Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (T. der Deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig riddareorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men östra Preussen och Samland voro dock ännu
okufvade. Genom hjelp af Ottokar II af Böhmen blef
Samland 1254–55 tvingadt till underkastelse, och
till denne konungs ära gaf orden den stad, som den
anlade vid Pregel, namnet Königsberg. Emellertid
reste sig samländare och preussare 1261 allmänt,
och ordenshären blef i öppen slagtning besegrad. Men
kort derefter blef Samland fullkomligt kufvadt, och
1283 utvandrade de siste preussiske frihetskämparna
till Litaven. Genom att klokt begagna sig af
striderna mellan Brandenburg och de polske furstarna
(Piasterna) kom orden 1307–13 i besittning af Danzig
och Weichsels delta; större delen af Preussen lydde
således då under dess välde.
Sedan Svärdsriddareorden uppgått i Tyska orden,
hemtade den nya krafter och fullföljde sina
eröfringar, ehuru enligt föreningsfördraget i Viterbo
de livländske biskoparna, ödesdigert nog, äfven skulle
vara Tyska ordens länsherrar, hvad besittningarna i
Östersjöprovinserna beträffade, liksom de förut varit
Svärdsriddareordens. Ännu mera inveckladt vardt
detta länsförhållande, sedan en ärkebiskop blifvit
tillsatt öfver alla »Livlanden» (Estland, Livland
och Kurland) och Preussen. Denne skulle nämligen i de
förstnämnda landsdelarna vara Tyska ordens länsherre,
men i Preussen åter, såsom de andre biskoparna, orden
underordnad. Ordens fordran att det åter kufvade
Kurland skulle utgöra en del af Preussen och att
orden utan biskopens af Kurland öfverhöghet skulle
besitta sina 2/3 af landet, biskopen åter endast 1/3
mötte de livländske biskoparnas motstånd. Hvarken
biskopen af Riga eller den nyutnämnde ärkebiskopen
ville erkänna denna fordran, ehuru den 1245 blifvit
gillad af både påfven och kejsaren. Tvisten mellan
ärkebiskopen och biskopen af Riga å ena sidan och
orden å den andra vardt emellertid så hotande,
att påfven måste modifiera sin förra dom. Kurland
erkändes visserligen för en del af Preussen, men
skulle icke få skiljas från Livland, således icke
förenas med det preussiska ordenslandet, och orden
skulle för sin andel af Kurland vara befriad från
biskopens länshöghet. Nu bestämdes ock, att Riga
skulle blifva ärkebiskopens säte, och att, sedan den
dåvarande biskopen af Riga aflidit, Rigas stift skulle
förvandlas till ett ärkestift. För den livländska
ordensgrenen blef denna bestämmelse ödesdiger, enär
ärkebiskopen liksom de andre livländske biskoparna
sökte bibehålla sin ställning som länsherre, under
det att Tyska orden åter, liksom förut Svärdsriddarna,
sökte befria sig från sin underordnade ställning. När
orden för dessa sina planer icke fann stöd hos
påfvarna, sökte och vann den ett sådant hos de tyske
kejsarna, men derigenom råkade orden i farliga och
långvariga förvecklingar. Ordens maktställning var
likväl redan i slutet af 1200-talet storartad. I
Accon och Armenien hade den besittningar, så ock
i Achaja, Italien och Spanien. Dessa besittningar,
utom de italienska, gingo visserligen snart förlorade;
dock utan att detta försvagade ordens makt. Ty mellan
Östersjön och Adriatiska hafvet,
Finska viken och Maas hade den stora besittningar. I
Preussen låg dock framförallt tyngdpunkten för dess
makt, i synnerhet sedan högmästaren Siegfried von
Feuchtwangen 1309 flyttat ordens hufvudsäte från
Venezia till Marienburg (se d. o.), hvilket 1335–41
vardt så starkt befäst, att det gällde för ordens
starkaste fästning.
Men ett ännu starkare bollverk
hade orden i sin förträffliga organisation. Orden
bestod af fyra klasser. De egentlige ordensbröderna,
den ledande klassen, voro fördelade i riddare och
prester. För att upptagas i orden måste man vara
af obefläckad vandel och tillhöra en riddareslägt
eller ock en sådan friboren slägt, hvars medlemmar
kunde blifva slagna till riddare (borgarefamiljer
i Riga och i de andra städerna i Livland ansågos
för sådana slägter). I allmänhet rekryterades
dock riddarna, som utgjorde ordens kärna, ur den
tyska adeln. Riddarna och ordenspresterna utgjorde
generalkapitlet. I början af 15:de årh. utgjorde
samtliga ordensbröderna, riddare och prester, ett
antal af 800. Ordensbrödernas drägt var en hvit
mantel med svart kors. Alla ordensbröder skulle
lofva att vårda och beskydda de sjuke och fattige
samt dessutom aflägga de tre löftena om kyskhet,
lydnad och fattigdom. Ingen ordensbroder fick nämligen
besitta enskild egendom. Hvarje ordensbroder hade att
följa en i de minsta detaljer bestämd lefnadsordning,
som var mycket sträng. Efter ordensbröderna märkas
medbröderna. Dessa fingo gifta sig och skulle vid
sitt upptagande i orden till densamma öfverlemna
åtminstone hälften af sin egendom. Orden skulle
dock vara skyldig att lemna dem underhåll. Till
medbröderna hörde ofta regerande furstar. Äfven dessa
buro hvit mantel, men endast med halfkors. Under
medbröderna stodo halfbröderna. Äfven dessa aflade
de tre löftena. Deras drägt var merendels grå och
med halft kors. Sist kommo de tjenande bröderna
l. gråmantlarna samt halfsystrarna, ett slags nunnor,
som hade vården af de sjuke. Halfsystrarna fingo
icke bo i ordenshusen. I spetsen för orden stod den
af generalkapitlet eller dess förnämsta medlemmar
valde högmästaren (der hochmeister), hvars makt
var inskränkt af generalkapitlet, enär han ej utan
dess bifall kunde stifta lag, utnämna ämbetsmän
eller besluta om krig och fred. Till biträde i
centralregeringen hade han sex särskilda ämbetsmän,
som hvar och en tillika förestodo ett af de större
komturierna. Högst i rang af dessa stod storkomturen
(der grosscomthur), som under sin öfveruppsigt hade
ordenspresterna och de tjenande bröderna. Han var
äfven högmästarens, ställföreträdare. Öfvermarskalken
(der obermarschall) var ordens krigsminister. Han och
storkomturen förestodo ofta hvarandras ämbeten. Vidare
att märka äro der obertrappier, som hade hand
om ordensmedlemmarnas beklädnad, skattmästaren
(der tressler), der spittler, under hvilken stodo
ordens hospital och fromma stiftelser, samt der
scheffler, hvilken det ålåg att sörja för
proviantväsendet. Kanske stod dock denne under storkomturen,
till hvars åligganden äfven hörde öfveruppsigten
öfver ordens handel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
