Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stormakterna i alla större sjöstäder privilegierade
postinstitutioner, hvilka för korrespondens
med Europa äfven af infödda föredragas framför
den turkiska posten. – Turkiets finansväsende har
alltsedan 1854, då T. ännu icke egde någon statsskuld,
befunnit sig i dåligt, tidvis bankruttmässigt
skick. Den senaste officiella budgeten 1883–84 (det
turkiska finansåret är ett solar, som börjar 1/13
Mars) upptog inkomsterna till 1,631 mill. piaster
och utgifterna till 1,622 mill. p. För 1887–88
uppskattas (enl. Alm. de Gotha) inkomsterna till
omkr. 1,750 mill. p. och för 1889–90 (enl. Hübner)
inkomsterna till 344,1 mill. mark och utgifterna
till 398,4 mill. mark (18,6 pfenn. = 1 p.). Den
på mer än 15 olika lån fördelade statsskulden blef
efter öfverenskommelse med fordringsegarna genom en
irade (Dec., 1881) »unifierad» till ett enda lån å
92,225,827 pund sterl. (hvartill kommer rumeliska
jernvägslånet med 14,211,407 pd st), hvaraf till
d. 1/13 Mars 1887 amorterats 1,978,528 pd, så att
hela statsskulden utgjorde derefter 104,458,706 pd
sterl. (accisen förvaltas, oberoende af statens
öfriga inkomster, af en komité af 6 medl., som
representera de europeiske fordringsegarna,
och användes till ränta och amortering å
statsskulden). Nettobeloppet af de för räntor
och amortering afsedda inkomsterna har under åren
1882–91 utgjort 15,604,980 pd sterl. l. 1,733,886
pd årl. i medeltal. Statsinkomsternas hufvudtitlar
äro 1:o) vasallstaternas tributer, 2:o) de
direkta skatterna (vergi): grundskatten (emlâk
vergi-sí) och friköpningsskatten från militärtjenst
(bedel-i-askeri), samt 3:o) de indirekta skatterna
(rüsumât), af hvilka de vigtigaste äro: tionde
(üsür) af jordbrukets afkastning, tullen (i allmänhet
8 proc. af värdet för import, 1 proc. för export),
får-, tobaks-, salt-, siden- och spritskatterna
samt tapú (legala intyg om rättigheter af alla
slag). Statsdomäner, grufvor och skogar äro också
vigtiga inkomstkällor, hvaremot jernvägar, post och
telegraf kosta vida mer än de inbringa. Utgifternas
fördelning på vissa hufvudtitlar är fullkomligt
illusorisk, då sultanen använder statskassan
(beit-ül-mâl) efter behag, och den mest betydande
posten är hans egen hofhållning.
De största städernas innevånareantal är approximativt:
i Europ. T.: Konstantinopel (Stambol) 874 t.,
Saloniki (Selaník) 150, Adrianopel (Edirné) 71 och
Bitolia (Monastir) 50 tusen; i Asiatiska T.: Smyrna
(Ismir) 187, Damaskus (Sjám) 150, Aleppo (Háleb)
110, Skutari (Üsküdar) och Bagdåd 100, Bejrut 85,
Ersirûm och Brussa 60 samt Mosul 57 tusen.
Mynt. Enheten är piaster (gurúsch), delad i 40 para
= 16,4 öre; 1 turk. pund (lîra, mera sällan kallad
»guld-medsjidîje») = 100 p. i guld, af 7,2163
gr. vigt, finhet 916 2/3: 1,000, värde 16,40 kr. Guld
är myntfoten och eger mot silfver ett lagligt agio
af 5–8 proc., så att 100 piaster i guld (= 1 lîra) =
105 à 108 p. i silfver. Af guldmynt präglas: 5 lîra (=
1 kesé, »pung»), 1/2 kesé (2 1/2 lîra), 1 lîra, 1/2 lîra
(50 p.) och 1/4 l.; af silfvermynt: 1 medsjidîje (20
p. silfver), i Tripolis kallad mahbûb, = 3,20 à 3 kr.,
3 1/2 medsjidije (10 p.), 5 piaster (beschlik, »femting»
(l. ceirek »fjerdedel» af en medsjidîje), 2 piaster
och 1 piaster. I st. f. koppar nyttjas metalík (en
blandning af koppar och silfver), som dock förlorat
50 proc. i kursvärde, så att 1 beschlik i metalik =
2 1/2 p. silfver. Det 1876–81 utgifna pappersmyntet
(kâime) förlorade snart så godt som allt värde och
indrogs. Blott Banque Ottomanes 5-pundssedlar stå
al pari. – Vigt. Enheten är óka (l. kîje, egentl.
