Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
son sp>Josef II</sp> (1765–90), hvilken dock under sin moders
lefnad ej var af synnerligen större inflytande än
hans fader. Genom honom vann dock Österrike ett
stycke land från Bajern 1779 (se Tronföljdskrig,
det bajerska). Men sedan Maria Teresia aflidit,
1780, var Josef sin egen herre. Mot hans förnyade
planer på Bajern opponerade sig dock Fredrik II,
som 1785 mot Österrike stiftade tyska
fursteförbundet (se Fursteförbundet) för att skydda
tyska riksförfattningen, hvarigenom Preussen i
verkligheten första gången blef T:s ledare och
bestämmande makt. Josef var för öfrigt en ifrig och
välmenande reformator, men hans reformer voro till
stor del så opraktiska, att de mot honom uppretade
hans undersåtar. I Belgien utbröt formlig revolution
(1790), och i Ungern var det endast fruktan för
kejsarens armé, som förhindrade upproret. Josef inlät
sig äfven i ett olyckligt krig med Turkiet, under
hvilket han afled. Hans broder, Leopold II
(1790–92), afslutade detta krig genom freden i Sistova,
1791. Hans politik var hufvudsakligen upptagen af
förhållandet till Frankrike, der revolutionen vann
allt större kraft och utveckling. Genom förbund med
Preussen sökte han hejda händelsernas gång, men dog,
innan kriget mot Frankrike börjat. Hans son Frans
II (1792–1806), den siste tysk-romerske kejsaren,
fick i stället att bekämpa revolutionen. Men
den österrikiska armén var ej i stånd att motstå
Frankrikes ungdomliga och väl anförda trupper. Kriget,
som börjat ganska lyckligt, tog derför snart en
olycklig vändning, trots det understöd som lemnades
af Frankrikes alla andra fiender. Belgien och Milano
eröfrades af fransmännen, likaså besittningarna
vid Rhen, hvilket allt afstods i freden i Campo
Formio (1797). En ringa ersättning fick Österrike i
Venezia ö. om Adige. Något förut hade Österrike genom
Polens tredje delning (1795) ökat de polska områden
det erhållit vid den första delningen (1772). Det
andra koalitionskriget mot Frankrike (1798–1801)
medförde nya nederlag för Österrike, och genom freden
i Lunéville (1801) vann Frankrike från Tyska riket
1,155 qv.-mil land, med 4 mill. innev. En mängd tyska
furstar började sluta sig till Napoleon, och det blef
för hvarje dag allt tydligare, att det bräckliga Tyska
riket icke skulle kunna bevara sin existens. Kejsaren
sjelf träffade förberedelser till den stundande
katastrofen, i det han d. 11 Aug. 1804 lät
förklara sina österrikiska arfland för ett ärftligt
kejsaredöme Österrike. Det olyckliga kriget 1805,
som kostade Österrike Venezia, Tyrolen och främre
Österrike, medförde den väntade upplösningen. Napoleon
stiftade nämligen d. 12 Juli 1806 Rhenförbundet (se
d. o.), i hvilket 16 tyska furstar inträdde under
Napoleons »protektorat». Derigenom hade en stor del
af Tyska riket fått ett annat öfverhufvud än den
romersk-tyske kejsaren, och denne svarade med att
d. 6 Aug. 1806 nedlägga den tyska kejsarekronan och
förklara det kejserliga »ämbetet och värdigheten» för
utslocknade. Tyskland upplöstes i ett antal suveräna,
af hvarandra alldeles oberoende stater.
Det romersk-tyska rikets författning. Den tyska
konungavärdigheten, med hvilken sedan 962 den romerska
kejsarevärdigheten var förenad, gick i arf inom Karl
den stores ätt. Först vid Henrik I:s val (919) spelade
arfsrätten icke någon rol, men i stället var Henrik
rekommenderad af sin företrädare. Den sachsiska ättens
konungar brukade låta hylla sina efterträdare, medan
de sjelfva ännu lefde, och inom den frankiska ätten
följde man detta föredöme. Det första fullt fria valet
var Lothars (1125). Efter denna tid försvann alltmer
arfsrättens begrepp, om man än af vana höll sig inom
ätten vid valet. I början deltogo i valet biskopar,
ärkebiskopar och hertigar. Småningom utbildade sig
den seden att de vigtigaste andlige och verldslige
furstarna företogo ett förberedande val, som sedermera
underställdes de andres godkännande. Slutligen blef
det alltmer sed att endast de furstar, som innehade
de högsta riksämbetena, deltogo i detta förberedande
val, hvilket alltmer blef det bestämmande och
äntligen (från midten af 1200-talet) det enda
valet. Riksämbetena voro i början sju, och deras
innehafvare voro alltså valfurstar l. kurfurstar
(se d. o.). Desse riksämbetsmän voro de tre
ärkekanslererna, nämligen ärkebiskoparna af Mainz,
Trier och Köln, ärkedrotsen, pfalzgrefven vid Rhen,
ärkemunskänken, konungen af Böhmen, ärkemarskalken,
hertigen af Sachsen och ärkekammarherren, markgrefven
af Brandenburg. Denna ordning lagstadgades i den
»Gyllene bullan» (1356). År 1623 erhöll Bajern Pfalz’
gamla valrätt; men för Pfalz’ räkning skapades 1648
en åttonde kurvärdighetr hvartill 1692 kom en nionde,
för Hannover, hvars regent blef ärkeskattmästare. Som
kurfurstarna »ofta utöfvade sin valrätt genom
gesandter och icke infunno sig vid kröningarna
(hvilka skedde i Aachen), skapades nya ärftliga
ämbeten, hvilkas innehafvare (subofficiales imperii)
tjenstgjoräe såsom deras vikarier. Detta var dock
endast fallet med de verldsliga sysslorna. Sålunda
voro grefvarna af Waldburg arfdrotsar, grefvarna
af Limburg och (efter 1713) grefvarna af Althau
arfmunskänkar, grefvarna af Pappenheim arfmarskalkar,
furstarna af Hohenzollern arfkammarherrar och
grefvarna af Zinzendorf arfskattmästare. Äfven andra
ärftliga riksämbeten skapades. Så voro furstarna,
af Thurn und Taxis ärftliga rikspostmästare,
furstarna af Schwarzburg arfstallmästare, grefvarna af
Werthern det heliga romerska rikets arfdörrvaktare
o. s. v. Vid interregnum (tiden emellan en kejsares
död och valet af hans efterträdare) var pfalzgrefven
riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska
landen (juris francici), kurfursten af Sachsen för
de sachsiska (juris saxonici). – Kejsarens titel
var, efter Maximilian I, »med guds nåde vald romersk
kejsare (electus romanorum imperator), alltid rikets
förstorare (semper Augustus), i Germanien konung»;
derefter följde den långa raden af arfland. Sedan
Fredrik II:s tid kallade kejsaren sig äfven »konung
af Jerusalem». Kejsaren hade försätet framför alla
andra monarker i kristenheten och var kyrkans högsta
verldsliga stöd samt förde i sin titel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
