Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tändhatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Likaledes bör man vänja dem att skölja munnen efter
förtärandet af sådana ämnen, som direkt skada
tandens hårda beståndsdelar, och till dessa höra
i synnerhet alla syrliga ämnen, såväl fasta som
flytande. Detta är vigtigt att ihågkomma särskildt
under frukttiden, enär allt hvad frukt heter genom
sina syror utöfvar ett afgjordt skadligt inflytande
på tänderna. Syror och syrliga ämnen upplösa nämligen
tändernas kalksalter och lägga derigenom grunden
till tandröta (se ofvan). – Den 2:dra regeln är:
»Skölj munnen och borsta tänderna såväl om morgonen,
då du stigit upp, som om qvällen, innan du går
till sängs!» De i munnen qvarblifna matresterna
utgöra nämligen en rik källa till syrebildning. Genom
munnens egna vätskor och värme undergå dessa rester
på otroligt kort tid sönderdelning (förruttnelse),
och af de produkter, som dervid uppstå, är mjölksyran
den för tändernas bestånd farligaste. Äro tänderna
friska, normalt utvecklade och regelbundet ordnade,
verkställes deras renhållning helt enkelt med
tandborste och vatten. Borstningen bör försiggå i
tändernas längdriktning (d. v. s. uppifrån nedåt
och tvärtom), emedan borsten endast på det sättet
kan intränga mellan tänderna, der just matrester
lättast samla sig. Är tändernas ställning sådan, att
qvarstannandet af dylika rester i hög grad befordras,
bör man tillgripa den lilla nödvändighetsartikel,
som kallas tandpetare (denna får ej vara af metall,
utan af trä, fiskben, fjäderpennor eller andra ämnen,
som ej kunna skada den hårda tandsubstansen), samt
höja verkan af borstningen genom användandet af något
lämpligt tandpulver. Dettas hufvuduppgift är att rena
tänderna från främmande beläggningar utan att göra
detta på tändernas egen bekostnad (man bör således
icke nyttja kolpulver, emedan detta förstör emaljen)
samt att neutralisera de sura vätskor, som lätt
bildas i munnen. Ett godt tandpulver kan man enkelt
och billigt tillverka af någon kolsyrad alkalisk
jordart (krita, bränd magnesia o. dyl.) samt gifva
det en behaglig och uppfriskande lukt och smak genom
att tillsätta något aromatiskt vegetabiliskt ämne
(t. ex. violrot) och ett par droppar pepparmynt-
eller nejlikeolja. I st. f. tandpulver nyttjar
mången hällre tandpasta (tandtvål), dock torde det
förra vara för tändernas och munnens renhållning
lämpligare. Tandpastan beredes i allmänhet af
samma ingredienser som pulver, med tillsats af en
lämplig portion tvål. Denna löses i sprit, och det
hela behandlas derefter med glycerin, tills det får
tvålkonsistens. Af såväl tandpulver som tandpasta
förekomma oändligt många slag. Då äfven skadliga
sådana finnas i handeln, bör man aldrig använda andra
sorter än sådana, som förordats af kompetent person
(t. ex. tandläkaren). – Tanddietetikens 3:dje regel
lyder: »Låt fylla (»plombera») tanden, så snart
den minsta defekt visar sig i den!» Tandfyllningen
(oegentligt kallad tandplombering) är en operation,
som afser att artificielt ersätta en genom sjukdom
uppkommen substansförlust i en tand. Operationen
bör af naturliga skäl hälst företagas, innan tanden
ännu börjat ömma eller smärta. Den
omfattar tvänne lika vigtiga åtgöranden: den
fullständiga rengöringen af tandhålan och utfyllandet
af densamma. Om de vanligaste fyllningsämnena se
Plomb 2, hvartill här må läggas, att man på senare
tid börjat använda äfven plomber af pulveriseradt
glas, hvilket förfaringssätt i många fall nog
torde få en flitigare användning. – Om förlorade
tänders ersättande med konstgjorda se Löständer. –
Jfr O. Ulmgren: »Om tänderna i friskt och sjukligt
tillstånd samt om deras vård» (1881). Ugn.
Tändhatt och tändnålsgevär. Se Eldhandvapen,
Knallhatt.
Tändstickor, strykstickor (T. zündhölzer,
streichhölzchen, Fr. allumettes, Eng. matches),
små likformade trästickor eller s. k. vaxstickor (se
nedan), i hvilkas ena ände finnes en af dels syrerika,
dels lättantändliga ämnen sammansatt tändsats, som
fattar eld vid rifning antingen mot hvilken skroflig
yta som hälst (»fosforstickor») eller ock endast mot
ett plån af bestämd kemisk sammansättning (fosforfria
tändstickor, »säkerhetständstickor»). Före
tändsatsens anbringande doppas trätändstickorna
1/2–1 cm- djupt i smält svafvel eller fettämne
(paraffin, stearinsyra), till förmedlande af eldens
säkrare spridning nedåt stickan. I art. Elddon
(se d. o.) finnes redogjordt för uppfinningen
af fosfortändstickor och säkerhetständstickor
samt de för hvartdera slaget utmärkande
tändsatserna. Fosforstickorna äro numera till stor
del undanträngda af de s. k. säkerhetständstickorna
af trä. Om fabrikstillverkningen af dessa må följande
här meddelas. Stockar af asp (eller barrträd) afsågas
till kubbar, hvilka vanligen »basas» i ånga. Sedan
derefter barken aflägsnats, svarfvas kubbarna
trinda å maskin under kringvridning mot en knif,
som omedelbart derefter utskär dem till fanér af en
tändstickas tjocklek, och detta fanér delas samtidigt,
genom insnitt af »ritsar», i smalare skifvor af en
tändstickslängds bredd. I en särskild maskin staplas
dessa skifvor på hvarandra i stora lager och afskäras
medelst en upp- och nedgående knif till lika stora
stickor (en knif skär ända till 40,000 stickor i
minuten). En annan svarf skär ut ett mycket tunnare
fanér, i hvilket ritsar göra ytterst grunda snitt,
så att det lätt låter vika sig efter dessa och bildar
omslaget till den inre ask, i hvilken tändstickorna
inläggas och förvaras. Till den inre askens sidoväggar
afskäres och vikes på liknande sätt en tunn skifva,
hvaremot bitar till bottnarna skäras särskildt och med
papper fastklistras vid väggarna. Både askomslaget
och innerasken göras numera allmänt med en maskin,
som tillverkar per dag 30–35 tusen askar. Sedan
trästickorna torkats medelst varmluft i torkskåp
och derefter blifvit »redslade» för aflägsnande af
stumpar o. dyl., stjelpas de i en stor låda med öppna
småfack, hvilken af en maskin försättes i en skakande
rörelse, hvarigenom stickorna ordna sig parallelt i
facken. Derifrån uppstjelpas de i trafvar och blifva
på en sinnrik »islagningsmaskin» inordnade i ramar,
så att de sitta med bestämda mellanrum i rader,
hållna åtskils af träskifvor och jämnt framskjutande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
