Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med orätt fått sitt namn efter Turpin (eller
Tulpinus, såsom hans namn skrifves i de äldsta
urkunderna), ärkebiskop af Reims och Karl den
stores samtida, hvilken dog omkr. år 800. Genom
nyare forskningar har ådagalagts, att den verklige
författaren till krönikans äldre del (de fem
första kapitlen) var en spansk andlig, som genom
detta sitt verk sökte främja pilgrimsfärderna till
vallfartsorten Compostela i Spanien. Han ger sig ej
ens sjelf ut för Turpin, utan nämner denne städse
såsom tredje person. I den yngre delen af krönikan
skildras Karls 2:dra tåg till Spanien, som företogs
i syfte att hämnas hedningen Aigolands anfall. Denna
afdelnings historiska värde är ringa i jämförelse med
den förstas. – En värdefull kritisk undersökning öfver
Turpinskrönikans historia och författare föreligger
i G. Paris’ »De Pseudo-Turpino» (1865). Krönikan
trycktes första gången 1566, i Sachards »Germanicarum
rerum chronographi». R. G.
Turrilites (af Lat. turris, torn), paleont., ett
fossilt cefalopodslägte, tillhörande ammoniternas
s. k. biformer. Loblinien är lika med den hos
Ammonites, men huset bildar en utdragen spiral, såsom
hos snäckorna. Slägtet förekommer i kritsystemet.
B. L-n.
Turritis glabra. Se Råckentraf.
Tursar, Nord. mytol. Se Jättar.
Tursas, Finsk mytol., äfven kallad Ikuturso,
»den evärdelige T.», är hos fornfinnarna ett sjörå,
vanligen af ond natur, och synes i folkföreställningen
representera vattnets oerhörda kraft samt anropas
ofta för att utföra något storverk, som menniskor
icke mäkta med. Ikuturso, Äijös (d. ä. Ukkos) son,
uppväcker på Louhis bön ett så häftigt vågsvall
emot Kalevala-hjeltarna, som med det röfvade Sampo
färdas på hafvet från Pohjola, att alla förskräckas,
utom Väinämöinen, som tvingar honom att aldrig mer
höja sitt hufvud ur vattnet för att bringa ofärd åt
menniskor. Denna mytiska personlighet torde finnarna
fått från skandinavernes vattenjättar, tursarna
(se Jättar.). O. G.
Turska bönor. Se Turkiska bönor.
Turtola. Se Öfver-Torneå.
Turtukai. Se Tutrakan.
Turturdufvan (Lat. turtur). Se Dufslägtet.
Turuchansk, stad i rysk-sibiriska guvern. Jenisejsk,
ligger 8 km. från högra stranden af Jenisej,
i en flack, ödslig nejd och har endast ett par
hundra innev., deraf flere förviste. Fiske utgör
hufvudnäringen. I Juli hålles en liflig pelsmarknad.
Turuma, en fartygstyp, tillhörande den vid slutet af
1700-talet befintliga svenska skärgårdsflottan. De
krigsfartyg, som i början af 1700-talet utgjorde
Sveriges skärgårdsflotta, voro hufvudsakligast
s. k. galérer. Ännu efter det att Chapman börjat
sin verksamhet såsom fartygskonstruktör vid den
svenska flottan, konstruerades af honom åtskilliga
galérer. Men sedan Ehrensvärd 1759, genom drabbningen
i Frisches haff, blifvit öfvertygad om galérernas
otjenlighet såsom liniefartyg för skärgårdsflottan,
blef det hans sträfvan att erhålla grundgående
krigsfartyg, inrättade för rodd. Med tillhjelp af
Chapman, som då blifvit anställd såsom
skeppsbyggmästare vid skärgårdsflottan, åstadkommos
snart nya fartygscerter, konstruerade särskildt
med hänsyn till tjensten å det farvatten, der
de skulle operera, näml. finska skärgården. Och
förmodligen med anledning deraf att skärgårdsflottans
hufvudstation var Sveaborg, blefvo de större
af de nya fartygscerterna benämnda efter finska
landskapsnamn. Det första slaget af dessa fartyg
kallades turunmaa, turuma eller turkoma
(efter Åbo län, F. Turunmaa, eller
 |
| Fig. 2 |
|
| Fig. 3 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
