Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Turner [tö’rner], Joseph Mallord William, engelsk
målare, f. i London 1775, hade aqvarellmålaren Thomas
Girtins vänlighet att tacka för att han redan tidigt
fick börja öfva sig i handtering af färger, och man
kan deri äfven söka orsaken till att han hela sitt
lif blef aqvarellmåleriet trogen och idkade det vid
sidan af oljemåleriet. År 1789 började han sina
studier vid akademien, af hvilken han 1799 blef
associé och 1802 medlem. 1807 utnämndes han till
professor i perspektiv. Han reste 1802 i Frankrike
och Schweiz. Italien besökte han tre gånger, sista
gången omkr. 1840. Efter ett lif af nästan exempellös
framgång och en oöfverträffad arbetsamhet afled
han, under ett antaget namn, ensam och utan vänner,
i ett litet värdshus i Chelsea, d. 19 Dec. 1851. Han
ligger begrafven i S:t Paul vid sidan af Sir Joshua
Reynolds. Sina efterlemnade taflor skänkte han till
staten. National-gallery erhöll sålunda efter
honom inemot 100 arbeten, af hvilka f. n. 79 äro
upphängda. – T:s bana omfattar, oberoende af hans
märkvärdiga efterbildningar efter Claude Lorrain,
tre skilda stilperioder. Under den första, som
sträcker sig till 1802, var han mera framstående
som aqvarellist; hans tidigare arbeten äro märkliga
för omsorgsfullt utförande, dämpad färg samt verksam
fördelning af ljus och skugga. Under tiden från 1802
till framåt 1830, då han för andra gången hade besökt
Rom, utmärkte han sig för mästerligt och kraftfullt
utförande och en utomordentlig glans i färgen. Till
denna period höra ock hans bästa verk, från Calais’
pier (1803) till Odysseus hånar Polyfem (1829). Under
de sista 20 åren af hans lif tyckes ljuset i alla sina
prismatiska skiftningar hufvudsakligen hafva fängslat
hans uppmärksamhet och detta till den grad, att läkare
förklarat hans excentricitet i det hänseendet beroende
af en abnorm sjuklighet i ögonen. Till denna tid höra
dock några af hans bästa arbeten, såsom <i<Childe Harolds
pilgrimage</i> (1832) och <i>Örlogs-skeppet Temeraire i
solnedgång</i< (1839). Exempel af alla dessa stiländringar
äro mycket talrika, utan att räkna hans illustrationer
af böcker och mindre aqvareller, ty T. var en flitig
utställare. I Royal academy utställde han i det hela
257 teckningar och taflor från 1790 t. o. m. 1850. –
T. målade landskap och sjöstycken, som voro afbilder
af bestämda lokaliteter, men derjämte äfven historiska
och mytologiska landskap med fantastisk arkitektur och
staffage, som gick upp i stämningen utan att verka
för sig sjelf. Under sin senare tid valde han med
förkärlek sådana ämnen ur historien och den poetiska
literaturen och lät verkan alltmer uppgå i endast
ljus- och färgstämning. Såsom en egendomlighet hos
T. anmärkes, att han under en del af sin kraftigaste
tid i början af århundradet efterbildade Claude
Lorrain. National-gallery eger två sådana taflor,
hvilka skänktes dit med det vilkor att de skulle
hängas i museet vid sidan af dess yppersta bilder af
Claude; och så äro de äfven placerade. Så öfvermodigt
detta förefaller, har dock T. afgått med seger:
de båda taflorua, Soluppgång i dimma öfver hafvet
(1807) och Dido grundlägger Kartago
(1815), uthärda jämförelsen med Claudes, ja Woermann
anser dem öfverlägsna i storartad anordning och
koloritens ljusstyrka. I sammanhang härmed må nämnas,
att T. 1807 började utgifva en berömd samling af
egenhändiga raderingar, kallad Liber studiorum,
efter förebilden af Claude Lorrains »Liber veritatis»
(se Gellée). Af arbeten tillhörande hans kraftiga
tid nämnas för öfrigt Krigsskepp vid Spithead,
Utsigt från Abingdon vid Thames i morgonbelysning,
Soluppgång en kall morgon m. fl., med ämnen från
verkligheten, Nelsons död i slaget vid Trafalgar
(1808, stor historiebild) samt Sodoms förstöring,
Eris i Hesperidernas trädgård, Apollo dödar Python,
Syndafloden, Dido och Aeneas på jagt, Kartagos
förfall, Morgon i Kartago m. fl., med bibliska,
poetiska och mytologiska ämnen. Under sin sista
period lemnade han alla påminnelser om Claude och
det »klassiska» landskapet, ehuru han med förkärlek
behandlade klassisk-poetiska ämnen, och han gick
sin egen väg, fantastisk, men poesirik, ibland,
såsom Woermann medgifver, gränsande till vanvett,
brokigt och ofta obegripligt sammanställande sina
färgspel. Hit höra Tre män i den brinnande ugnen
(1832), Apollo och Dafne (1837), Fryne i badet (1838),
Bacchus och Ariadne (1840), Drottning Mabs grotta
(1840) m. fl. Märkvärdiga äro slutligen de taflor från
hans senaste tid, genom hvilka han helt enkelt kan
sägas vara upphofsman till eller åtminstone hafva
bebådat den moderna »impressionismen». Sådana
äro Ångbåt i snöstorm, Eld på hafvet och Rain,
steam and speed (1844, bantåg i regn och storm,
kommande rätt mot åskådaren, insvept i svart
rök och med glödande lyktor å lokomotivet, en
af den moderna konstens märkligaste bilder).
C. R. N.
Turnera (Fr. tourner), vända, vrida, gifva en viss
vändning; slå upp talongens öfversta kort. – Turné
(Fr. tourne, retourne), en tur i vira m. fl. kortspel,
bestående deri att talongens öfversta kort uppslås
och blir trumf. – Turné (Fr. tournée), rundresa,
vidsträcktare konstresa, företagen af en föreläsare
eller af exeqverande artister och skådespelare.
Turnhout [-haut], stad i belgiska prov. Antwerpen,
10 km. från nederländska gränsen. Omkr. 18,000
innev. Tillverkning af bomulls- och linneväfnader
(särskildt dräll), spetsar, papper
m. m. Blodigeldammar för konstgjord blodigelafvel.
Turnikett (Fr. tourniquet, egentl. vändkors),
kirurg., åderklämmare, en af den franske kirurgen
J. L. Petit uppfunnen apparat, afsedd att genom
kompression hindra blodets strömmande till en
kroppsdel. Den består af en stark linnegördel,
som medelst ett vanligt spänne fästes omkring
t. ex. en arm eller ett ben. I gördeln är
infogad en skrufapparat, så anordnad, att
man vid dess tilldragande pressar en oval,
rundad träbit, »pelott» (Fr. pelote), mot den
pulsåder, som bör sammantryckas. Turniketten
begagnas numera ej synnerligen mycket. Den har
blifvit utträngd af Esmarchs binda (se d. o.).
J. E. J-n.
Turnip, Eng., ett slags stor rofva. Se Brassica.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
