Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eningsverket blef det inflytande, som Luther utöfvade
såsom bärare af den andliga rörelse, hvilken,
utjämnande stamskilnaderna, så mäktigt grep det
tyska folket. Hans bibelöfversättning, psalmer samt
uppbyggelse- och stridsskrifter spredos öfver hela
Tyskland och lästes af alla samhällsklasser. Det
språk, som han skref, ansågs för mönstergiltigt af
såväl den stora protestantiska massan som grammatiska
författare. Luther hade dock ej skapat detta
språk. För att göra sig förstådd af såväl nord- som
sydtyskar begagnade han sig af sitt hemlands dialekt,
sådan den, utvecklad af kursachsiska kansliet, redan
förelåg i tryck. Men detta språk sökte han under hela
sitt lif utbilda och fullända. I början anslutande sig
nära till den sachsiska munarten, frigjorde han den
sedan mer och mer från dialektiska egendomligheter
samt gestaltade den rikare och uttrycksfullare
i ordförråd och syntax, än ett tyskt skriftspråk
någonsin varit. Luthers språk utbredde sig raskt
öfver mellersta Tyskland, men mötte i norra och södra
Tyskland segt motstånd. Ännu vid början af 1600-talet
funnos, enligt samtida vittnesbörd, ej mindre än
sex skriftspråk, af dem tre högtyska, nämligen det
mellan tyska, det bajersk-schwabiska (»donauisch»)
och det schweiziska (»höchstrheinisch»). Befordradt
och utbildadt af patriotiska män, sådana som Opitz,
Grimmelshausen, Schuppius, Schottel, Leibniz,
och de nationelt sinnade språksällskapen, höjde sig
det mellantyska skriftspråket öfver de andra. Den
sista lågtyska bibelöfversättningen utkom 1621;
det schweiziska skriftspråkets motstånd bröts vid
midten af 1600-talet, och dermed var »nyhögtyskan»
hufvudspråket. Ännu var den dock ej allmänt erkänd
såsom sådant. Först de klassiske författarna Lessing,
Herder, Schiller och Göthe ställde den öfver alla
dialekter och gjorde den till ett för alla tyska
stammar gemensamt språk. Så var vid 1800-talets ingång
eningsverliet fullbordadt.
Nyhögtyskan (Nht.) hvilar hufvudsakligen på
mellantysk grundval. Dess vokalism är mellantysk
och bajersk-österrikisk, konsonantismen väsentligen
mellantysk. Ordförrådets hufvudmassa tillhör också
mellersta Tyskland, med talrika lån i synnerhet från
norden. Under den långa kampen mot dialekterna har den
ständigt utbildats, i det gamla element fallit och
nya upptagits. – Omkr. midten af 1600-talet hade de
bajerska diftongerna fullständigt trängt igenom, och
det nht. ljudsystemet öfver hufvud var då stadgadt
(se Medelhögtyska). Ungefär samtidigt skedde på
böjningslärans område den karakteristiska utjämningen
af vokalvexlingen i sing. och plur. preteritum af
starka verb. Ännu Luther skref: ich steig, wir stigen,
ich starb, wir sturben. Denna skilnad utplånades
först uti î-stammarna: ich stieg, wir stiegen, och
senare genom analogi äfven i de öfriga: ich starb, wir
starben. Det enda qvarstående exemplet är ich ward,
wir wurden. Öfriga flexiviska förändringar bero i
främsta rummet på den ständigt växande analogiska
attraktionen. Hit hör utplånandet af stamvokalens
vexling i 1. pers. sing. och plur. pres.: ich gebe,
wir geben för Mht. ich gibe, wir geben, samt
senare ombildningen af sådana ännu af Luther
använda former som 1. zeuche, 2. zeuchst,
3. zeucht (Mht. ziuhe, ziuhest, ziuhet) till
1. ziehe, 2. ziehst, 3. zieht. Många starka verb
blefvo svaga, t. ex. spaltete, waltete, faltete,
salzte för de t. ex. af Hans Sachs använda
spielt, wielt, fielt, sielz, på hvilka de moderna
partic. gespalten och gesalzen peka tillbaka,
eller förändrade afljudsklass: moderna wiege, wog,
gewogen för äldre wige, wac wâgen, gewegen. Mera
sällan inträffade öfvergång från svag konjugation
till stark. Substantiv-böjningen använde dåmera
omljudet såsom regelbundet pluralismärke: nägel för
nagele, höfe för hove, väter, brüder etc. Äfven
vid adjektivens komparation grep omljudet omkring
sig. Karakteristisk är vidare öfvergången af den
neutrala pluralis-ändelsen -er äfven till maskulina:
geister, götter, äfvensom dess användande såsom
individualiserande pluralis-ändelse: wörter till
skilnad från worte, tücher och tuche m. fl. Den
feminina subst.-böjningen ombildades. Vigtigast är
den på vokaliska och konsonantiska stammars ömsesidiga
inverkan beroende nht. svaga femininböjningen. Medan
konsonantstammen zunge i gen., dat. och ack. sing. och
hela plur. hette zungen i Mht., och vokalstammen
klage, som var lika i hela sing., i plur. böjdes
klage, klagen, klagen, klage, har Nht. i sing. zunge,
klage, i plur. zungen, klagen. Rester af den gamla
böjningen finnas qvar ännu hos senare författare,
såsom Göthe och Schiller (t. ex. »festgemauert in
der erden»). Äfven dialektiska, utomspråkliga
m. fl. inflytelser medförde förändringar i
formbildningen. – Såsom det enda mönstret för god
skrifttyska framhölls länge Luthers språk, särskildt
bibelspråket, trots dess på ständigt fortskridande
utveckling beroende inkonsekvenser och begränsade,
företrädesvis teologiska, innehåll. Följden blef
ensidighet och vacklande i språkbruket. Förvildningen
gick under 1600-talet derhän, att grammatici
(Schottel m. fl.) måste ingripa för att tukta
språket och rensa det från främmande utväxter. I
sin nitälskan för språkets renhet gingo de stundom
för långt, då de företogo sig att såsom lagstiftare
ändra och förbättra detsamma, ehuru de saknade
insigter i dess utveckling. Mönstret för 1700-talets
språkdomare (Gottsched m. fl.) var ej längre Luther,
utan Opitz med samtida. Meissen förklarades vara den
bästa tyskans hem. Dess lefvande dialekt ställdes af
Adelung öfver de bästa författares språkbruk. Först
Jakob Grimm sökte lagarna för språkets utveckling
och ville efter dem mäta och bedöma de enskilda
företeelserna. Under sådana förhållanden kan det
knappast öfverraska, att den moderna tyskan mer än
något annat lefvande kulturspråk vacklar i språkbruk,
särskildt hvad satsläran beträffar. Skulden
får ej uteslutande skrifvas på forna tiders
förhållanden. Dialekter och främmande språk hafva
inverkat, och den på striden mellan nytt och gammalt
beroende osäkerheten sammanhänger med språkets
ständigt fortskridande utveckling. Äldre författare
kunna för den skull ej vara mönster för det moderna
skriftspråket, utan normen måste sökas i det moderna
språkbruket, sedt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
