Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upsala universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föranstaltande – sökte man förmå dertill lämplige
studenter att vinnlägga sig om tonkonsten, så att man
på detta sätt skulle kunna utföra musik vid högtidliga
tillfällen. Bland öfriga framstående lärare och
kompositörer intaga J. C. F. Haeffner, J. E. Nordblom
och J. A. Josephson ovanligt framstående rum. –
I afseende på ritkonstens främjande hafva de båda
Rudbeckarna, fader och son, hvilka äfven på detta
område voro mästare, inlagt stora förtjenster. För
åstadkommandet af ett sådant jättestort planschverk
öfver alla då kända växter som »Campi elysii» (se
Rudbeck 1) måste de samla alla tecknare och målare
i Upsala, som ville bidraga till företaget. Att döma
efter deras signaturer torde de hafva varit omkr. 40,
och deras målningar visa, att denna konst då stod
ganska högt vid akademien. Den förste ritmästaren på
akad:s stat var Johan Leitz, som tillsattes 1684 på
adelns begäran; bland hans efterträdare kunna nämnas
P. J. Thelott och J. Way. – Akademiens ridinstitution
nämnes först 1665, då stallet fick anslag. Den förste
kände stallmästaren var H. Scherer. De fleste af desse
lärare hade boställsrum i akademiens exercitiehus. –
Det akademiska läsåret räknas fr. o. m. den 1
Sept. t. o. m. den 31 Maj samt indelas i höstterminen
(fr. o. m. 1 Sept. t. o. m. 14 Dec.) och vårterminen
(fr. om. 15 Jan. t. o. m. 31 Maj). Offentliga
föreläsningar hållas således endast under en tid
af åtta månader (med undantag af tre dagar närmast
före och tre dagar närmast efter påskdagen och
pingstdagen). Hvardera terminens fjorton första och
fjorton sista dagar äro de ordinarie tiderna för
examinas afläggande.
Lärjungar. Närmare bestämmelser om den studerande
ungdomen uttalas först i privilegiibrefvet 1595 samt
meddelas sedermera i de följande statuten. Sedan
den till akademien ankomne »djeknen» examinerats
af dekanus i filos. fak., undergått deposition
(se d. o.) och inskrifvits i akademiens album,
blef han vanligtvis medlem af någon »nation»
(se d. o.). Sådana funnos nog sedan äldre tider,
men till följd af inträffade oordentligheter beslöt
konsistorium 1663, att alla studenter skulle indelas
i provinsafdelningar, hvar och en under uppsigt af
en inspektor. Denne skulle åtminstone två gånger om
året sammankalla sin nationsförenings medlemmar,
undersöka deras framsteg i studier samt öfvervaka
deras uppförande. De yngste medlemmarna af en sådan
nationsförening betraktades dock under äldre tider
ej genast såsom fria studenter, utan måste först
genomgå det s. k. »novitiatet», hvilket bestod deri
att de någon tid, vanligen tre månader, skulle betjena
nationen och de äldre landsmännen och till ersättning
derför erhålla lämplig undervisning. Novitierna,
ofta ej annat än barn, måste uträtta snart sagdt
alla möjliga sysslor åt de äldre landsmännen, men
behandlades af desse ofta på det mest barbariska
sätt, så att konsistorium vid mångfaldiga tillfällen
måste inskrida. Novitiatet förbjöds genom ett
k. br. 1691 och upphörde efter hand mot midten af
1700-talet. Adelns söner besökte talrikt universitetet
alltsedan Gustaf Adolfs dagar. Sammanlagda antalet
af dem under 1600- och 1700-talet stiger till
nära 4,000. Till följd af tidens aristokratiska
åskådningssätt intogo de adlige studenterna en högre
ställning än de andre och behandlades med alltför
stort öfverseende och uppmärksamhet af de akademiska
myndigheterna. Universitetet valde stundom en högättad
ung ädling till s. k. »rector illustris», för att
denne skulle vara ett slags föreningsband mellan
akademien å ena sidan samt regeringen och högadeln å
den andra. Exemplet följdes af landskapsföreningarna,
som utsago unga adelsmän till »hederskuratorer» och
»hedersledamöter». Emellertid bevara konsistoriets
rättegångshandlingar många drag af den adliga
ungdomens bördshögmod, våldsamhet och ingrepp i
allmän ordning. Ej häller dess flit var alltid
af mönstergill beskaffenhet, och mot slutet af
1700-talet klagade konsistorium öfver att adelns
söner knappt kommo till Upsala i annat syfte än
att lära sig fäkta och rida. Så mycket som möjligt
hafva både regeringen och de akademiske lärarna
vakat öfver den studerande ungdomens sedliga och
vetenskapliga uppfostran. Både 1626 och 1655 års
statut innehålla derom allvarliga föreskrifter. Der
stadgades bl. a., att alla studenter skulle infinna
sig vid gudstjensten, och straff bestämdes för
dem, som under tiden anträffades på gatorna och
i stadens omgifningar. Dekanerna skulle indela
studenterna i vissa föreläsningsklasser och vaka
öfver att de bevistade föreläsningar, disputationer
och examina. Vid dessa förhör, som enligt 1626 års
statut voro af två slag, månads- och halfårsexamina
– de senare offentliga –, skulle åhörarna redogöra
för hvad de under tiden inhemtat. »Men framför
allt», heter det i dessa statut, »skola ynglingarna
lära att icke hysa låga och klenmodiga tankar om
sig sjelfva och rikets närvarande tillstånd, hvaraf
vanligen alstras klagan och jämmer, beundran för allt
utländskt och misstro till egen förmåga att utföra
stora handlingar, hvilket är det största hindret i
en stats styrelse. Detta bör genom uppfostran och
undervisning rättas, så att ynglingarnas sinnen må
tidigt vinna den lyftning, som det vissa hoppet
om stora gerningar gifver.» Ej sällan inträffade
det, att regeringen och konsistorium särskildt
fäste studenternas uppmärksamhet på sådana studier
eller sysselsättningar, af hvilka de för tillfället
eller i framtiden kunde erhålla sin utkomst. År 1632
t. ex. uppmanades skickliga studenter att anmäla sig
som skrifvare i kansliet eller vid krigshären. 1645
erbjöds dem att taga värfning vid Lifregementet. 1681
öppnades för matematiska studerande utsigt att blifva
landtmätare i Östersjöprovinserna. 1741 uppmanades
ungdomen att vinnlägga sig om det turkiska språket,
för att sedan kunna användas som tolkar vid svenska
beskickningen i Konstantinopel, och 1750 lofvades
de studenter, som egde goda insigter i botanik,
anställning vid kungsgårdarna för att lära allmogen
trädplantering o. s. v. Studenternas lefnadssätt
under äldre tider karakteriserades af fattigdom och
umbäranden, sådana, som nutiden har svårt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
