Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckfrihet inbegriper rätt att med tryckpressens tillhjelp utbreda sina tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentliggörande. Der man icke ville öppet använda
censur, begagnade man sig af koncessions- och
privilegii-system, med dertill hörande uppsigt öfver
boktryckeri och bokhandel, för att hålla pressen
i ledband. Särskildt mot tidningar och broschyrer
vände man sig. För rätt att utgifva dem erfordrades
särskilda tillståndsbref; för öfvervakande af det
sätt, hvarpå rättigheten begagnades, anordnades
särskild uppsigt af offentlig myndighet, hvilken
tillades rätt att indraga misshagliga nummer, ja helt
och hållet fråntaga utgifvaren all rätt att utgifva
samma eller annan tidning. I Frankrike, der Napoleon
redan såsom förste konsul förklarat, att franska
folkets lynne ej tillät tillämpningen af pressens
frihet på tidningar och ströskrifter, utvecklades
detta förtrycksystem så, att genom begränsning af det
antal tidningar, som finge utgifvas, samt begagnande
af indragningsmakt mot misshagliga tidningar och for
öfrigt, då så behöfdes, äfven af censur kejsaren kunde
anses såsom hufvudredaktören för hela tidningspressen,
på samma gång som han genom sin makt öfver alla
dem, som förlade, tryckte eller försålde skrifter,
beherskade den öfriga pressen. Början af 1800-talet
visar öfverallt, med undantag af Storbritannien
och Nord-Amerika, censur eller annan uppsigt öfver
pressen och tryckerierna i förening med indragning och
undertryckning af för de makthafvande misshagliga
skrifter. Hvad Sverige beträffar under denna tid
se Censur.
Det behöfdes en ihärdig och på sina ställen långvarig
kamp från folkets och folkrepresentationens sida för
att vinna erkännande åt och betrygga tryckfriheten. I
den mån, som det konstitutionella statsskickets
grundsatser slagit rot i folkmedvetandet, lärde de
styrande sig inse fåfängligheten af bemödanden att
genom tvångsmedel öfver pressen vinna det inflytande
på allmänna meningen, som eftersträfvades, samt
nödvändigheten att lossa på pressens tvångsband. Först
vände man sig mot censuren. Sverige gick i spetsen
för denna reform. Sedan i 1809 års Reg. form § 85
Tryckfrihetsförordningen blifvit bestämd att vara en
af rikets grundlagar och i § 86 uttalats grundsatsen
om tryckfriheten såsom hvarje mans rättighet att utan
några af den offentliga makten i förväg lagda hinder
utgifva skrifter, blef i den derefter (d. 9 Mars
1810) utfärdade första Tryckfrihetsförordningen §
1, 2° såsom ett sedan dess alltid iakttaget bud
föreskrifvet, att någon tryckningen föregående
granskning af skrift eller något förbud mot tryckning
deraf ej finge ega rum. Några år derefter (1814) blef
i Norges grundlag samma frihet garanterad. Det gick
icke så lätt i öfriga land. Den efter restaurationen
i Frankrike 1814 utfärdade oktrojerade författningen
(la charte constitutionelle) garanterade i art. 8
rättigheten för franska medborgare att offentliggöra
och låta trycka sina tankar, dock i öfverensstämmelse
med lagarna, hvilka borde tillbakavisa (»reprimer»)
denna frihets missbruk. Ehuru med denna bestämmelse
åsyftades, att bestraffning skulle ega rum, först
sedan missbruket skett, men icke att i förväg lägga
hinder för skriftens utgifning, blef redan genom lagen af
d. 21 Okt. s. å. censur påbjuden för alla arbeten
under 20 ark. Tidningarna, som belades med särskild
stämpelskatt, kommo i full afhängighet af styrelsen,
hvilken äfven bibehölls vid sin makt öfver boktryckeri
och bokhandel. Genom lagen d. 17 Maj 1819 upphäfdes
denna censur, och lagstiftningen bestämde sig för
repressiva i stället för preventiva åtgärder,
dock ej helt och hållet, ty för att förskaffa sig
garantier emot den periodiska pressens sjelfsvåld
införde man i Frankrike liksom samtidigt i England
borgenssystemet. Genom lagen af d. 7 Juni 1819
bestämdes, att hvar och en, som ville utgifva
en tidning eller periodisk skrift, som behandlade
politiska eller nationalekonomiska ämnen och utkomme
oftare än en gång i månaden, skulle nedsätta en
penningsumma, hvilken summa, då den var på sin
höjdpunkt, uppgick till 50,000 fr. Detta system
var olika med det engelska deruti att i England den
åsyftade garantien söktes, ej i form af deposition
af penningar, utan i form af borgen utaf 2 eller 3
personer för en viss summa, uppgående till 400 pund
st., då tidning utgafs i London, eljest 300 pund,
såsom säkerhet för att tidningens utgifvare skulle
betala ådömda böter och skadestånd. Man inbillade
sig, att man genom borgenssystemet ej allenast
skulle vinna det dermed afsedda reala syfte,
utan framförallt, såsom Guizot sade, få tillfälle
att se sig före, att pressens inflytande sattes
i händerna på menniskor, som, jämte det de kunde
antagas ega en oberoende samhällsställning, ingåfvo
samhället förtroende. Borgenssystemet utträngde
ej helt och hållet censuren. Oaktadt censurens
afskaffande blifvit 1819 i Frankrike påbjudet,
tillät lagstiftningen dess användning undantagsvis,
till dess Julirevolutionen (1830) – som framkallades
af de af Karl X utfärdade ordonnanser, af hvilka
en var riktad mot pressen – medförde upptagandet
i den konstitutionella kartan af d. 14 Aug. 1830,
art. 7, ett uttryckligt förbud emot återinförandet
af censur. Borgenssystemet bibehölls dock, äfvensom
koncessions- och inspektionssystemen i afseende på
skrifters utgifning, tryckning och spridning.
Frankrike utöfvade ett ej ringa inflytande på andra
lands lagstiftning. 1814 års franska lagstiftning
angående censur af broschyrer efterföljdes i andra
land, särskildt i den på kongressen i Karlsbad
antagna provisoriska presslagen för Tyska riket
d. 20 Sept. 1819. Borgenssystemet vann äfven
efterföljd. Större blef inflytandet af 1830 års
reform. Detta visade sig först i 1831 års belgiska
grundlag, som (art. 18) garanterade pressen en frihet,
hvilken ej allenast innebar förbud mot censur och mot
borgenssystem för periodiska skrifters utgifvande,
utan äfven utsträcktes till skydd för boktryckare,
bokhandlare och förläggare mot obefogade åtal
genom bestämmelsen att, om upphofsmannen till den
brottsliga skriftens utgifvande (författare eller
utgifvare af arbete, som han icke sjelf författat)
är känd och bosatt i Belgien, må ingendera af dessa
näringsidkare åtalas. Äfven i andra land, för hvilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
