Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket - Tyskmark. Se Töcksmark - Tysk-romerska kejsaredömet. Se Tyskland (Historia) - Tysk sköld. Se Sköld 3 - Tysksmide, metallurg. - Tysla. Se Rena - Tysnes-öen, en af de stora öarna vid nordvestra inloppet till Hardangerfjorden - Tyssens. Se Thys - Tysslinge, socken i Örebro län - Tysta bolag. Se Kommanditbolag - Tysta skolan, en i Stockholm befintlig privat uppfostrings- och undervisningsanstalt för döfstumma barn af bägge könen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kongostaten erkändes såsom suverän –, men
nya förvecklingar uppstodo snart, hvilka dock
slutligen bilades genom fördraget mellan England och
T. d. 1 Juli 1890. Derigenom afstod England ön
Helgoland mot en för England mycket förmånlig
gränsreglering i Öst-Afrika.
De allra sista åren hafva medfört mycket vigtiga
förändringar i fråga om den tyska regeringens
sammansättning. Kejsar Vilhelm I
afled och efterträddes af sin son, Fredrik
III (d. 9 Mars–d. 15 Juni 1888). Redan under
hans regering ansågs Bismarcks ställning vacklande,
enär den nye kejsaren i mycket ogillade dennes
politik. Förhållandet mellan Fredriks son Vilhelm II
(sedan d. 15 Juni 1888) och den gamle rikskansleren
var till en början mycket godt, men ändrades
snart, då det visade sig, att den nye kejsaren ville
göra sin egen vilja gällande i en riktning, som
kansleren icke kunde gilla. Det var särskildt fråga
om vidt gående socialpolitiska reformer, hvilka
Bismarck ansåg farliga för statens lugna utveckling.
Till sist begärde och erhöll Bismarck afsked d. 20
Mars 1890, och till hans efterträdare utsågs general
von Caprivi. Efter Bismarcks afgång har följt
en rask omsättning äfven i andra högre civila och
militära ämbeten, så att det nu är till en stor del
nya män, som skola genomföra de mångfaldiga
reformer, som kejsar Vilhelm har ställt på sitt
program. – Kortfattade öfversigter af T:s historia
lemna bland nyare arbeten B. Gebhardt: »Handbuch
der deutschen geschichte» (2 bd, 1891–92), och
K. W. Nitzsch: »Geschichte des deutschen volkes bis
zum Augsburger religionsfrieden» (2:dra uppl. 1892).
J. Fr. N.
Tyskmark. Se Töcksmark.
Tysk-romerska kejsaredömet. Se
Tyskland (Historia).
Tysk sköld. Se Sköld 3.
Tysksmide, metallurg., kallas en i
början af 1600-talet genom Gustaf II Adolfs försorg
från Tyskland införd härdsmidesmetod (se Härdsmide,
sp. 286), hvilken ända in i början af 1850-talet
allmänt begagnades vid de svenska jernverken.
Vid tysksmidet försiggår smältningen af
tackjernet till den blifvande smältan i samma härd
och på samma gång, som smältstyckena från den
föregående uträckas, således utan användande af
räckhärd. Efter räckningens slut upplyftes
det nedsmälta tackjernet med spettet och
föres under upprepade brytningar fram för forman,
hvarvid det under förnyad nedsmältning tillsammans
med slaggen delvis färskas. Beroende dels
på tackjernets färskhetsgrad (se Jern, sp. 1121),
dels på den häftighet, hvarmed brytningsarbetet
utföres, skiljes mellan två olika arbetsmetoder
vid tysksmidet, näml. but-smide vid
färskare tackjern och långsammare brytning, då de
bildade färskorna småningom samlas till en löst
sammanhängande s. k. »but» på härdens botten,
och kok-smide vid användande af råare tackjern och
flitigare brytning eller s. k. omröring med spettet,
då en häftig reaktion mellan jernet och slaggen,
kallad »kok», uppstår, hvarigenom jernet blir bättre
och jämnare färskadt. Vid båda metoderna följer
härefter den s. k. svalningen,
då kolen utrakas ur härden och färskorna
afsvalas med vatten, hvarigenom de fastna ihop till ett
s. k. »färskjern». Efter vid pass en timmes förlopp
vändes färskjernet och upplägges ofvanpå de nya kol,
som inkastas i härden, hvarefter smältgörningen
börjar, d. v. s. färskjernet nedsmältes till en
»smälta» på härdens botten. Denna smälta uttages
derefter och hopslås under stångjernshammaren till en
tjock kaka, som sedan sönderhugges i smärre bitar. En
afart af tysksmidet, hvilken med anledning af den
stora åtgången af kol och jern, som dervid kräfves,
ganska litet och hufvudsakligen vid bearbetandet
af fosforhaltigt (s. k. kallbräckt) tackjern varit
i bruk, är brytsmidet. Dess karakteristiska drag
är att, så snart vid smältgöringen en »sula»
af omkr. 10 kg. vigt bildats på härdbottnen, den
uppbrytes och lägges på golfvet att svalna. Då på
detta sätt 7 à 8 sådana sulor uppbrutits, läggas de
på kolen och nedsmältas till den öfriga smältan. –
I tyskhärden, som är stor och öppen på två sidor,
bearbetas för hvarje smälta så mycket som 180 à 220
kg. tackjern, hvilken stora qvantitet förorsakar,
att jernet ej kan bearbetas så likformigt och blifva
så jämnt, som nu för tiden fordras. Derför har också
denna smidesmetod, som tillika är ganska kolödande,
blifvit helt och hållet öfvergifven och ersatts af
Lancashire- och Franche-comté-smidesmetoderna, med
hvilka ett betydligt jämnare jern kan åstadkommas med
mindre kolåtgång. C. A. D.
Tysla. Se Rena.
Tysnes-öen, en af de stora öarna vid
nordvestra inloppet till Hardangerfjorden, bär det
vidt omkring synliga fjället Tysnes-saata.
Areal 195 qvkm. Omkr. 3,500 innev. Y. N.
Tyssens. Se Thys.
Tysslinge, socken i Örebro län, Örebro härad. Areal
10,931 har. 1,775 innev. (1890). Annex till Vintrosa,
Strengnäs stift, Örebro kontrakt.
Tysta bolag. Se Kommanditbolag.
Tysta skolan, en i Stockholm befintlig privat
uppfostrings- och undervisningsanstalt för döfstumma
barn af bägge könen, upprättades 1861 af fröken
J. A. Berglind, som en längre tid hade vistats i
direktor P. A. Borgs hem vid Manilla. Under flere år
var anstalten inrymd i en bostadslägenhet i n:r 25
Gråbergsgatan, men kunde då, i saknad af erforderliga
medel, emottaga endast ett högst ringa antal barn.
Emellertid lyckades den tillvinna sig deltagande,
särskildt sedan Fredrika Bremer i ett offentligt
upprop för densamma vädjat till allmänhetens
offervillighet (1862). Genom insamlingar och andra
gåfvor jämte ett af Rikets ständer för tre år
beviljadt anslag förmådde den efter hand utvidga sin
verksamhet. I öfrigt förvärfvade den sig ett kraftigt
stöd i drottning Lovisa, som förklarade sig villig
att vara skolans beskyddarinna, hvarjämte några
varmhjertade damer och herrar åtogo sig att vårda
anstaltens angelägenheter i egenskap af ledamöter i
en för detta ändamål afsedd styrelse. Tack vare
dessa och flere andra bevis på deltagande, blef
skolan slutligen (1871) i stånd att på särdeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
