Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uralbergen - Uralit - Uralitporfyr - Uralsk - Ur-alstring - Uran (uranium)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uralbergens betydelse som en klimatisk och
geo-botanisk gräns kan ej längre betraktas som
synnerligen stor, ty såväl europeiska som sibiriska
växtarter hafva flyttat sig öfver dem; men de utöfva
dock ett mäktigt inflytande derigenom att de med
sin sträckning i meridianens riktning drifva längs
sin axel ett kallare nordligt klimat samt en nordlig
flora och fauna mot s. Norra U. äro hemvist för finska
stammar (samojeder, syrjäner, voguler och permer),
medan stepperna på sluttningarna af södra U. bebos
af basjkirernas turkiska stam. Numera koloniseras
U., särskildt de mellersta och södra, mer och mer
af storryska immigranter, hvaremot finska stammar
hastigt smälta bort.
U:s mineralrikedom var känd af grekerna i 9:de
årh. och senare af novgoroderna, hvilka i 11:te
årh. framträngde dit. När deras kolonier (Vjatka,
Perm) intagits af Moskva, insågo de ryske tsarerna
snart värdet af U:s malmer, och Ivan III sände tyska
ingeniörer att undersöka denna trakt. 1558 gåfvo
Moskvas herskare hela det nuv. Perm till bröderna
Stroganov, hvilka började anlägga saltverk samt
upptaga jern- och koppargrufvor. Peter I gaf ny
väckelse åt grufdriften genom anläggning af flere
jernverk, och från 1745, då guld först upptäcktes,
tog den ryska kolonisationen i U. ny fart. Ända
till 1861 förrättades allt arbete vid grufvorna af
lifegna, som tillhört antingen enskilda (Stroganov,
Demidov o. a.) eller kronan. Nu eger kronan endast
ett fåtal verk, underhållna för arméns behof. – Guld
finnes både i ådror och i alluvial- och diluviallager
samt exploateras från båda, men de förra lemna
betydligt mindre. Det i U. erhållna guldet utgör
omkr. 1/5 af allt i ryska riket vunnet guld. Platina
finnes antingen i förening med guldstoft eller
ensamt. Osmium, iridium och nickel finnas på flere
ställen. Silfver anträffas ock flerestädes, men endast
1,100 kg. erhöllos åren 1875–84. Koppargrufvorna,
hufvudsakligen i Perm, men till en del äfven i Ufa,
äro mycket vigtiga; nära 2/3 af all koppar i ryska riket
erhållas från 8 kopparverk i U. 1880–84 erhöllos
i medeltal 8,180 kg. guld, 3,150 kg. platina och
2,440 ton koppar. Jernmalm förekommer allmänt och
bry tes i guvern. Perm, Orenburg och Ufa, mest i
Perm. Öfver hälften af alla masugnar i ryska riket
ligger i U., och de lemna nära 2/3 af allt tackjern
i Ryssland. Hälften af jernet och 1/6 af allt stål,
som erhålles af tackjern i Ryssland, tillverkas i
U. 1884 producerades 342,400 t. tackiern, 196,800
t. annat jern samt 38,800 t. stål. Till följd af den
rika skogstillgången hafva stenkolslagren först helt
nyligen börjat bearbetas. Af salt upptogos i Perm,
Orenburg och Uralsk år 1884 omkr. 480,000 t. Ädla
stenar (ametister, smaragder, turmaliner m. fl.) samt
ornamentala stenar (malakit, karsovit m. fl.) äro
representerade i de flesta europeiska museer och
anträffas i de vackraste varieteter. Af 330,750
arbetare i grufdrift och metallurgisk industri i
ryska riket 1884 arbetade 183,914 i U. Exporten från
U. sker vanligen på floderna. Hela grufdriften
och den metallurgiska verksamheten i U. uppehållas
medelst höga skyddstullar på utlandets metaller och
metallarbeten.
Uralit, miner., en i augitens form uppträdande, af
fina hornblendetrådar sammansatt omvandlingsprodukt
från augit, sittande i grönstensporfyr, som
förekommer i Ural, Norge och södra Tyrolen.
Ant. Sj.
Uralitporfyr, petrogr., en augitporfyr, hos
hvilken augiten delvis eller helt och hållet
omvandlats till uralit. Vid Vaksala kyrka, Upland,
förekommer bergarten gångformigt. I Ural har den stor
utbredning samt tillgodogöres slipad och polerad till
arkitektoniska föremål. E. E.
Uralsk, provins i sydöstra Ryssland, n. om
Kaspiska hafvet, begränsad af Astrachan i v.,
Samara och Orenburg i n., Turgai och Aralsjön i
ö. samt Transkaspiska området i s. Areal 360,445
qvkm. Prov. ligger i geografiskt hänseende till större
delen inom Asiens gränser, d. v. s. ö. om Uralfloden,
och såväl dess fysiska natur som befolkning äro i stor
utsträckning asiatiska. I administrativt hänseende
tillhör prov. generalguvernementet Kirgissteppen. Utom
en smal landremsa i n., der Obstjej Syrts sluttningar,
betäckta af bördig svart jord och delvis klädda
af skog, sänka sig ned mot Uralfloden, och
Mugodjarhöjderna i n. ö., består U. af stepper och
öcknar, som hafva en mängd saltsjöar, hvilka till stor
del ligga under verldshafvets nivå. Hufvudfloden är
Ural. Klimatet utmärkes genom kalla vintrar och heta
somrar. Befolkningen, omkr. 547,000 pers., består
af Ural-kosaker (omkr. 1/5), ryssar (omkr. 20,000)
samt kirgiser. Hufvudnäringar äro boskapsskötsel
och fiske. Åkerbruk infördes först på 1830-talet,
men nu exporteras mer än 15 mill. kg. hvete
årligen. Omkr. 6,5 mill. kg. salt erhållas årligen
från sjöarna. Näringsfliten inom prov., som eger
några ångqvarnar, garfverier och talgsjuderier,
är obetydlig. – Hufvudstad är Uralsk, vid Urals
förening med Tjagan. Den har omkr. 25,000 innev.
och drifver liflig handel med fisk, boskap, talg,
hudar och spanmål. Temperaturen i U. är i Januari
- 16° C. och i Juli + 23° C.
Ur-alstring. Se Generatio aeqvivoca.
Uran (uranium), kem., ett af Klaproth 1789 upptäckt
metalliskt grundämne, som i naturen förekommer
sparsamt eller såsom beståndsdel i några sällsynta
mineral, företrädesvis pechblende (se d. o.). Metallen
uran är silfverhvit och hård samt syrsättes lätt. Dess
egentliga vigt är 18,7; dess atomvigt, som tecknas
U, är 240. Uran har vexlande atomvärden. Såsom
två-atomig ger uran oxidulen UO2, hvars salter
med syror äro gröna och isomorfa med toriumsalter
samt lätt syrsättas till uranoxidsalter. Sex-atomig
uran ger med syre oxiden UO3, som är ett tegelrödt
pulver och med syror ger gulgröna salter, hvilkas
positiva radikal är UO2. Det klorvätesyrade saltet
är t. ex. UO2Cl2, det salpetersyrade UO22NO3
o. s. v. Äfven med baser ger uranoxiden salter,
uranat, hvilka till sammansättningen i allmänhet
motsvara dikromaten eller de s. k. sura kromsyrade
saltorna. Natriumuranatet, Na2 . O2 . U2O5, är ett gult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
