Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligen ligger tätt tryckt till, men endast vid
fästet är förenad med underlaget. Öfre ytans
färg är svartgrå, något vexlande i ljusare eller
mörkare skiftning. Kanten är ojämn, buktig och
uppböjd. De enkla sporhusen sitta å öfre ytan,som
är beströdd med ett svartaktigt mjöl. Af denna
laf kan ett slags tusch eller svart färg beredas.
O. T. S.
Tusehmanér. Se Aqvatinta.
Tuscia. Se Toscana.
Tusculanum. Se Tusculum.
Tusculum, forntida stad i Latium, belägen omkr. 17
km. s. ö. om Rom på en höjd, som hör till albanska
berget. Livius uppgifver, att en af dess diktatorer,
Octavius Mamilius, måg till despoten Tarquinius,
funnit döden i slaget vid Regillus (omkr. 496
f. Kr.). Staden tillhörde latinska förbundet, men
blef redan tidigt, 381 f. Kr., införlifvad med
romarestaten, dock med bibehållande af kommunal
sjelfstyrelse m. m. I latinkriget gjorde T. år 340
f. Kr. ett fåfängt försök att befria sig. Efter
stadens förstöring i slutet af 1100-talet uppstod i
dess ställe det nuv. Frascati (se vidare d. o.). –
I T:s omgifningar hade förnäma romare landtgårdar
(villae), bland hvilka särskildt må erinras om Ciceros
»tuskulanska villa» (Tusculanum), der den frejdade
mannen gerna tillbragte sina lediga stunder, och efter
hvilken ett af hans filosofiska arbeten bär titeln
Disputationes tusculanae (se Cicero). Det är deraf,
som en framstående lärds eller statsmans landtställe,
dit han stundom kan draga sig undan från göromålen
och verldsbullret, plägar kallas hans »Tusculanum»
eller, mindre riktigt, »Tusculum». R. Tdh.
Tusenfotingar. Se Myriapoda.
Tusengyllen. Se Erythraea.
Tusen och en natt (Arab. Alf laila; T. Tausend und
eine nacht, Fr. Les mille et une nuits, Eng. Thousand
and one nights l. The arabian nights’ entertainments),
benämning på en på arabiskt tungomål affattad,
vidlyftig samling af sagor, omslutna af en gemensam
ram. I den omslutande berättelsen förtäljes huru en
österländsk konung, Sjahrijar, hvilken på grund af en
gemåls otrohet tagit till vana att på morgonen efter
bröllopsnatten låta döda hvarje ny brud, som tillföres
honom, botas från sitt qvinnohat genom sin vesirs
dotters, den sägenkunniga Sjahrazâds, list, i det
att hon låter föra sig till konungen, men hvarje natt
fängslar och eggar hans nyfikenhet genom att förtälja
sagor, så att han alltjämt uppskjuter verkställandet
af sin grymma föresats, tills tusen nätter förlidit
och Sjahrazâd födt tre söner, då hon vågar afslöja
sin fullföljda plan och vinner konungens hjerta. I
dessa behagfulla, sinnrika och fantastiskt yppiga
sagor, som Sjahrazâd berättar, lemnas en trogen bild
af österländingarnas kynne och framförallt af arabiskt
stadslif. Männens tapperhet och äfventyrslust,
deras glödande hat och hämdlystnad, de af slafveri
förderfvade qvinnornas fintlighet, trånsjuk kärleks
lust och qval, skälmar till eunuker och slafvar,
lyckosamma köpmän, skrymtande prester, bestickliga
domare, påflugna tiggare, af allt får läsaren ett
omedelbart intryck. Derjämte smekas sinnena
och hågen för det underbara genom bilder af
prakt och yppighet, gyllene palats, paradisiska
trädgårdar, tjusande qvinnor, läckra måltider,
fabelaktiga djur o. s. v., och skildringen kryddas
med parabler, tänkespråk, lyriska verser, gåtor
o. dyl. Karaktersteckningen är ganska försummad
och berättelsens tråd merendels enkel, fastän
smärre, episodiska sagor äro inskjutna i de
längre. Det samhälle, som deri skildras, intager
hvarken i afseende på kultur eller moral någon
hög ståndpunkt. Man blir vittne till en förfinad
civilisations förfall; despotism, vidskepelse och
falskhet råda allmänt. – Sagorna i »Tusen och en
natt» äro af dels indo-europeisk, dels arabisk
upprinnelse. En betydlig del af dem härstammar
omisskänligen från Indien och Persien. Samlingens
ursprungliga kärna torde hafva utgjorts af en
öfversättning från en äldre, nu förlorad persisk
samling, »Hezâr afsâne» (»de tusen sagorna») från
700- eller 800-talet e. Kr., hvilken i arabernas
händer undergick omredigering och utvidgning i
Bagdad på 900-talet samt slutligen i Kairo i Egypten
ytterligare tillökades med der uppvuxna arabiska
berättelser och fick sin nuvarande form och anordning,
hvilket torde skett omkr. år 1300, under de förste
mamluk-sultanerna, hvarefter enstaka berättelser
tillfogades, måhända ännu på 1400-talet. Lika litet
som »Hezâr afsâne» har »Tusen och en natt» från
början omfattat ett tusental nätter, men siffran,
som endast betecknade ett stort antal, togs sedermera
bokstafligt, hvarför man insköt åtskilliga sagor
såsom fyllnadsgods. (Att 1,000 utbyttes mot 1,001,
berodde på arabernas vidskepliga motvilja för de
runda talen 100, 1,000 o. s. v.) Sådana sagor äro
de, som efterlikna det indiska verket »Sju vise
mästare» (se d. o.), och de, som tagits ur den
persiska samlingen »Kalad och Sjîmâs» (berättelser
om indiska konungar och vesirer, hufvudsakligen
efter »Hitopadeça»); senare inskjutna äro äfven
sjömannen Sindbads resor, som återgifva arabernas
geografiska föreställningar med tillsats af gamla
indo-europeiska sagodetaljer. Sjelfva den till
ram tjenande berättelsen förråder sitt indiska
ursprung (om ock namnen deri äro persiska), och
detta sätt att infoga flere sagor i en gemensam
ram eller att låta de handlande personerna i den
ena förtälja den nästa och så vidare, hvilket äfven
tillämpas flerestädes ini »Tusen och en natt», är ett
utmärkande indiskt drag. Icke få bland berättelserna
ega en historisk grundval, i synnerhet de smärre,
anekdotiska. I sagorna af äkta arabiskt ursprung
spela andar en vida mindre framträdande rol än i
de öfriga. Från Bagdad härrör ett antal borgerliga
kärlekshistorier, i hvilka intrigen ofta löses af
kalifen Harun-er-rasjid. De, som omtala skälmstycken,
med ironiska sidohugg åt myndigheternas mutbarhet,
äro från Egypten, så ock t. ex. den berömda
sagan om Aladdin eller den underbara lampan och
riddareromanen »Omar en-Namân». Men äfven i dem,
hvarest handlingen försiggår i Persien eller Indien
och källan är utländsk, bär behandlingssättet en
arabisk-muhammedansk prägel. Att samlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
