Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
natur. Han genomdref dock antagandet af en »evig
landsfred» (1495). Genom riksgrundlagen härom
upphäfdes fejdrätten inom riket, och tvister
mellan riksständerna (vasallerna) skulle i stället
afgöras af den då inrättade rikskammarrätten i
Speier. Till landsfredens bättre upprätthållande
indelades riket i »kretsar». Genom sitt giftermål med
Maria af Burgund, hertig Karl den djerfves dotter,
förvärfvade Maximilian åt sina efterkommande det
s. k. burgundiska arfvet, som bestod af Franche-Comté,
Bourgogne (hvilket dock Frankrike lyckades bemäktiga
sig) samt Nederländerna. Hans son Filip gifte sig
med Johanna af Spanien, dotter till Ferdinand af
Aragonien och Isabella af Kastilien, och derigenom
kom jämte det burgundiska arfvet den stora spanska
monarkien (Spanien och dess biland i Europa – Neapel,
Sicilien, Sardinien – och i Amerika) att tillfalla
Filips son Karl, som dessutom efter sin farfader,
Maximilian, ärfde de österrikiska arflanden och
valdes till kejsare. Karl V (1519–56) var sålunda
Europas mäktigaste monark. De österrikiska arflanden
lemnade han dock till sin broder Ferdinand (1521),
men denne var endast Karls ställföreträdare. Då
Ferdinand 1526 valdes till konung af Ungern och
Böhmen, utvidgades det stora habsburgska väldet
ytterligare. Det är derför ej att undra på om Karl
tänkte sig möjligheten af att kunna upprätta en
universalmonarki, större t. o. m. än det gamla
romerska riket. Dessa hans högt flygande planer
stäfjades dock lyckligtvis. Dertill bidrogo flere
omständigheter, främst bland dem reformationen. År
1517 hade Luther uppträdt med sin protest mot
aflatskrämeriet och snart derpå med en fordran om den
katolska religionens fullständiga reformerande efter
bibelns lära. Men då den katolska kyrkan icke ville
lyssna till denna fordran, utan genom bannlysning
utstötte Luther ur sitt sköte (1520), bröt denne med
kyrkan, och med honom utträdde snart en stor del af
T:s stater ur denna kyrka. Karl uppfattade genast
faran häraf: splittrades T. i religiöst afseende,
blefve det knappast möjligt att fastare sammanknyta
det i politiskt. Derför blef Karl af politiska skäl
reformationens häftigaste motståndare och skulle nog
hafva användt hela sin makt att nedslå den, om han
ej hindrats deri genom krig med utlandet. Frankrikes
unge konung Frans I hade 1515 bemäktigat sig Milano
och gjorde anspråk äfven på Neapel. Derigenom hotades
det herravälde uti Italien, som sedan gammalt var
de tyske kejsarnas älsklingsidé och särskildt Karls;
utan Italien var nämligen suprematien i Europa icke
tänkbar. Så uppstod en rad af fyra krig mellan dessa
furstar (åren 1521–26, 1527–29, 1536–38, 1542–44),
i hvilka Karl väl vann Milano, men hvilka hindrade
honom både att undertrycka reformationen och att
realisera sina stolta drömmar om en habsburgsk
universalmonarki. Ett annat hinder härvidlag voro
äfven de anfall, som turkarna gjorde mot Ungern och
Österrike, och hvilka slutades så, att en stor del
af Ungern gick förlorad. Dessa krig inverkade i hög
grad på Karls förhållande till reformationen. Sedan
han på riksdagen i Worms 1521 förklarat Luther i
akt, måste han på riksdagen i Speier 1526 åt hvarje
enskild furste eller riksstad öfverlemna att bestämma
om de ville omfatta reformationen eller icke. Sedan
emellertid det andra kriget med Frankrike slutat,
förbjöds på riksdagen i Speier 1529 Luthers lära,
men mot detta beslut protesterade Luthers anhängare
(hvaraf namnet »protestanter»). Försöket att på
riksdagen i Augsburg 1530 ordna frågan misslyckades
(den augsburgiska bekännelsen), hvarefter kejsaren
ända till de franska krigens afslutande hindrades
från vidare åtgärder emot protestanterna. Dessa
hade 1530 bildat det schmalkaldiska förbundet (se
d. o.) och dermed visat, att de ämnade försvara sin
tro. Karl önskade för öfrigt att i det längsta undvika
krig med dem, enär han var nog klarsynt att finna,
att ett religionskrig skulle göra all vidare försoning
omöjlig. Han ville derför hälst ordna tvisten genom
ett kyrkomöte, men när han äntligen förmått påfven
att sammankalla ett sådant, i Trident (1545), vägrade
protestanterna att infinna sig. Då beslöt han sig
för krig (det schmalkaldiska kriget, 1546–55) och
besegrade i början med tillhjelp af den protestantiske
hertig Morits af Sachsen protestanternas ledare,
kurfurst Johan Fredrik af Sachsen och Filip af
Hessen. Men sedan Morits fått kurfurstendömet Sachsen
för sin tjenst, affiöll han från kejsaren och blef
sina trosförvanters anförare. Han fick hjelp
af Frankrike, som från T. eröfrade Metz, Toul och
Verdun. Kejsaren måste sluta stilleståndet i Passau
1552, sedermera bekräftadt genom religionsfreden i
Augsburg 1555, i hvilken det medgafs riksständerna af
augsburgisk bekännelse samma politiska rättigheter som
de katolska, men hvarvid den bestämmelse (reservatum
ecclesiasticum) gjordes, att inga katolska prelater,
som ändrade religion, skulle få behålla sina
besittningar. Genom stilleståndet i Vaucelles 1556
fick Frankrike behålla sina gjorda eröfringar. Dessa
motgångar nedslogo så fullständigt Karls sinne,
att han beslöt att abdikera. Dervid lemnade han
de spanska, burgundiska och italienska landen åt
sin son, Filip II, men de tyska landen och (1558)
kejsarevärdigheten tillföllo hans ofvannämnde
broder, Ferdinand I (1556–64). Dennes regering
upptogs af krig med turkarna. För öfrigt voro både
han och hans son, Maximilian II (1564–76), mycket
toleranta i religionssaker. Om den senare, kanske
den mest begåfvade af alla habsburgare, trodde man,
att han sjelf ämnade öfvergå till protestantismen. Men
under dennes son Rudolf II (1576–1612), började den
katolska reaktionen sitt verk i Österrike. Rudolf
sjelf bidrog ej mycket dertill, men ministrarna, åt
hvilka han lemnade regeringen, leddes af jesuiterna,
hvilkas mål var kätteriets undertryckande. Till skydd
för sin politiska och religiösa frihet slöto derför
protestanterna ett förbund (evangeliska unionen,
1608), hvilket förmådde de katolska riksständerna
till ett motförbund (ligan, 1609), hvars ledare
blef hertig Maximilian af Bajern, enär kejsaren ej
var rätte mannen härtill. Denne lät tvärtom de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
