Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern (Magyar. Magyarorzság, »magyarernas land», T. Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej på egen hand lyckats återupprätta det splittrade
riket, blef framtidens uppgift att på den historiska
statsförfattningens grundval häfda Stefanskronans
sjelfständighet och dess lands samhörighet såsom ett
särskildt helt inom habsburgarnas välde. Under
kejsar Karl VI (1711–40) eröfrades visserligen
Temesvárbanatet jämte delar af Serbien och Valakiet
från Turkiet (freden i Posjarevats 1718), ehuru de
senare landskapen åter gingo förlorade genom det
olyckliga kriget 1737–39 (freden i Belgrad). Men
den genom de tidigare försvarskrigen mot turkarna
förberedda »Militärgränsens» organisation
under Wienregeringens och dess officerares
omedelbara kommando afsöndrade betydande områden
från den ungerska kronan, och de inflyttade
serbernas privilegier genombröto den ungerska
komitatförvaltningen. »Pragmatiska sanktionen»,
som afsåg att trygga hela det habsburgska arfvets
öfvergång på qvinnolinien, genomdrefs i förväg
med samtycke af ständerna i Kroatien (1712) och
Transsylvanien (1722), hvarigenom ett statsrättsligt
stöd gafs åt dessa landsdelars fulla oberoende af
U. De ungerska ständerna (riksdagen 1722–23) sågo
sig nödgade att äfven för sin del stadfästa denna
den habsburgska monarkiens grundlag, men sökte en
ersättning icke blott i den förnyade bekräftelsen
af de konstitutionella rättigheterna, utan äfven i
lagstiftningsåtgärder emot de serbiske kolonisternas
religiösa och personliga frihet. Dessa åtgärder
gåfvo ryska regeringen en välkommen anledning att
uppträda som de undertrycktes förespråkare och
framkallade bondeuppror, som utbredde sig äfven
till den magyariska lifegna allmogen. Derigenom
stärktes det reaktionära partiet i regeringen och
riksdagen. Flertalet af den ungerska adeln, som
såg sina sociala intressen hotade, understödde
alla slags tvångslagar till och med emot sina
egna protestantiska ståndsbröder. Det kejserliga
inflytandet i U. ökades sålunda af sig sjelf, icke
minst genom en låtsad eller uppriktig moderation
emot lågadelns privilegieifver, på samma gång som
magnaterna lockades till hofvet i Wien och medelst
höga titlar och andra förmåner förmåddes att utbyta
sin ledande nationella ställning emot en förnäm rang
inom den dynastiska monarkiens aristokrati. Under
Maria Teresia (1740–80) återvaknade till följd
af den kris, som drabbade det österrikiska husets
europeiska maktställning, ungrarnas nitälskan för sin
politiska sjelfständighets garantier. Först sedan
hon afstått från sin plan att förskaffa äfven sin
gemål U:s krona, efter vidlyftiga förhandlingar och
konstitutionella försäkringar (riksdagen i Pressburg
1741), beviljade ständerna sin nye »konung» krigshjelp
i penningar och manskap (det berömda moriamur pro rege
nostro var blott en beräknad sluteffekt). En del af
Militärgränsen införlifvades med U. (1750), hvilket
föranledde en stor serbisk emigration till Ryssland
och våldsamma inre oroligheter. Det oaktadt fortsattes
samma politik genom hela Banatets inkorporation i
komitatförvaltningen (1779). Polens första delning
(1772) återförenade grefskapet Zips med U., hvarifrån
likväl Galizien
förblef skildt, ehuru hofvet i Wien for att förvärfva
detta kronland åberopat U:s gamla anspråk på Röda
Ryssland. För öfrigt gjorde en stark opposition sig
ofta gällande vid riksdagarna af fruktan för den
centralisationspolitik, som följdes i de andra
arflanden. Endast med stor motsträfvighet fogade
den ungerska adeln sig efter den för bondefriheten
gynsamma regleringen (urbarium) af förhållandet
emellan godsegare och underhafvande. Josef II
(1780–90; redan från 1765 moderns medregent)
förgrep sig öppet på den ungerska författningen
i centralisationens och den upplysta despotismens
intresse. Hans toleransedikt (1781) retade genom
sina sväfvande bestämmelser både katoliker och
protestanter. Hans försök att göra tyskan till
uteslutande förvaltningsspråk (1784) eggade
den magyariska nationalkänslan till kraftiga
protester och ansträngningar för modersmålets
uppodling. Genom sina reformer i skatteväsendet,
rekrytutskrifningen, domstolsordningen,
provinsadministrationen m. m. kränkte han adelns
privilegier och komitatförvaltningen. Missnöjet
i U. blef så starkt, att efter fredsbrottet med
Turkiet (1788) komitatförsamlingarna vägrade att
lemna underhåll till trupperna, upphäfde kejsarens
påbud och yrkade på riksdagens sammankallande. När
derjämte kriget tog en olycklig vändning och en
del af den ungerska adeln inlät sig i förrädiska
underhandlingar med Preussen, nödgades Josef kort
före sin död återkalla nästan alla sina
reformförordningar. Leopold II (1790–92) lyckades genom en
hofsam och skicklig politik stilla oron (riksdagen
1790–91). U:s sjelfstyrelse omgafs med nya garantier,
på samma gång som protestanternas religionsfrihet
lagstadgades, borgerskapets representationsrätt
utvidgades, allmogens ställning förbättrades, serberna
personligen likställdes med landets öfriga medborgare
och vunno officielt erkännande för sin ortodoxa kyrka,
dock utan politisk avtonomi (nationalkongressen i
Temesvár 1790). Kejsarens reformvänlighet skaffade
honom sålunda ett starkt parti i landet, utan
att adelns misstänksamhet sårades genom angrepp
emot författningen. Under Frans II (1792–1835)
delade den ungerska adeln i början regeringens
ovilja emot franska revolutionens idéer. Genom
stränga polisåtgärder, äfven afrättningar (1795),
qväfdes »jakobinska» stämplingar bland borgerskapet
och ungdomen. I de upprepade krigen emot Frankrike
deltogo magyarerna med hänförelse och afvisade alla
Napoleons frestelser till affall. Ständerna beviljade
gång på gång både inkallandet af adelsuppbådet
(»insurrektionen») och stora rekrytutskrifningar till
de kejserliga regementena, genom hvilka under detta
tidehvarf den nya österrikiska hären utvecklades,
monarkiens egentliga sammanhållande kraft. Den
ungerska oppositionen (riksdagarna 1802, 1807,
1811) vände sig blott emot regeringens fordringar på
rekryteringens lagstadgande för beständigt, på den
adliga skattefrihetens inskränkning och andra åtgärder
till följd af den finansiella statskrisen. Först efter
de napoleonska krigen uppstod ett liberalt parti,
som bekämpade kejsarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
