Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostrings-komitéer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planet till jorden (horisonten) inträffa resp. senare
och förr än dess upp- och nedgång i förhållande
till ett plan, som lägges genom jordens medelpunkt
parallelt med horisonten. Det senare är det plan,
till hvilket ofvanstående formler hänföra sig,
i det att stjernans koordinater äro hänförda
till jordens medelpunkt såsom origo. – I brist af
lämpliga instrument nyttjade man i äldre tider
iakttagandet af stjernornas s. k. heliakiska upp-
och nedgång för att bestämma solens rörelse bland
stjernorna, en metod, som bestod deri att man iakttog
vid hvilka tider (af året) stjernan började att
synas uppgå i skymningen före solens uppgång eller
upphörde att blifva möjlig att iakttaga efter solens
nedgång. Derigenom bestämde redan egypterna solens
omloppstid, eller det sideriska året, till 365 1/4
dagar och den dermed sammanhängande sotisperioden (se
d. o.) af 1,460 år. Man särskilde äfven stjernornas
akronyktiska upp- och nedgång, d. v. s. upp-
och nedgång samtidigt med resp. solnedgången och
soluppgången. K. B.
Uppgäld (T. aufgeld), ett annat uttryck för agio
(se d. o.).
Upphalare, sjöv., tåg, som fästas i stag- och
gaffelsegels halsar och skot, på det man vid vändning
och segelbeslagning lättare må kunna sköta seglen. I
allmänhet gifves detta namn åt tåg, hvilka ständigt
äro fastsittande i föremål, som emellanåt skola
upplyftas, för att de ej genom sin egen tyngd
skola försvåra vissa manövrer eller arbeten.
R. N.
Upphalningsbrok. Se Brok.
Upphalningsbädd. Se Slip 2.
Upphandlingsafgift benämndes en personlig
skatt, som på Görtz’ befallning utskrefs af
Kontributionsränteriet (se d. o.) d. 7 Febr. 1716
för att främja det s. k. upphandlingsverket,
d. v. s. Upphandlings-deputationens (se
d. o.) låneoperationer i syfte att förse hären
med dess förnödenheter. Afgiften, som var ganska
dryg, var lämpad efter vederbörandes rang och ålåg
alla, utom fattiga och flyktingar. Som den befanns
otillräcklig, utskrefs för samma år ännu en sådan
afgift, som i allmänhet var hälften mindre än
den förra. Tillsammans inbragte de 735,390 dlr
smt. En något förhöjd upphandlingsafgift måste
utgöras äfven åren 1717 och 1718; den inbragte
resp. 807,200 och 682,790 dlr smt. – Betalningen
af denna skatt försvårades genom föreskriften att
den måste göras med redbart mynt. På riksdagen 1719
beslöts, att denna skatt skulle utgöras äfven det
året och i första rummet användas till betalning af
räntorna på »ständernas obligationer», och derför
ändrade ständerna dess namn till »betalningsafgift».
G. E. A.
Upphandlings-deputationen (äfven kallad Kungliga
deputationen och endast Deputationen) var ett
extraordinarie ämbetsverk, som på förslag af Görtz
inrättades af Karl XII och fick sin instr. d. 20
Jan. 1716. Dess chef var Görtz, hvilken utsåg till
medlemmar holsteinska geheimerådet grefve von der
Nath, bankofullmäktigen baron Johan Thegner och
krigsrådet Sal. von Otter samt statssekreteraren
Daniel Niklas von Höpken. Längre fram adjungerades
kammarrådet J. Cronfelt. Bland dess underordnade
tjenstemän må nämnas holsteinska hofrådet von
Hagen och sekreteraren Ecklef. Deputationen hade
att af Kontributionsränteriet (se d. o.) mottaga
»ständernas obligationer», som det skulle dels
använda till betalning af förskott och lån,
dels afyttra mot reda pengar eller accepterade
vexlar, vidare skulle den uppbära rikets inkomster
och dermed förnöja K. M:ts och vederbörandes
assignationer. Kontributionsränteriet förlorade
dispositionsrätten öfver kontributionen och
durchtågsgärden, och Statskontoret försattes totalt i
overksamhet. Deputationen fick ej vidtaga någon åtgärd
utan Görtz’ vetskap och bifall samt var skyldig att
utan invändning verkställa hans befallningar. Den var
således ett verktyg i den allsmäktige gunstlingens
hand. Von der Nath var Görtz’ ställföreträdare
och antog stundom i deputationen dennes höga ton,
men uttalade för honom sitt missnöje med flere
af hans åtgärder. Det är att märka, att ingendera
var svensk medborgare och att Görtz ansvarade
endast för konungen. Sitt namn fick deputationen
af den anledning, att den skulle upphandla de för
hären erforderliga förnödenheterna, hvarför den
s. k. upphandlinysafgiften (se d. o.) utskrefs. Genom
maktens samlande på en hand stäfjades obehöriga
ingrepp i finansförvaltningen, men deputationen ansåg
sin egentliga uppgift vara att bestrida de löpande
utgifterna och bekymrade sig föga om anvisningar,
som Statskontoret och Kontributionsränteriet ej
förmått betala.
Aldrig någonsin i historiskt känd tid har Sverige
varit skoningslösare behandladt än under Görtz’
kraftregering. Såsom betecknande för denna är det nog
att anföra följande. Hvar och en, som lemnade kronan
förskott mot säkerhet af »ständernas obligationer»,
tilläts det att såsom utomordentligt hypotek
taga inteckning i någon undersåtes fastighet. När
obligationerna det oaktadt funno ringa afsättning,
användes de till att gälda kronans skulder och
andra utgifter. Förvaltarna af enkors, faderlösa
barns, kyrkors och skolors reda medel måste utlemna
dessa. Det bekanta experimentet med mynttecknen (se
d. o.) var så mycket förderfligare, som det födde
af sig en mängd drakoniska påbud, med hvilka man
fåfängt hoppades kunna återställa nödmyntens förstörda
kredit. Hit höra försämringen af kopparmyntet, hvars
valör ökades med 50 proc., aflysningen af rikets
redbara mynt, hvilket under hot af konfiskation
affordrades undersåtarna (såsorn ersättning gafs
blott det nästan värdelösa nödmyntet), beslagtagandet
af rikets betydligare exportvaror (jern, koppar,
mässing, tjära, beck, svafvel, alun, vitriol och
rödfärg) mot ersättning med nödmynt efter en låg
taxa, tvångsbeskattningen af dem, som ej sjelfmant
erbjödo kronan lån, stapelstädernas förständigande vid
högt vite att 1718 importera en stor mängd spanmål,
attentatet mot riksbanken genom kronans vägran att
liqvidera sin skuld och förvandlande af bankosedlarna
till aktier samt påbudet om att för 1719 skulle
erläggas en gärd af 16 2/3 proc. af alla redbara
kapital, guld och silfver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
