraler, att ej
endast inverkan derifrån otvifvelaktigt egt rum, utan
äfven sjelfva det mästerliga tekniska arbetet högst
sannolikt blifvit utfördt af engelska handtverkare»
(Lübke). Under den katolska tiden hade kyrkan
24 altaren utom högaltaret. I densamma äro många
konungar och märkliga män begrafna, främst bland
dem Olof den helige. Hans relikskrin (af silfver,
rikt besatt med ädla stenar, vägande 6,500 lod
kölnisk vigt, = 95 kg., och bekostadt af hans son Magnus den
gode), som stod på högaltaret, blef efter Norges
införlifvande med Danmark och reformationens införande
aflemnadt till den danska skattkammaren. Konungens
qvarlefvor begrofvos sedan i kyrkan 1568. (Samma öde
drabbade äfven ärkebiskop Eysteins silfverskrin,
som vägde 816 lod, = 11,9 kg., och likaledes tillhörde kyrkan.) Bland
andra kungliga personer, som hvila i domkyrkan,
må nämnas Magnus den gode (d. 1047), Olof
kyrre (d. 1093), Håkan herdebred (d. 1162) och
Inge Bårdsson (d. 1217). De i kyrkan krönta
konungarna äro Håkan V (1299), Karl Knutsson af
Sverige (1449), Kristian I (1450) och Hans 1483)
samt Karl XIV Johan (d. 7 Sept. 1818), Karl XV
med gemål (d. 5 Aug. 1860) och Oskar II med
gemål (d. 18 Juli 1873). – Se O. Krefting: »Om
Trondhjems domkirke» (1885), H. M. Schirmer:
»Kristkirken i Nidaros» (s. å.), och det stora,
med text försedda planschverket »Throndhjems
domkirke» af P. A. Munch och H. E. Schirmer (1859).
Y. N.

Trondhjemsfjorden, en af Norges största fjordar,
skjuter in s. om landtungan Örlandet vid hamnen
Beian, der den utsänder armen Skjören, väl bekant för
sitt rika sillfiske. Derpå vänder den vid Agdenes mot
s. och vidgar sig innanför Rödbjerget till den stora
och breda bassängen Strindfjorden, från hvilken utgå
i s. Orkedalsfjorden och Gulosen, i ö.
Stjördalsfjorden. Sjelfva hufvudfjorden tränger upp i n. ö.,
och bildar kring Ytterön en ny bassäng, som med sina
förgreningar Skarnsund, Beitstad- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>