Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppbyggelseliteraturen glänser Joh. Arndt (1555–1621), författare till
»Sanna kristendomen». Biografier, resebeskrifningar
och kosmografier började komma på modet. Den ädle
Seb. Frank (1499–1542) utmärkte sig såsom historiker,
så ock Joh. Aventinus (1477–1534) och schweizaren
Aegid. Tschudi (1505–72). Romaner (»Amadis»
o. a.) öfversattes från franskan. Folkböckerna
med sitt naivt enkla framställningssätt och sina
rika fantasibilder fingo gestalt på 1500-talet,
i det att äldre, mestadels franska riddaredikter
omformades till tysk prosa (Haimonsbarnen, Magelone,
Genoveva, Fierabras, Kejsar Octavianus, Melusina,
Grisilla m. fl.). Ett inhemskt ämne, åt hvilket en
stor rol var förbehållen, är historien om doktor
Joh. Faust (uppteckn. 1587). Af tyskt ursprung äro
äfven folkböckerna om »Hertig Ernst af Schwaben»,
»Ahasverus» l. Den vandrande juden (1500-talet),
»Pfaffe von Kalenberg» (en samling lustiga prestknep),
»Till Eulenspiegel» (den bekante Ulspegel, ett
förråd af landstrykareqvickheter, hvars första
affattning var plattysk, i slutet af 1400-talet),
Barth. Krügers »Hans Clawerts historien» (en treflig
Ulspegel n:o 2), »Finkenritter» (1560, en föregångare
till münchhausiaderna) och »Lalenbuch» (l. »Die
schildbürger», om ett abderitiskt samhälle). Noveller
skrefvos med framgång af den produktive Jörg Wickram
m. fl. Ordspråks-samlingar utgåfvos af J.
Agricola (1492–1566), Seb. Frank o. a. Inom vetenskaperna
märkas den djupe och poesirike filosofen Jak. Böhme
(1575–1624) samt den genialiske kemisten-charlatanen
Theophrastus Paracelsus (1493–1541).
Femte perioden, 1618–1720-talet. Det trettioåriga
kriget medför en kolossal förödelse och
barbarisering i landet. Råhet och sedeslöshet få
insteg i alla samhällsklasser. Nationalkänslan
är så godt som död. Den kyrkliga utvecklingen
har stelnat. Skolväsendet sjunker alltmera;
typen för en lärd ser man i den pedantiske,
andefattige polyhistorn. Borgaren har blifvit
kälkborgare och bonden lifegen. Frankrikes andliga
inflytande blifver allt öfvermäktigare. I känslan
af egen maktlöshet söker man förebilder i Ronsards
diktning, derefter i italienarna Marinis och
Guarinis formprål och slutligen i den gedignare
franska klassiciteten. Alexandrinens versform, som
på tyska får en sömngifvande tyngd, blir herskande,
utom i visan; man odlar beskrifvande poesi, epistel,
satir, epigram och ode. En sträfvan att omhulda tysk
vitterhet ledde till stiftandet af språksällskap,
i hvilka tonen var förnämt protegerande mot de
ofrälse och krypande smicker å dessas sida (jfr
Palmorden). De lyriska formerna uppodlades af
G. R. Weckherlin (1584–omkr. 1652), en verklig
skaldenatur; men den ledande ställningen intogs
af Opitz (1597–1639), hvilken uppställde fasta
lagar för versrytmen, rensade språket och bestämde
smakriktningen. På dramat inverkade han genom
tolkningar af grekiska tragedier samt italienska
sångspel, operor och herdaspel. Opitz var hufvudman
för den s. k. första schlesiska skolan, som efter
franska och holländska förebilder vinnlade sig om
formens klarhet och korrekthet jämte sedelärande
syfte. Endast vilkorligt kan dit räknas Paul
Fleming (1609–40), en natursann och innerlig
lyriker. Gryphius (1616–64) utmärkte sig äfven inom
lyriken, men är mera känd såsom »tyska dramats
fader». Med mycket patos och stor fantasistyrka
skildrar han i sina sorgspel det tålmodigt burna
lidandet. Han införde femaktsdelningen och lät
akterna sluta med körer, som sjöngos af allegoriska
personer el. dyl. Ett gynsammare intryck göra hans
nationella lustspel. Till Opitz’ skola höra vidare
den förträfflige epigramdiktaren Logau (1605–55) och
satirikern Joachim Rachel (1618–69), medan Laurembergs
(1590–1658) plattyska satirer innebära en opposition
mot utifrån hemtade mönster. Mot tidens laster
ifrade äfven J. M. Moscherosch (1601–69) i sina
»drömsyner» (imit. efter spanioren Quevedo). –
En krets Königsbergs-skalder, samlade kring
tonsättaren-skalden Heinr. Albert, diktade enkelt
och sångbart; deras mest betydande förmåga var den
trohjertade Simon Dach (1605–59). – Den evangeliska
psalmen upplefde denna tid en ny blomstring, under
hvilken den visserligen ej återfann Luthers storslagna
stil, men gaf ett rikare uttryck åt det subjektiva
troslifvet. Den representeras af Heermann (1585–1647),
Rinckhart (1586–1649), Rist (1607–67), J. Frank
(1618–77), S. Dach, Neumark (1621–81), den store
Paul Gerhardt (1607-76) och Schmolk (1672–1737). Hos
de reformerte framstår J. Neander (1650–80), inom den
katolska bekännelsen den ädle F. Spee von Langenfeld
(1591–1635) och den känslorike mystikern
Joh. Scheffler (kallad Angelus Silesius; 1624–77). –
Mot den opitzska skolans nyktra förståndsriktning
reste sig dels de s. k. Pegnitz-herdarna
(Gekrönter blumenorden) i Nürnberg, dels den andra
schlesiska skolan. De förre, hvilkas hufvudmän voro
G. Phil. Harsdörffer (1607–59), J. Clajus (1616–56)
och den hofsmickrande tillfällighetspoeten Sigm. von
Birken (1626–81), införde en vekligt känslosam
herdepoesi och »målade» innehållet genom strofens
sjelfva konturer (i form af pokal, orgel, riksäpple
o. s. v.). På 1660-talet uppkom den andra schlesiska
skolan, som följde italienska förebilder och ville
förnöja fantasien genom färg- och klangrikedom, men
hemföll åt motbjudande svulstighet. Man ville skildra
passionerna, men undansköt de själsliga motiven för
sinliga sådana, hvarför en grof lystnad vardt ett
kännemärke hos skolans alster. Stiftare voro de på sin
tid ofantligt uppburne Hofmannswaldau (1618–79), som
i sin lyrik besjöng »gjorda» känslor, införde heroiden
samt utbredde smaken för sonett och madrigal, och
Lohenstein (1635–83), hvilken i sina dramer åstadkom
det yttersta af gräslighet, högtrafvande onatur och
anstötlighet. – Phil. von Zesen (1619–89), stiftare
af Deutschgesinnte genossenschaft i Hamburg, egde
en fruktbar fantasi, men gick till löjlig öfverdrift
i sin puristiska sträfvan att bilda nya inhemska
ord i de utländskas ställe. Chr. Weise (1642–1708)
sökte med sina skoldramer, berättelser och hurtiga
visor införa en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