vekîje), turk. »skålpund» = 1,28 kg., delad i 400
dirhém (»drakme», »dram»). 1 dram = 321 cgr., delas i
16 kirât. 1 kantâr (»centner») = 44 oka = 56,36 kg. i
detalj- och 56,11 kg. i grosshandeln. Ädelstenar
och rosenolja vägas efter miskâl = 1 1/2 dram = 24
karat. Det sedan 1874 som obligatoriskt införda,
men ännu föga kända och nyttjade metersystemet
har följ. vigter: vekîje-i-ser’îje (»laglig oka»),
vanligen kallad jeni oka (»ny oka»), = 1 kg.,
dirhem-i-ser’i (jeni dirhém) = 1 gr., kantár-i-ser’i
(jeni kantár) = 100 kg. – Längdenheten är
»alnen», arsyn = 0,675 m. (= 1 1/7 sv. aln) eller
endazé = 0,65 m., i Syrien zirâ (drâ) = 0,677 m.; 1
farsach (l. fersenk) = 5 km., 1 dönüm = 40 zirâ
i qv. = 734 qvm. De metriska måtten äro zirâ-i-ser’i
= 1 m., mîl-i-ser’i = 1 km., mürebba-i-ser’i =
1 har, gerb = 100 har. – Rymdmått: 1 kilé = 8 kuti
(l. kutú) = 33 liter (i Konstant., men med betydliga
vexlingar i andra delar af riket). De nya måtten
äro ölcék = 1 l., kilé-i-ser’i (jeni kilé) = 1 hl. –
Riksvapnet består af en på en lejonhud hvilande grön
sköld med »halfmånen» i ny och en silfverstjerna
mellan spetsarna. Oftast begagnas dock i stället för
detta vapen den s. k. tugra (se d. o.). Krigsflaggan
är röd, med hvit halfmåne och stjerna midt i fältet;
handelsflaggan har tre horisontala fält: rödt, grönt,
rödt. – Rikets ordnar äro följande 1) Nisân-i-iftichâr
(»Hederstecknet»), stiftad af Mahmud II 1831, 2)
Nisân-i-meyid, l. Meyidîje (»Medsjîd-orden»), stiftad
1852 af Abdu-l-medsjîd, 3) Nisâm-i-osmâni l. Osmanîje
(»Osmân-orden»), stiftad af Abdu-l-asis 1861, 4)
Nisân-i-sefkat (»Barmhertighetstecknet»), stiftad
af Abdu-l-hamid 1878 för qvinnor, 5) Nisân-i-imtiâz
(»Utmärkelsetecknet»), den förnämsta af alla,
stiftad 1879 med guld- eller silfvermedalj (1884). Jfr
art. Medjidijje-orden, Nisjan och Osmanié-orden.
Religion och skolväsende. Statsreligionen är
sunnitisk islam med företrädesvis hanefitisk riktning
(jfr Imam 3 och Hanefiter), men derbredvid herska
fullständig religionsfrihet och (under fredliga
förhållanden) tolerans. Islams andliga öfverhufvud
är sultanen såsom profetens rätte vikarie (jfr
Kalif). Närmast under honom står seich-ül-islâm, hvilken
med stor-vesirs rang sedan 1453 står i spetsen för den
teologiska och juridiska ülema-kåren, men hvars i
visst fall öfver sultanen stående makt (jfr Sjeich)
på senare tider betydligt inskränkts. »Ulema»,
motsvarande det andliga ståndet och domarekåren
i andra stater, dela sig i tre grupper: »imamer»,
prester, »muftis» (Turk. müfti), lagtolkare, och
»kådis» (Turk. kasí, domare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
