Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nära leipzigarna stodo den manlige satirikern
Liscow (1701–60) och fabelförfattaren Pfeffel
(1736–1809). – I Halle fanns en diktarekrets,
»anakreontikerna», hvilka med en gjord ysterhet,
som urartade till slisk, i orimmade qväden prisade
lefnadsnjutningen. Deras hufvudman, Gleim (1719–1803),
författade dessutom själlösa herdedikter, visor i
gatusångareton samt goda lärodikter, fabler och
preussiska krigssånger. Af de trogne anakreontikerna
Uz (1720–96) och Götz (1721–81) lyckades den förre väl
i odet. – En grupp diktare, som gerna besjöngo Fredrik
den store, utgjordes af Ewald von Kleist (1715–59),
»vårens sångare», hvars lyriska, beskrifvande och
berättande dikter vittna om en äkta skaldenatur,
Ramler (1725–98), mästare i glatt diktion och pompöst
patriotisk odediktare, samt naturskaldinnan Anna Luise
Karsch (1722–91). – En verkligt ny anda i dikten ingöt
Klopstock (1724–1803), som i sina oden och sitt
epos »Messias» kom med stora tankar, hjertevärme och
siarens hänförda allvar, till kontrast mot tidens
imitationslust, dess qvickhetslekar och nyktra
förståndighet. Han gaf diktningen nationel karakter,
skapade ett djerft, kraftfullt, lefvande skaldespråk
samt införde de orimmade antika versformerna, som
föreföllo haltfulla bredvid det förra, tankefattiga
klingklanget. Åtskilliga af Klopstocks efterföljare
(Kretschmann, Denis, Gerstenberg) drefvo hans oklara
svärmeri för ett forngermanskt »bard»-väsende öfver
till ett olidligt manér, och hans sentimentala
naturkänsla gick tamare igen i Gessners (1730–87)
idyller. En behöflig motvigt till Klopstock bildade
Wieland (1733–1813), i det han på prosa och vers
behandlade glada ämnen med lätt behag och älskvärd
ironi. Han sammansmälte forngrekisk lefnadsvishet med
fransk lättlynthet och upplysningsanda, men skattade
dervid starkt åt det sensuella begäret. Under hans
händer utvecklades prosans smidighet ofantligt,
och han gjorde romanen till en framställning af
själslif och bildningssträfvande samt väckte hos de
högre stånden smak för tysk literatur. Den första
Shakspere-öfversättningen utarbetades af honom, och
hans »Oberon» hänvisade på medeltidens förråd af
fynd för poesien. Wielands efterföljare Blumauer,
Alxinger och Thümmel höllo sig endast på ytan. –
De klassiska studierna vunno mycket genom sådana män
som konsthistoriens skapare, Winckelmann (1717–68),
hvilken framkallade en lefvande uppfattning af
antiken, och filologen Heyne. Jämte Klopstock
och Wieland framstår såsom grundläggare af en ny
literaturepok Lessing (1729–81), ett af de klaraste
hufvud och en af de ädlaste sanningssökare, som
funnits. Han öfvade sin befriande och skapande
kritik på dramatiken, estetiken, teologien och
arkeologien, utdanade en mönstergill nytysk prosa,
bröt klassicitetens och efterhärmningens välde och
uppvisade den väsentliga stilskilnaden mellan de olika
sköna konsterna samt att poesien ej är ett måleri i
ord och icke har nyttighetsändamål. Genom sin egen
dramatiska alstring, i hvilken han med
stor sjelfständighet följde engelsmännen, lyfte
han dessutom det tyska dramat högst väsentligt,
införde det borgerliga sorgspelet, åstadkom ett
typiskt verk inom det nationella lustspelet och ett
upphöjdt didaktisk-humant skådespel samt skaffade
såväl den femfotade jamben som prosan burskap i
dialogen. Ch. F. Weisse (1726–1804) bemödade sig
att i sina lustspel och sångspel införa omvexling
i karakterer och handling samt var en framgångsrik
skriftställare för barn. Till Lessings förtrogne hörde
Ch. Fr. Nicolai (1733–1811), som under en oförtröttad
fejd mot bigotteriet inlade stora förtjenster
om den deistiska upplysningen, men slutade som
en inskränkt rationalistisk literaturdespot, och
den fine tänkaren Moses Mendelssohn (1729–86), en
mästare i stilen. Bland den s. k. populärfilosofiens
öfriga bärare märkas Spalding, Abbt, Garve och
Eberhard. Denna filosofi bidrog till att gifva
moralen en af dogmerna oberoende grundval och lyfta
mensklighetens lifsintressen öfver de teologiska
tvisterna. Iselin (1728–82) grundlade historiens
filosofi; Möser (1720–94) var en ypperlig historiker
och skriftställare för folket, Sulzer (1720–79)
en flitig estetiker i Bodmers anda.
Sjunde perioden, 1770–1830, innefattar tyska
literaturens högsta blomstririg, men börjar med en
kaotisk andlig jäsning hos ungdomen, den s. k. »sturm
und drang», under 1770–80- talen. Det var en
lidelsefull uppresning mot allt, som utestänger
natur och frihet i lif, seder, vetenskap och
diktning, en längtan tillbaka till den äldsta,
naturliga menniskotillvaron. Man talade gerna om
sin urkraft och sitt behof af att fullt genomlefva
allting; »originalgenierna» stodo öfver alla lagar,
och snille uppfattades ungefär i betydelsen af
häftiga sensationer, liksom »natur» i dikten vardt
liktydigt med rå formlöshet och fritt bruk af starka
epitet. Mönster voro J. J. Rousseau, Shakspere, Young,
Diderot, »Ossian» och folkpoesien. Påverkad af den
djupe, men oklare Hamanns (1730–88) hänvisningar till
den äldsta poesien och barndomstron, öppnade Herder
(1744–1803) de bildades sinnen för omedelbarheten
hos den hebreiska skaldekonsten, hos Homeros,
Shakspere och folkpoesien. Med underbar förmåga
att förstå och återgifva främmande poesi, aftäckte
han folkdiktens friska källsprång och visade, att
konstdiktningen måste genomgå ett föryngringens
bad deri. Hans prosa-arbeten utbredde humanitets-
och utvecklingsidéer, och mäktig var hans inverkan på
tidsbildningen. Den store Göthes ungdomsarbeten falla
inom »sturm und drang»-riktningen. Med blicken på
honom, men utan hans snille, diktade den förvildade
dramatikern Lenz (1751–92), den kraftige tragedi-
och romanförfattaren Klinger (1752–1831), den råe
skådespelsförfattaren Leopold Wagner (1747–79) samt
målaren Fr. Müller (1749–1825), som skref excentriska
dramer och idyller i folkton. Den religiöse svärmaren,
fysiognomikern Lavater (1741–1801) röjer i sin stil
och personlighet gemenskap med »sturm und drang»,
så ock den olycklige Schubart (1739–91), en rik,
men oluttrad begåfning. – En formlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
