Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uranoskop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uranoskop (af Grek. uranos, himmel, och skopéin,
skåda), ett instrument i form af en himmelsglob med
en visirinrättning, tjenande till att underlätta
uppsökandet och identifierandet af stjernor på
himlahvalfvet. K. B.
Uranotantal, detsamma som samarskit (se d. o.).
Uranpecherz. Se Pechblende.
Uranus. 1. Mytol. Se Uranos. – 2. Astron., den sjunde
(från solen räknadt) af de stora planeterna i vårt
solsystem. Denna planet upptäcktes d. 13 Mars 1781 af
W. Herschel, då han var sysselsatt med observation
af en stjerngrupp i Tvillingarnas stjernbild. En
stjerna ådrog sig då hans uppmärksamhet derigenom
att den företedde en antydning till disk och hade en
egen rörelse bland fixstjernorna. Herschel höll den
först för att vara en komet, och denna åsigt blef
ock den allmänna, tills man öfvergick till åsigten
att den var en planet – efter flere fruktlösa försök
att få observationerna af densamma att passa in med
antagandet af en parabolisk bana och sedan Laplace
såväl som den svenske astronomen Lexell visat,
att rörelsen väl öfverensstämde med antagandet
af en cirkelformig bana kring solen. Herschel
kallade den nya himmelskroppen till sin konungs
ära Georgsstjernan (Georgium sidus), en benämning,
som emellertid undanträngdes af den nuvarande, af
Bode föreslagna. Såsom Bode visat, hade U. före
Herschels upptäckt mer än 20 gånger af skilda
astronomer observerats, utan att man vetat annat, än
att man haft med en vanlig fixstjerna att göra, – U:s
medelafstånd från solen, uttryckt i jordbaneradier,
är 19,19209; hans omloppstid (uranus-året) är 84,41
år. Excentriciteten af hans banellips är 0,0464
och banans lutning mot jordbanan 0° 46’. Planetens
rotationstid och läget af dess rotationsaxel äro ännu
okända. Dock antages (på grund af läget af månarnas
banor), att denna axel, i olikhet med hvad som
gäller för de öfriga planeterna, nära sammanfaller med
planetens banplan, hvarigenom årstidernas vexlingar
(för hvilka man lätt kan göra sig reda, om man
fasthåller, att rotationsaxeln ständigt förblir
parallel med sig sjelf) blifva af alldeles egendomlig
art i förhållände till våra årstider. Planeten,
som för blotta ögat företer anblicken af en stjerna
af 6:te–7:de storleken, har en skenbar diameter
af 4", motsvarande en verklig diameter af 123,800
km. Dess volym är 75 gånger, dess massa 16 gånger
större än jordens. Dess täthet är sålunda endast 1/5
af jordens. Tyngden på U:s yta är 9/10 af tyngden
vid jordytan. U:s spektrum är genomfåradt af flere
mörka band, hvilka tyda på att planeten har en starkt
absorberande atmosfer. – U. omkretsas af 4 månar,
Ariel, Umbriel, Titania och Oberon, af hvilka de båda
senare upptäcktes af W. Herschel 1787, de båda förra
af Lassell 1851. Tillvaron af ännu 4 månar, hvilka
Herschel trodde sig hafva sett, har icke bekräftats af
senare undersökningar, hvarför de af Herschel sedda
föremålen sannolikt varit fixstjernor. Månarnas
banor ligga i nära samma plan (som antages äfven
vara planeteqvatorns), hvars lutning mot U:s banplan af Asten
och Newcomb bestämts till omkr. 98°. Månarnas
rörelse är sålunda – i olikhet med alla öfriga
till planetsystemet hörande kroppars – retrograd,
en omständighet, som för Laplaces’ nebularhypotes
om solsystemets daning innebär om icke ett veto
dock en allvarsam svårighet. Se vidare Neptunus.
K. B.
Uranvitriol l. johannit (efter dess upptäckare,
tyske kemisten Johann Fr. John, d. 1847), miner.,
är ett vackert gräsgrönt uransulfat af osäker
sammansättning. Den träffas i trakten af Joachimsthal
i Böhmen. Ant. Sj.
Urao, miner. Se Trona.
Uraon l. oraon, dravidastam i nordöstra delen af
Indien, i Chota Nagpur, företrädesvis i distriktet
Lohardaga och det lilla furstendömet Gangpur. Uraon
klassificeras ej särskildt vid folkräkningen,
men Eustache Kitts i sin öfversigt af kasterna och
stammarna i Indien (1885) uppger deras antal till
47,993 pers., deraf 2,355 i Gondvana. Slättborna
kalla dem dhangar (bergsbor); sjelfva kalla de
sig kharak l. khuruk. Enligt öfverste Dalton
(»Ethnology of Bengal») skulle de hafva kommit från
vestkusten af Indien, från Gudjarat l. Konkan. Uraon
hafva svart hudfärg, framskjutande underkäk, tjocka
läppar, låg och smal panna samt långt och svagt
krusigt hår. De äro ofta insmorda med kospillning,
och beskaffenheten af deras sysselsättning dömer
dem till osnygghet. Likväl älska de prydnader och
tatuera en del af kroppen. Många af dem äro anställda
vid Bengalens allmänna arbeten eller som kulier
hos plantage-egare, och sannolikt äro ofvannämnda
siffror, omfattande endast dem, som stannat hemma,
för låga. Nästan öfverallt äro deras bostäder endast
simpla jordkulor. Ett stort antal har omvändts till
protestantismen.
Urarfva. Det ligger i sjelfva sakförhållandena,
att en afliden persons rättsinnehafvare i viss
måtto skola hafva att sörja för att den dödes
förpligtelser blifva uppfyllda. Föreskrifter och
anordningar i detta hänseende hafva emellertid varit
ganska olika i de särskilda rättssystemen, ja äfven i
samma rättssystem under olika tider. I den romerska
rätten tillföll qvarlåtenskapen i dess inbegrepp
af samtliga rättigheter och förbindelser den dödes
rättsinnehafvare, d. v. s. hans arfvinge vare sig
enligt lag eller på grund af testamente. Den romerske
arfvingen kom sålunda att häfta i personligt ansvar
för den aflidnes skulder. Enligt den senromerska
rätten kunde emellertid ett sådant ansvar städse
undvikas. Ett sätt var att inom viss tid verkställa
bouppteckning, ett annat att alldeles icke taga någon
befattning med arfvet, att afsäga sig detsamma. –
Historiskt hafva de svenska stadgandena i ämnet en
helt annan utgångspunkt än de romerska. Till följd
deraf skilja de sig också i väsentlig mån från de
senare. Rättsinnehafvare efter den aflidne äro i
Sverige hans äkta make och intestat-arfvingar. Och
dessa s. k. sterbhusdelegare anses ej i och för sig
personligen innestå för betalningen af den dödes
gäld. Detta hindrar dock ej, att vid de anordningar,
som träffats till tryggande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
