Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
judendomen), för hvilken Gud är en lefvande
personlighet, motiverar denna nödvändighet så, att
likasom menskliga personligheter endast genom ord och
gerningar kunna få personlig kunskap om hvarandra,
likaså kan den menskliga personligheten få kunskap om
den gudomliga endast derigenom att den senare genom
ord och gerningar gör sig känd för den förra. Detta
har, säger kristendomen, visserligen skett redan
genom verldens skapelse och sker alltjämt genom »Guds
röst» i naturen och i menniskans inre (samvetet);
men denna uppenbarelse är alltför obestämd för att
ensam kunna gifva en riktig kunskap om Gud (derpå äro
de många hedniska religionerna lika många bevis),
och ännu mindre kan den åstadkomma ett personligt
lifs- och kärleksförhållande mellan menniskan och Gud,
i synnerhet som den icke tillfredsställer menniskans
djupaste behof, försoningsbehofvet. En särskild
uppenbarelse var således nödvändig, och denna har
gifvits menniskan genom försonarens, Kristi, sändning
i verlden, förebådad genom profetian i Gamla test. och
förkunnad för hela verlden genom evangelium i Nya
test. Såväl det profetiska ordet om den kommande som
det evangeliska eller apostoliska ordet om den komne
Kristus måste, för att vara pålitligt, vara i viss
mening Guds ord och således en del af Guds särskilda
uppenbarelse (se Ingifvelse). På grund häraf delade
den äldre lutherska teologien uppenbarelsen i 1)
den allmänna (revelatio generalis), bestående af
a) verldens skapelse samt Guds röst och gerningar i
naturen, b) Guds röst i menniskans inre, samvetet,
och 2) den särskilda (r. specialis), bestående af
a) Kristi sändande och andra i närmare eller mera
aflägset sammanhang dermed förekommande underbara
tilldragelser, b) det profetiska och apostoliska
ordet om Kristus (bibeln). – Utom af den direkta
eller indirekta ateismen förnekas den särskilda
gudomliga uppenbarelsen af deismen, som anser, att
Gud, sedan han skapat verlden, lemnat den åt sig
sjelf, samt af rationalismen, som förnekar hvarje
för menniskoförståndet oförklarligt ingripande
af Gud i naturen och verldsstyrelsen. – Såsom
innehållande den inspirerade framställningen af den
särskilda uppenbarelsen brukar stundom bibeln i mera
oegentlig mening kallas »uppenbarelsen», i st. f. »det
uppenbarade ordet» J. P.
Uppenbarelseboken. Se Johannes’ uppenbarelse.
Upper new red sandstone [öppör nju rädd sa’ndstån],
Eng. Se Trias-systemet.
Upper ten thousand [ö’ppör... tha’usend], The, Eng.,
»de högre ställda tiotusen», den rikedom och rang
egande minoriteten i samhället, »öfverklassen»
gent emot folkets stora massa.
Upperudselfven, vattendrag på Dal, utgörande aflopp
för de många insjöarna i norra delen af nämnda
landskap samt i sydvestliga delen af Värmland
(Åklången, Råvarpen, Laxsjön, Lelången, Östra och
Vestra Silen, Jernsjön, Stora Le, Foxen m. fl.). De
i allmänhet korta forsarna och fallen mellan sjöarna
kringgås genom slussar (se Dalslands kanal). Från
vattendragets öfversta källor, hvilka ligga
i Norge, till utloppet i Vänern är afståndet omkr. 135
km. Vattenområdet torde uppgå till omkr. 3,300 qvkm.
A. G.
Uppfinning skiljes från upptäckt derigenom att den
förra består i uttänkandet och frambringandet af
någonting nytt, som förut icke funnits (t. ex. krutet,
spinnmaskinen, elektriska telegrafen), medan
upptäckten innebär afslöjandet af någonting,
som redan förefanns i samma gestalt, men ännu var
okändt (t. ex. en ny verldsdel, planet, växt-, djur-
eller mineralart, blodomloppet, mikroberna, lagen för
arternas uppkomst). Såväl uppfinningar som upptäckter
äro för det mesta frukten af oförtröttad forskning,
af snillrika iakttagelser och kombinationer, ehuru
slumpen kan blifva den tändande gnista, som i ett
plötsligt ljus framställer det länge sökta.
Uppfordring, krigsv., båtsmanskompaniernas inkallande
till tjenstgöring under viss tid vid en af flottans
stationer. Kompanierna inkallas till tjenstgöring
efter en bestämd ordning (ordinarie uppfordring),
men kunna äfven inkallas utom denna ordning
(extra uppfordring). Jfr bl. a. Båtsmanshåll och
Sjömanskåren. L. H.
Uppfordringsschakt. Se Schakt.
Uppfostran, den vuxna generationens arbete på den
harmoniska utvecklingen af barns och uppväxande
ungdoms fysiska, intellektuella och moraliska krafter
och anlag, i syfte att utdana individerna till fria
och sjelfmedvetna personligheter, som äro i stånd
att taga om hand sin egen utveckling samt beredda
att fylla sin uppgift i lifvet. Uppfostringskonsten,
eller läran om lagarna och metoderna för ungdomens
uppfostran, kallas »pedagogik» (af Grek. pais,
barn, och agoge, handledning). – Om barnet skulle
lemnas åt sig sjelf, blefve det nödgadt att begynna
om igen menniskoslägtets utvecklingsarbete från
början; derför måste uppfostran träda till och
hjelpa de unge att göra arfvet från förgångna tider
fruktbringande. Yttre tvång är dervid endast att
betrakta som en nödfallshjelp och bör förvandlas till
ett inre tvång hos den uppfostrade, till en känsla
af eget ansvar och förpligtelse. Det tillhör en god
uppfostrare att veta målet, men äfven medlen. Han bör
känna hvad som är utredt om kroppens och själens natur
samt lagarna för deras verksamhet, så att icke den
ena utvecklas ensidigt på den andras bekostnad. Han
må vidare ega insigt i uppfostrans historiska
utveckling. Dessutom erfordras naturlig fallenhet för
uppfostringskonsten, individuel erfarenhet samt en
fortgående sjelfuppfostran till såväl kunskaper som
känsla, vilja och karakter, ty uppfostraren utöfvar
genom hela sitt väsende inverkan på barnet.
Ledningen af den kroppsliga uppfostran förutsätter
insigt i fysiologiens fakta, så mycket mera som
barnen äro stadda i växt och lekamlig utveckling. De
unges behof af sund föda, frisk luft, tillräckligt
af rörelse, lekar och kroppsöfningar, hvila,
bad o. s. v. måste omsorgsfullt tillgodoses. – Den
själsliga uppfostrans konst har till grundval insigten
i psykologi och etik samt sträcker sig öfver tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
