Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uranoskop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
celibat och simoni samt bannlyste motpåfven och hela
hans anhang. Det vigtigaste beslutet var dock att
de vesterländske kristne skulle draga ut till strid
mot de otrogne inkräktarna af Heliga landet, ett
beslut, som fattades med anledning af den bysantinske
kejsaren Alexeios’ beskickning till påfven med bön
om hjelp. Hösten s. å. stadfästes detta beslut på
den ryktbara synoden i Clermont, der U. genom ett
glödande tal och frikostigt utdelande af aflat åt
alla deltagarna i härtåget uppväckte för företaget
en hänförelse, som hastigt utbredde sig öfver hela
Vesterlandet och blef upphofvet till de väldiga
företeelser, som blifvit kallade korstågen. Konung
Filip I af Frankrike, som förskjutit sin gemål Berta
för att äkta grefve Fulkos af Anjou gemål Bertrada,
bannlystes på denna synod i sitt eget land, då han
icke velat lyssna till påfvens uppmaningar att göra
slut på den brottsliga förbindelsen och återtaga sin
gemål. – I spetsen för korstågsrörelsen var nu U. hela
Vesterlandets herre. Kejsar Henriks och Klemens III:s
makt var fullständigt bruten, och äfven konung Filip
böjde sig för påfvens myndighet, skilde sig från
Bertrada och fick aflösning. U. dog d. 29 Juli 1099.
3. U. III, 1185–87, hette förut Uberto Crivelli,
tillhörde en ansedd milanesisk slägt och hade
samma år han valdes till påfve, d. 25 Nov. 1185,
blifvit ärkebiskop af Milano. Hela hans
regeringstid upptogs af strider med kejsar Fredrik
I Barbarossa dels om biskopsutnämningar, dels om de
s. k. Matildiska arfgodsen. I Tyskland lyckades
påfven bilda ett mäktigt parti mot kejsaren,
och uti Italien understödde han den mot kejsaren
upproriska staden Cremona. Då efter Cremonas
intagande påfven tvärt emot sitt en gång gifna
löfte utnämnde kejsarens fiende arkidiakonen Folmer
till ärkebiskop af Trier, lät kejsaren genom
sin son Henrik förhärja Kyrkostaten samt inspärra
påfven i Verona. I begrepp att slunga bannstrålen
mot kejsaren afled U. plötsligt d. 11 Okt. 1187
i Ferrara, såsom det berättas, af sinnesrörelse vid
underrättelsen om Jerusalems eröfring af Saladin.
4. U. IV, 1261–64, fransman, hette förut
Jacques Pantaléon och var son till en skomakare i
Troyes. Han blef biskop af Verdun och utnämndes af
Alexander IV till patriark af Jerusalem. Då han för
att hos påfven söka hjelp åt de kristne i Orienten
afrest till Italien och hunnit till Viterbo, fick
han budskap om att Alexander nyss aflidit, och kort
derefter, d. 29 Aug. 1261, blef han vald till dennes
efterträdare. Påfvemaktens stärkande och höjande
under denna af politiska slitningar uppfyllda tid var
hans mål. En af hans första regeringshandlingar
var kardinalkollegiets ökande med fjorton nya
kardinaler. Oförsonlig fiende till konung Manfred
af Neapel och Sicilien, gjorde han allt för att
störta denne, bannlyste honom och erbjöd hans krona åt
grefve Karl af Anjou. Han dog kort derefter, d. 2
Okt. 1264, i Perugia. Samma år hade han utgifvit
en bulla om firandet af Kristi lekamens fest,
såsom det sades, på grund deraf att han vid en mässa
i Bolsena varit vittne till huru den administrerande
presten, som i hemlighet
icke trodde på transsubstantiationen, blifvit troende
derigenom att blod flöt ur det invigda brödet.
5. U. V, 1362–70, fransman, den näst siste af de
avignonske påfvarna, hette egentligen Guillaume
Grimaud och föddes 1309. Sedan han
som yngling inträdt i benediktinorden och derefter
egnat sig åt lärda studier, blef han, abbot först
i Germanusklostret i Auxerre, derefter i klostret
S:t Victor i Marseille. Då han som påflig legat
var på återresa från Neapel till Avignon, valdes
han, i Sept. 1362, af kardinalerna i Avignon till
påfven Innocentius VI:s efterträdare. U. nitälskade
för kyrkans upprättelse ur förfallet, ifrade mot
presternas osedliga och yppiga lefnadssätt samt
ingrep mot simonien. Han utgaf 1362 bullan
In coena Domini mot kättare. Ett af honom
planlagdt försök att återupplifva korstågsrörelsen
blef om intet. I öfre Italien huserade Bernabo
Visconti med sina röfvareskaror och hemsökte
äfven påfvens besittningar trots bannlysning och
ett mot honom uppbådadt »korståg». Länge hade
U. varit betänkt på att göra slut på den nesliga
»fångenskapen» i Avignon och återvända till Rom,
hvartill många, bl. a. skalden Petrarca, bevekande
uppmanade honom. De öfverhandtagande oroligheterna och
laglösheterna uti Italien bragte detta beslut till
mognad. 1367 lemnade U. Avignon och gjorde
sitt högtidliga intåg i Rom. Men kardinalernas ovilja
mot denna förändring och andra vidriga omständigheter
föranledde U. att redan 1370 återvända till Avignon,
trots de allvarligaste föreställningar och böner af
fromma och för kyrkans bästa nitälskande personer,
bland dem den hel. Birgitta, hvilken skall hafva
förutsagt den ohörsamme påfvens snara död. Han afled
d. 19 Dec. 1370.
6. U. VI, 1378–89, förut Bartolomeo
Prignano, ärkebiskop af Bari, föddes i Neapel
omkr. 1318. Gregorius XI hade flyttat påfvens säte
från Avignon tillbaka till Rom. För att försäkra
sig om att ingen återflyttning till Avignon skulle
komma i fråga, yrkade vid hans död det romerska
folket och presterskapet på att en italienare skulle
väljas till hans efterträdare. Så blef då U. påfve,
d. 9 April 1378, men detta val blef orsaken till
den s. k. »stora schismen» i påfvedömets historia.
Ifrande för kyrkotukt och kyrkans upprättande ur
förfallet, hade U. dock efter en kort tids regering
genom oklokhet, envishet ock hårdhet stött sig med
flertalet af kardinalerna, i synnerhet de franske.
De sammansvuro sig mot honom, afsatte honom d. 9 Aug
1378 och valde d. 21 Sept. s. å. kardinal Robert af
Genève, till påfve, hvilken under namn af Klemens VII
slutligen tog sitt säte i Avignon. Kejsar Karl IV
och större delen af Tyskland förklarade sig jämte
England för U., Frankrike, Neapel, Spanien och
Skotland för Klemens. De två påfvarna bannlyste
hvarandra. U. förmådde 1381 hertig Karl af Durazzo
att sätta sig i spetsen för ett »korståg» mot Neapels
regerande drottning, Johanna, som blef besegrad,
tillfångatagen och mördad, hvarefter hertig Karl
blef Neapels konung under namn af Karl III.
Vänskapen mellan honom och påfven tog dock snart
slut. Misstänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
