Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tuberaceæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1553–58) och Elisabet (1558–1603). – Henrik VII:s yngre
dotter, Maria T., enka efter konung Ludvig XII
i Frankrike (d. 1515), blef genom sitt gifte med
Charles Brandon, hertig af Suffolk, mormoder till
»niodagarsdrottningen» Jane Grey. Henrik VII:s äldre
dotter, Margareta T., förmäld med konung Jakob IV
af Skotland, blef farmoder till Maria Stuart, som
på grund af denna sin börd sökte tränga Elisabet
från tronen.
Tudorbågen [tjudör-], byggnadsk., namn på den tryckta
kilbågeform (se Båge, sp. 1,425), som användes i den
i Englands arkitektur vid medeltidens slut herskande
»perpendikularstilen» (se d. o.). Denna gotiska
stilriktning har, efter det engelska konungahuset
Tudor, äfven blifvit kallad tudorstil.
Tuerlinckx [tyrlinks], Joseph, belgisk bildhuggare,
f. 1820 i Mecheln, var lärjunge till van Brée och
Willem Geefs samt utbildade sig vidare i Rom. Bland
hans arbeten må nämnas Dafnis och Chloe (grupp),
Giotto som herdegosse, tecknande (1842), byst af
påfven Gregorius XVI, Margareta af Österrike (bildstod
i Mecheln; 1849) och S. Anna med heliga jungfrun
(grupp för ett monument i trakten af Utrecht). T. är
sedan 1856 medlem af konstakademien i Amsterdam.
Tuff l. vulkanisk tuff (T. tuff, Ital. tufo,
Lat. tophus), geol., bergart, bestående af från
vulkaner uppkastadt gröfre och finare material
(vulkanisk sand och aska m. m.), som sedan hårdnat
antingen på den ursprungliga platsen eller först
sedan det genom erosion flyttats och aflagrats på
annat håll. Färgen är vanligen gråaktig, med gul,
brun, röd eller grön anstrykning. Sammanhanget är
mer eller mindre fast. I brottet visar bergarten
en jordartad och något porös textur. Ej sällan
har den en tydlig skiktning eller hvarfvighet. –
De vulkaniska tufferna få olika namn, alltefter
som de utgöras af material från basalt-, trachyt-
eller diabas-eruptioner etc., t. ex. basalttuff,
diabastuff,pimstenstuff o. s. v. Tuffer förekomma
nämligen af mycket olika ålder. Somliga uppstå
vid ännu verksamma vulkaner; andra hafva bildats
vid eruptioner under så långt aflägsna tider som
den kambrisk-siluriska. Vid Djupadal i mellersta
Skåne har på senaste tiden påvisats förekomst
af basalttuff, och vid sjön Mien i Bleking
tuff af ryolit. De i Dalformationen inlagrade
grönstenarna och grönskiffrarna äro, enligt
Törnebohm, sannolikt diabastuffer och vissa i nära
samband med Elfdalsporfyrerna i Dalarna förekommande
sandstensliknande bildningar troligen porfyrtuffer. –
Såsom lätt att bearbeta och tukta har i utlandet
flerestädes vulkanisk tuff länge varit känd och använd
till byggnadssten. Flere af det gamla Roms byggnader
äro uppförda af denna stenart. – I vidsträcktaste
bemärkelse förstås under benämningen tuff en porös,
pipig bergart i allmänhet, t. ex. kalktuff (se d. o.).
E. E.
Tuf-tåtel, bot. Se Aira.
Tufve, socken i Göteborgs och Bohus län,
Östra Hisings härad. Areal 1,748 har. 656
innev. (1890). Annex till Lundby, Göteborgs stift,
Domprosteriets Södra kontrakt.
Tugendbund [-bunt], »dygdeförbundet», namn på en under
våren 1808 i Königsberg (Preussen), stiftad, sluten
förening med syftemål att åter upprätta tyskarnas
under det franska oket böjda sinnen. Föreningen vann
utbredning hufvudsakligen i Schlesien och Pommern. På
förständigande af Napoleon måste Preussens konung
i Dec. 1809 låta upplösa densamma, men den fortlefde
några år i det tysta och förberedde i vissa hänseenden
Tysklands frihetsstrid. I Tugendbund låg fröet till
de sedan så bekanta universitets-burschenschaften. Jfr
Lehmann: »Der T.» (1867).
Tuggkåda (spännkåda), ett af allmogen i Dalarna
till tuggning användt, af grankåda bestående
njutningsmedel. Fullkomligt ren, hvit och kornig
kåda begagnas utan särskild beredning. Mörkare
och mindre ren kåda beredes till »spännkåda» genom
tuggning, hvarunder främmande ämnen liksom utvalkas
och större delen af den flyktiga oljan bortgår samt
säkerligen saliv inmänges i kådan. Äfven en snyggare
beredningsmetod användes numera, i det att bitar af
rå grankåda uppmjukas i varmt vatten och knådas samman
under afskiljande af inblandade orenligheter. Det är
sådan genom en föregående tuggning eller valkning
i varmt vatten hemma i Dalarna beredd spännkåda,
som begagnas af till andra orter utvandradt dalfolk,
till hvilket den sändes sammanknådad till större eller
mindre klumpar. Tuggkådan är vid vanlig temperatur
fast och låter lätt bryta sig, men mjuknar i munnens
värme vid tuggning, hvarunder smärre splittror eller
bitar lätt sammanbakas, dock utan att fastna vid
tänderna. Under tuggningen erfar man en tydlig smak
af granens flyktiga olja, visserligen tämligen
mild, men länge ihållande med lindrig rifning
i svalget och stickningar i munnens slemhinna,
hvarjämte spottflytningen mycket ökas. Smaken är
icke obehaglig, och i densamma finnes inblandad ett
stick, som erinrar om muskott. Tuggkådans lukt är
deremot mycket obehaglig, med en dragning åt surt
samt framkallande äckel. Begagnandet af tuggkåda
– närmast jämförlig med farmakopéns recina flava
l. ljust harts – är urgammalt i Dalarna, och det är
sannolikt, att den kan vara gagnelig för tänderna, i
det att den flyktiga oljan är ett gift för bakterier
i munhålan. Dalarnas allmoge har också vanligen sina
tänder i förträffligt skick. O. T. S.
Tugra (dugra, dogra, thogra), i Turk. vanligen
uttaladt tu’ra (af Pers. tugra, »kungasignet»),
den regerande sultanens namnchiffer på mynt, öfver
portar af offentliga byggnader, öfverst på officiella
handlingar, fermaner, diplom o. s. v. Tugran har
följande på arabiska affattade lydelse: »Sultan
(N. N.), son af Sultan (N. N.), den ständigt
segerrike», och den yttre bokstafsformen anordnas så,
att hvarje tugra, oberoende af de vexlande namnen,
alltid har nästan samma identiska utseende för
ögat. Enligt sägen skall nämligen detta egendomliga
utseende, som gör bokstäfverna nästan oigenkänliga,
hafva uppkommit deraf att Murad I (1359–89), som ej
kunde skrifva, doppade sina fem fingrar i bläck och
tryckte dem på papperet, hvarefter detta aftryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
