Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Törstkur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
U är den tjugoförsta bokstafven i det
vanliga, europeisk-latinska alfabetet. Bokstafvens
äldsta kända, semitisk-moabitiska form är [tecken].
Forngrekiska inskrifter förete två hufvudformer:
Y och V (ursprunglig valör u, senare y), hvilka
former återfinnas i det vanliga grekiska alfabetets
[Ypsilon] och [ypsilon]. Grek. V [ypsilon] går igen i fornslavisk (kirillisk)
skrift, der det brukas dels ensamt i grekiska lånord =
i, dels (som i Grek.) i förbindelsen [omikron][ypsilon] = u. Grek. [Ypsilon]
återfinnes i koptiska alfabetet. Fornitaliska
alfabet visa både Y och V, fornlatinska blott
V-formen (medan Y senare i betydelsen y kom i bruk
i grekiska lånord). I latin betecknade V både vårt
u och vårt v (eg. engelskt w). En skriftform, som
väsentligen sammanfaller med vårt antiqva u finnes
redan i papyrusrullar från Herculaneum och i yngre
skriftformer (uncialer och halfuncialer). Under
medeltiden blef det bruk att använda u som minuskel,
V som majuskel med samma valör, t. ex. Vetus (eller
VETVS), men uetus. Öfver u sattes redan i 15:de
årh. en vinkel eller en punkt, ungefär så, som ännu är
brukligt i tysk och dansk skrift. Den berömde Petrus
Ramus föreslog (i sin »Gramere», 1562) att låta v
beteckna konsonanten (numera = Sv. v), u vokalen; men
det dröjde ett par århundraden, innan detta bruk blef
allmänt. Runan [runa] som i båda de nordiska runraderna
intager 2:dra rummet (i 1:sta ätten), är ett latinskt
V, som af beqvämlighetsskäl blifvit upp- och nedvändt
(jfr [runa] ur [runa] för L). Bokstafvens semitiska namn är
waw, grekiska ypsilon, slaviska izjitsa (= i) eller
uk (ov = u); runan heter ur. Talvärdet för semitiskt
waw är 6, för de båda slaviska bokstäfverna 400. –
Tecknet U u utmärker i skandinaviska språk olika
u-ljud; i T., Sp., Port. Ital, vestslaviska språk,
Ung. och finska tecknas dermed »europeiskt u-ljud»
(se nedan). I Fr. betecknar u ett y-ljud (bildadt
något längre bakåt än Sv. y), likaså kort u uti
Isl. och långt u uti Holl. (duup, huren), hvaremot
holländskt kort u betecknar ö-ljud (dun, zuster);
i Eng. betecknar u dels (sällan) »europeiskt u-ljud»
(t. ex. pull), dels ju (»långt u», t. ex. use, duke),
dels en vokal, som närmast liknar Sv. a i fall
(»kort u», »medelhög-bakre-trång», t. ex. but,
i fonetisk omskrifning bvt). Tyskt ü är = Sv. y;
litaviskt u är tecken för en diftong (uo, na).
Med något olika värde ingår u i diftonger, mest såsom
konsonantiskt element (au, eu o. s. v.). Fr. och
holländskt eu betyder ö-ljud; holländskt ui och tyskt
au eller eu betyda öy.
Som u-ljud uppfattas följande vokaler: I) europeiskt
u, som äfven förekommer i danska och i svenska
dialekter, en »hög-bakre-rund» vokal, alltså bildad
med tungroten starkt höjd mot mjuka gommen (dock ej
så mycket, att talströmmen åstadkommer friktion) och
med rundad munöppning, antingen uttaladt med spänd
och kullrig tunga, såsom i Fr. sou, D. du (»trång»),
eller med platt och slapp tunga, såsom i Eng. pull
(»vid»). Det tecknas med ou i Fr., med oo (o eller u)
i Eng., med oe i Holl., annars med u (resp. ú). II)
Norskt u, som förekommer äfven i Norrland och Finland,
är en »hög-blandad-rund» vokal, alltså bildad med
stark höjning af mellersta tungryggen mot bakre
delen af hårda gommen och med rundad munöppning,
antingen uttaladt med spänd och kullrig tunga, såsom
i hus (»trång»), eller med slapp och platt tunga,
såsom i huska (»vid»). Norskt u ligger för örat
(och till sin bildning) mellan »europeiskt u» och
svenskt slutet u. Samma tungställning, utan rundning,
ger den rysk-polska (och turkiska) vokalen: R. syn,
ty, som i P. tecknas med y. III) Svenskt »slutet»
u, såsom i hus, i sv. riksspråket blott långt,
i sv. dialekter äfven kort, bildas med starkt höjd
tunga, men längre fram i munnen, så att det står på
gränsen till de »främre vokalerna». Munöppningen är
rundad och läpparna starkt framskjutna (sålunda en
framflyttad »hög-blandad-rund» vokal). Till följd af
den synnerligen trånga läppöppningen åtföljes detta
u i Sv., då ingen konsonant följer, af en homorgan
frikativa, ett slags w-ljud, t. ex. nu uttalas nuw
med w till större delen tonlöst (jfr bi = bij). IV)
Svenskt s. k. öppet u-ljud, i riksspråket blott kort,
i dialekter äfven långt, påminner för örat snarare om
ö- än om u-ljud. Tungan höjes något framom läget för
»europeiskt u-ljud», så att vokalen står på gränsen
till de »blandade» vokalerna, och höjningen är mindre
(»medelhög») med svag läpprundning. Detta ljud kan i
Mälareprovinsernas tal ersätta öppet ö (i synnerhet
före r).
Det indo-europeiska urspråket egde både långt och
kort u, t. ex. Sanskr. mushika, Gr. [mys]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
